Virtuella diskar ska äntligen lösa det eviga lagringsproblemet: att man ständigt behöver hålla data tillgängligt snabbt och enkelt, helst från flera olika servrar. I en tid när företag drunknar i data samtidigt som diskkapacitet blir allt billigare, behövs verktyg som hjälper systemadministratörer hantera de enorma mängderna lagrade data. Antingen hittar man sätt att effektivt hålla stora datamängder tillgängliga oberoende av enskilda servrar, eller så får man ständigt växande utgifter för personal som ska hålla data tillgängligt.

San- och nas-lösningar hjälper visserligen en del på vägen, men nu verkar allt fler betrakta lagringsvirtualisering som ett naturligt nästa steg. Eftersom datamängderna fortsätter växa samtidigt som molntjänster blir allt mer populära verkar det onekligen ligga i tiden.


Håll data på avstånd

Under de senaste åren har ett antal olika metoder för att flytta bort data från den enskilda serverns lokala diskar snabbt etablerats.

Ett san är ett lagringsnät som tillhandahåller centralt administrerade diskar. Ur den enskilda serverns perspektiv ser de san-diskar som den tilldelas ut som lokala diskar. I san:et har man ofta i sin tur konfigurerat virtuella diskar som spridits över flera fysiska diskar. Det är vanligt att man till exempel använder sig av raid-diskar som sedan partitionerats så att var och en av de olika servrar som använder sig av san:et ser en egen diskyta. Varje server kommunicerar med san:et på blocknivå, oftast genom protokollet scsi eller någon variant av det. Virtuella diskar kan även delas av flera servrar, vilket bland annat används för att bygga databaser som kan flyttas mellan databasservrar utan att behöva tas ur drift.

Ett nas består av nätanslutna diskar. I grunden är det en server som har till enda uppgift att hantera och exportera diskar. Även nas-lösningar sköter ofta diskredundans genom raid-partionering. Diskarna görs tillgängliga för olika servrar i nätverket i form av nätverksdiskar. Diskarna är alltså lokala på nas-servern, och övriga användare kommunicerar med dem genom filbaserade protokoll, till exempel nfs eller smb/cifs.


Lagra utan hänsyn

Om det verkar för enkelt så här långt, kan det tilläggas att många företag använder sig av en kombination av san och nas. Det fungerar ofta bra, men kräver mycket systemadministration på flera olika nivåer. Där kommer den virtuella lagringen in, med målet att låta serveradministratören få tillgång till virtuella diskar helt utan att bekymra sig om hur de är uppbyggda eller hur de hanterar olika filsystem.

Vid lagringsvirtualisering inför man ett abstraktionslager som döljer disklösningens specifika egenskaper. Ur den diskanvändande serverns synvinkel blir alla virtuella diskar lika. Därmed kan man samla diskar från flera olika san- och/eller nas-system till en enda lagringslösning. Dessutom får man ett enda centralt verktyg för att administrera replikering och diskbackuper.

"Vid lagringsvirtualisering inför
man ett abstraktionslager som döljer
disklösningens specifika egenskaper."


Lagringsvirtualisering har tydliga fördelar. Den främsta är att data kan hållas tillgängligt utan avbrott. Eftersom datalagringen görs helt oberoende av den server som använder sig av den, kan migrering från en server till en annan genomföras utan att datalagret behöver plockas ned. Det ger avsevärt säkrare tillgänglighet än traditionella lösningar, i teorin så säker att man skulle kunna utlova konstant tillgång till data. Det är inte konstigt att alla som bekymrar sig om höga tillgänglighetssiffror i sin driftsmiljö genast vill ha ett virtuellt datalager.


Ta chansen att lära dig mer om problematiken och lösningarna kring lagringsvirtualisering på vår event den 19:e oktober.

TechDemo - Lagringsvirtualisering





Sida 1 / 2

Innehållsförteckning