Det händer alltid när jag är ute och reser: det usla ljud­et! Ohörbara högtalarutrop, grötigt tal, flåsningar och ekon som gör viktiga meddelanden obegripliga.

”Good morning ladies and flofflemen. This is your first officer Floff Dinkenpffff welcoming flggffh this flight to Berlin. The flight time i schll and 46 minutes.” Och sedan följer samma sak på kulsprutesnabb tyska. För att inte tala om franska flygplatser där utropen nästan låter som en parodi på alla tiders parodi, perrongscenen i början av Jaques Tatis film ”Semestersabotören”, där ingen begriper ett jota och springer från plattform till plattform. Och så kommer tåget ändå in till fel plattform.

När man kliver av tåget på en svensk station kan det låta ”Tåg till brapparapparappa står inne på spår brapparapp och avgår oninggongbång och fjorton.” Och det är när man just klivit av. Gör man det intressanta experimentet att gå längst bort på en plattform nås man av utropen i tre upplagor, några millisekunder förskjutna. Det låter intressant, men är knappast användbart.

På Arlanda är det samma sak: ”Dingdång! The flight to bååångdåång is about to leave fronng dåång gate svissviff.” Eller: ”Would Mister Golongagong, Mister Trangbandadang and Mister Blupp please report to the imvrrvrr desk in the main bånnngbåång!”
Eller när man åker hiss i ett dyrbart hotell där hissen säger våningarna ”Worrr svishbloww.” Eftersom högtalaren sitter på utsidan av hisskorgen och pratar ut i hisschaktets ekande tomhet.



"Tåg till brapparapparappa står inne på spår brapparapp och avgår oninggongbång och fjorton."



Storstockholms lokatrafik har numera automatiska talmaskiner som gör stationsutropen. När de fungerar. För det mesta låter de som viskningar i stället för rop. Det är synd om alla stackare som åker den där bussen och inte vet var de är. Då var det roligare förr, när mikrofon-ovana förare skulle ropa ut hållplatserna. Det kunde låta: ”Kniiirrrk. Foff. Pust-inge Centrum. Öhh-Ähh-Stön. Kniirk. Knäpp.” Jag minns en sådan busstur när alla passagerare till sist vred sig av skratt efter varje utrop. Det är lite av Tati igen, ett litet ljud, plånk, som blir roligt av att bara upprepas.

Vad tyder detta på? Är det där med akustik någon sorts väl bevarad hemlighet som akustikerskrået inte släpper utanför sina hemliga mötesrum? Något som man bara får reda på om man kan det hemliga handslaget? Eller struntar SL, Swedavia, Jernhusen och alla flygbolagen i om det faktiskt går att höra utropen? Är det för dyrt att göra det rätt?

Det finns egentligen bara två organisationer som har kläm på det där med högtalarutrop. Du känner troligen igen den första: ”Besta passatjerare! Kapten Sture Kaalsson och hans besettning helsar er velkomna ombord på M/S Amorella, som ska ta oss till Helsingfårrrs.” Det är lite mumintroll över det, men ljudkvaliteten är enastående och hörbarheten femma, för att det behövs i en nödsituation.

Den andra är kyrkan, med efterklangstider på flera sekunder. Prästen har varit med förr och eftersom han vill att det han säger ska höras och förstås, talar han sakta och tydligt. Det är ett utmärkt knep.