I slutet av 1800-talet var elgenerering en högst lokal företeelse. Hushållsel genererades i varje stadsdel av kokseldade kraftverk som fick ladda ackumulatorer på 110 volt. Hushållsel distribuerades aldrig mer än ett par kilometer.

På landsbygden var det främst industrierna som genererade sin egen el och ibland sålde överskottet till de kringboende.

En smutsig start

Sture Larsson, före detta teknisk direktör på Svenska Kraftnät.
Hanteringen i storstaden var smutsig, vilket till sist drev kraftverken ut från stadskärnorna och krav på högspänd distribution uppstod – Värtaverket 1903, 6 kilovolt, 25 hertz.

Men det fanns ingen samordning mellan de lokala elverken. Alla hade olika ägare.
Sverige var beroende av kol för att kunna elda de ånglok som transporterade järnmalm på Malmbanan till Narvik.

Men Sverige har inget kol och måste importera, så järnpriset kom att kopplas till kolpriset. Därför såg man till att Malmbanan 1915 var först i världen med att elektrifieras och det första stora vattenkraftverket öppnades i Porjus av svenska statens Vattenfallsverk.

Tekniken för högspänd distribution var dock vid denna tid inte särskilt utvecklad. El kunde inte skickas över större avstånd på grund av ledningsförlusterna.

Sture Larsson är före detta teknisk direktör på Svenska Kraftnät, det statliga verk som förvaltar Sveriges stamnät för elkraft och är systemansvarig myndighet för elförsörjningen i landet. Han kan redogöra för högspänningshistoriken:

– Inget av de nordiska länderna förstatligade kraftindustrin så man gjorde i England eller Frankrike efter kriget. Det blev inte som när staten 1939 förstatligade alla små järnvägsbolag och bildade Statens Järnvägar. På 1930-talet var elektriciteten bara etablerad på lokal och regional nivå. Man kunde visserligen bygga kraftstationer, men inte ledningar för särskilt långa avstånd. Isolationstekniken klarade bara 130 kilovolt. Mellan Untraverket i norra Uppland och Värta-elverket i Stockholm är ledningen 133 km, vilket var ett absolut maximum 1918. Kraftförsörjningen sköttes i små, från varandra isolerade områden.

På 1940-talet kom materialteknik – transformatorer, isolation, ställverk – som klarade 220 kilovolt. Då kunde vattenkraften från mellersta Norrland börja överföras till Mellansverige och till Bergslagens industrier.