diskett


I början av 1980-talet var digitalt musikskapande synonymt med att kunna programmera assemblerkod. Spelutvecklare förenklade visserligen processen med diverse verktyg, men alla gjorde på sitt eget sätt.

1987 kom trackerprogrammet Ultimate Soundtracker till Commodore Amiga. Det tillät hårdvarumixning av fyra ljudkanaler med upp till 16 olika instrument per musikstycke, och musikspåren kunde därefter exporteras till assemblerinstruktioner.

När de kommersiella framgångarna uteblev släpptes källkoden som public domain, något som blev startskottet för en sprudlande undergroundscen under 1990-talet.




1989 hade de svenska musikerna Mahoney och Kaktus förfinat Soundtracker-koden till Noisetracker som
utökade antalet instrument per låt från 16 till 32. Snart tillkom mod-formatet som lagrade låt och instrument i samma fil.



Octamed från 1991 kunde med mjukvarumixning spela åtta individuella kanaler på Amigans fyrkanaliga ljudkrets. Programmet var avancerat men alltför resurskrävande för att passa till spel och demon.

Så funkar trackermodulen

En trackermodul består av ett antal så kallade patterns ordnade i en viss sekvens, där varje pattern vanligtvis innehåller 64 rader. På raderna ryms instruktioner som anger vilket instrument som anropas samt vilken not, volym och effekt som ska appliceras just då. Effektivt och kraftfullt. Ljudfilen rymmer även själva instrumentljuden, alltså samplingarna, och det resurssnåla formatet lämpar sig utmärkt i demo- och spelsammanhang. Unreal och Deus Ex är två av många spel som använt trackermusik.

Sida 1 / 2

Innehållsförteckning