Klicka på bilden för att förstora den.

Zapp! En röd stråle slår upp från en bunker och träffar en raket på hög höjd. Boom! Raketen smulas sönder och förgasas och faller ned över fiendens eget territorium. Kanske var det H. G. Wells, eller Jules Verne som hittade på dödsstrålen, men idag finns den i det amerikanska flygvapnet. Som alltid inom vapenforskning har man knuffat befintlig teknik framåt rejält. Militären har länge haft ögonen på lasern, men den dåliga verkningsgraden har gjort den mindre lämplig som vapen.

För att få upp förstörande effekt inom rimlig tid, 5-15 sekunder, normalt över 100 kilowatt, behöver man så enorma nätaggregat, kondensatorbankar och pumpkällor (att köra in energi i lasermediet kallas att pumpa det) att det tar upp hela byggnader.

Det handhållna laservapnet får vi därför förmodligen vänta på. Fordonsmonterade vapen har vi säkert inom en överskådlig framtid.

Airborne Laser

In kommer den kemiskt pumpade syre-jod-lasern och ställer allt på huvudet. Flygplansmonterade 300-tons jättelasrar finns nu! Projektet kallas Airborne Laser (ABL) och är USAs svar till alla skurknationer som laddar upp med kärnvapenbärande robotar, och svaret är: ”Vi förstör dem innan de ens hunnit upp!” Laser är ändock bara ljus, så vid dåligt väder eller moln blir den verkningslös. Då får man se till att skjuta ovanför molnen. Att ha den i ett flygplan är idealiskt.

Airborne Laser i genomskärning med några av de viktigare systemen utmärkta. Den lilla LANTIRN som visas nedtill är egentligen ett riktmedel fört stridsflygplan som modifieras och satts ovanpå ABL-planet. Planet kommer att eskorteras av radarplan, sk AWACS och jaktflyg för att kunna försvara sig mot angrepp. Klicka på bilden för att förstora den.

Amerikanska flygvapnet startade programmet redan 1996 och Boeing fick göra förstudierna. 2001 blev det till ett riktigt utvecklingsprogram. Boeing tillhandhåller ett modifierat 747-400F-plan och stridsledningssystem och agerar systemintegratör. Nortrop Grumman tillverkar vapenlasern och en belysningslaser (BILL) och Lockheed Martin spegeltornet i nosen, det strålformande systemet och eldledningssystemet.

2004 lyckades man skjuta av vapenlasern på marken, och ABL-planet kallat YAL-1A (prototYpe Attack Laser model 1-A) flögs med strålstyrsystemet ombord. 2005 monterade man in en provlaser och sköt i marktester. 2006 modifierades planet för att klara alla sex lasermoduler och belysningslasrarna provades praktiskt i luften. 2007 installeras vapenlasern i planet och 2008 ska det vara klart.

ABL-planet i en hangar på Edwards Air Force Base. Klicka på bilden för att förstora den.

Vad är det som är så svårt?

Varför är det så svårt att skjuta ned interkontinentala ballistiska robotar (ICBM)? Först måste man hitta dem. Dessutom måste man hitta dem i tid för att hinna förstöra dem över fiendens eget territorium. Man vill helst att den radioaktiva laddningen faller ned hos FI.

När en ICBM skjuts upp brinner motorn bara en kortare stund, men därefter fortsätter raketen i en kastbana, en ballistisk bana, och kan inte längre styras eller manipuleras. Det enda som syns bra från rymden är flamman när raketen skjuts upp, sk. boost phase, medan flygkroppen därefter måste spåras med radar. De flesta söksystem inriktar sig därför på att hitta flamman.

När den hunnit in över allierat territorium kan den sönderdelas i flera sekundära stridsspetsar, en så kallad MIRV (Multiple Independent Reentry Vehicle). Som en berömd amerikansk vapenforskare en gång sade: ”Alla system kan luras med massor av falska mål.” Om MIRVen delas i 100 stridsspetsar vara 95 är falska ballonger som ser bra ut på radar kan försvaret skjuta ned 95% av alla inkommande mål och ändå misslyckas.

Skjutsekvens

ABL-planet kommer att få 4-6 mans besättning, inklusive pilot och andrepilot. Två plan kommer att patrullera tillsammans på hög höjd, cirka 40.000 fot i åttor vid kanten av fiendens territorium och avsöka horisonten efter flamman från en stigande raket. Man uppskattar att ABL kan vara effektiv på cirka 600 kilometers avstånd mot vätskedrivna raketer, men bara 300 kilometer för fastbränsleraketer eftersom dessa tål mycket mera stryk innan de veknar. Det innebär att man måste flyga in över Baltikum eller Ukraina för att exempelvis nå fram till Moskva. Planet kan stanna uppe mer än 12 timmar (72 timmar med lufttankning).

1. Robotens flamma detekteras av en eller flera av de sex IRST-sensorer (Infrared Scan and Track) som sitter runt flygkroppen och ger 360 graders täckning.

2. När en eller flera IRST har upptäckt en robot förs data till en målutpekande laser, en LANTIRN (Low Altitude Navigation and Targeting Infrared for Night) FLIR och laserutpekningsenhet (sannolikt en AN/AAQ-14) som modifierats med högeffekts CO2-laser för att nå längre, varefter datorerna kommer att räkna fram robotens avstånd, riktning, bana, fart, med mera.

3. Målet belyses därefter med två målbelysningslasrar (Target Illumination Laser, TILL) genom huvudspegeln framtill. En TILL hittar målets nos, vilket medger beräkning av hur långt ned målets bränsletankar sitter. Den andra TILL belyser målområdet så som det beräknats via den första TILL. Huvudspegeln på 1,5 meter sitter i det vridbara nos-tornet och kan fyras av åt valfritt håll och hållas låst på ett mål.



Här ser man tydligt 1,5-metersteleskopet i ABLs nos. Det sitter innanför en kvartsglasdom och kan riktas hur som helst. Klicka på bilden för att förstora den.

4. När TILL låst på målet tänds en kraftigare Beacon Illuminating Laser (BILL), en Niob-YAG-laser, som undersöker atmosfären mellan ABL och målet. Den information som BILL samlar in sänds till styrsystemet för den deformerbara spegeln. Spegeln har 341 ställdon som styrs i 1000 Hz för att forma den utgående HEL-pulsen så att effekten av turbulens och diffraktion minimeras.

5. Efter att man hittat målets svaga punkt skjuts högeffektslasern (HEL) av och får bestråla det i upp till 5 sekunder. ABL har inte kraft att förinta fienderaketen, den ska bara värma dess flygkropp så mycket att den blir mjuk och knycklar ihop sig. HEL består av sex lasermoduler som skjuter igenom varandra och sålunda förstärker varandra. På så sätt erhåller man redundans och graceful degradation.

Högeffektlasern arbetar i infrarött ljus, på våglängden 1315 nanometer, osynligt ljus som har lätt att gå genom atmosfären. Det absorberas knappt av kvartsglas (optiken ombord) men absorberas av metall.

Systemet är tämligen helautomatiskt eftersom tidsfönstret man har på sig att slå ut en stigande raket är kort då den stiger med ungefär Mach 4. Skulle fienden fyra av en hel salva SCUDar kommer ABL att ställa dem på kö och ta nästa och nästa, tills lasern får slut på bränsle.

COIL

Lasern i ABL kallas för COIL, Chemical Oxygen Iodine Laser (kemiskt pumpad syre-jod-laser) och uppfanns vid Philips Labs 1977. Laserbränslet består av väteperoxid och kaliumhydroxid, vilka blandas med klorgas (reaktivt som sjutton) och vatten. Resultatet blir joniserad syrgas (lyser våldsamt) som blandas med och avger sin energi till den jodgas som är själva lasermediet. När den sålunda exciterade jodgasen faller ned till sitt vilotillstånd avger den fotoner på 1315 nanometer.

Skjutningen förbrukar en sats bränsle för lasern och avgaserna komprimeras och släpps ut på utsidan av planet, genom avgassystemet ”Sixpack”. Nya bränslemoduler laddas och skjutningen kan fortgå tills bränslet är slut. Varje avfyrning gör slut på cirka 1000 dollar i kemikalier, vilket ska jämföras med den miljon dollar det kostar att skjuta av en robot.

Sovjetiska laservapen

Man ska inte förringa de sovjetiska ansträngingar som lades ned i arbetet med att kontra det amerikanska Star Wars, bland annat en bemannad laserplattform avsedd att ligga i omloppsbana och skjuta ned amerikanska robotar.

Laservapnet och minutläggaren Polyus monterad på en sovjetisk Energija på väg att reses upp för avskjutning från Baikonur-fältet. Klicka på bilden för att förstora den.

Dess militära namn var Skif-DM eller officiellt Polyus (pol) och var tänkt att ha ett laservapen, en rekylfri kanon för försvar mot antisatellitvapen och en kärnvapenbestyckad mina som kunde läggas ut i rymden. Rymdstationen var 37 meter lång, 4,1 meter i diameter och vägde cirka 80 ton. Den var med om en uppskjutning 1987 då man hade för avsikt att utföra ett 20-tal militära experiment. Tyvärr klarade den sig bara i 470 sekunder varefter den separerade från startraketen och störtade i havet på grund av ett fel i styrsystemet. Lasern var dock ersatt av en overksam modul med samma vikt.



En något suddig bild av hur Polyus skulle fungera. Vapnen, lasern och kanonen pekar bortåt i bild. Klicka på bilden för att förstora den.

Ryssarna arbetade också på ett bestyckat fort som skulle gå i omloppsbana, baserat på rymdstationen MIR (”fred” på ryska, Hä!) De militära modulerna skulle skickas upp i omloppsbana med rymdskytteln Buran (snöstorm) och dockas till huvudmodulen. Det förändrade politiska klimatet under 90-talet gjorde dock att det arbetet med dessa system avbröts. Fast det kan ju ha varit den kraschande ekonomin som omöjliggjorde det också.

Nej det är inte rymdfärjan, utan sovjetiska Buran på ryggen av en Energija bärraket. Buran var tänkt att försörja Polyus och Mir med flera, men den blev aldrig färdig. Klicka på bilden för att förstora den.

Dessutom fick man aldrig riktigt Buran att fungera. Den enda och sista flygningen, som var fjärrstyrd, lyckades, men sedan tog pengarna slut och Boris Yeltsin avslutade projektet. Buran parkerades för gott i en hangar på Baikonur-fältet 1993, tills taket på grund av uselt underhåll föll ned över den 2002.

Markbaserade laservapen

USA har ett direktorat för vapen med riktad energi kallat Air Force Research Laboratory’s Directed Energy Directorate (AFRL). De jobbar åt flygvapnet med högenergilasrar, mikrovågor med hög effekt, optik och avbildning för att förbättra möjligheterna att rikta dessa strålar ”vartsomhelst, närsomhelst och med lämplig intensitet”. AFRLs Starfire är ett projekt där man med deformerbar optik ska kunna skjuta en laserstråle upp i rymden för att förstöra satelliter, alltså ett antisatellitvapen.

Natriumlasern som skjuts av från Starfire Optical Range vid Kirtland Air Force Base i New Mexico har deformerbar optik för att eliminera atmosfärens störningar och ska kunna skjuta ned satelliter. Klicka på bilden för att förstora den.

AFRL är inblandade i andra vapenlasrar också. De bygger sin egen Advanced Tactical Laser, även det en COIL dock något mindre än ABLs COIL (ett par hundra kilowatt), som ska kunna användas på kortare distanser och skjuta nedåt mot markmål.

Få vapen har inneburit en så grundläggande förändring av den globala taktiken som laservapnen. Det skulle väl vara krutet, atombomben och radarn, kanske. Det blir det framtida kriget: attack och motattack med ljusets hastighet, beräknat av datorer, tungt beroende av krypterad kommunikation och avancerad optik. Så här, lite vid sidan, kan vi sitta och beundra teknologin, men låt oss hoppas att vi slipper se den användas.

5 FAKTA om laservapen

Både USA och Sovjet har eller har haft laservapen, till försvar mot kärnvapenrobotar.

USA har flera flygburna lasrar, ABL och ATL och en markbaserad, Starfire.

Sovjet hade planer på ett laservapen i omloppsbana, Polyus och ett markbaserat.

Laserns dåliga verkningsgrad har eliminerats med hjälp av kemiskt pumpade lasrar. COIL arbetar med tämligen billiga kemikalier och kan snabbt tankas om.

Laserpistoler och liknande får vi vänta länge på, på grund av den låga verkningsgraden, men som allt man läser i SF-litteraturen, kommer de en dag.

FAKTA: Så går du vidare

ABL presenteras på: www.boeing.com/defense-space/military/abl/index.html

Lockheed Martins laserutpekare Lantirn: en.wikipedia.org/wiki/LANTIRN

USAs direktorat för vapen med riktad energi www.de.afrl.af.mil.

Starfire visas på www.de.afrl.af.mil/SOR

AFRLs taktiska laser som faktiskt provskjutits: www.de.afrl.af.mil/FactSheets/AdvancedTacticalLaser.swf

Günthers space page: space.skyrocket.de Välj Spacecraft > Military > USSR, sen finns det hur mycket som helst. Välj exempelvis Technology > Polyus

Här finns det fina bilder och t.o.m. rysk film: www.buran-energia.com/bourane-buran/bourane-versvol-1erVol.php