En DVD-skiva består av tre delar:

1. Substratet, basplasten med de tomma spåren. Matrisen som används för att pressa substratet ägs av en tillverkare som har lagt ned en massa forskning på att skapa ett väl fungerande substrat. Det lämnar de inte ut till kreti och pleti.

2. Processen, alltså kemin, det violetta lager med färgmne som lasern bränner bort delar av när den skriver skivan. Det finns massor av olika sorter.

3. Etiketten, trycket ovanpå, som inte alls behöver visa vem som äger matrisen till substratet.

För att en DVD-brännare ska kunna bränna en skiva korrekt behöver den ha kännedom om processen. På substratet kan den läsa ett tillverkarnamn och av detta avgör den, genom att leta i sin programvara, vilken brännstrategi som gäller. För att kunna hitta en riktig brännstrategi måste skivan ha godkänts av brännartillverkaren och lagts in i firmware. I annat fall försöker brännaren med en standardstrategi, vilken kan lyckas, eller inte.

Pirattillverkare, och det finns tusentals, som inte lyckats få med sina DVD-skivor i de stora brännartillverkarnas firmware har att välja på att gå i konkurs (vilket i skedde i Europa) eller skaffa sig en “godkänd” matris på något oetiskt sätt.

Skivor pressade med en “hittad” matris bär alltså den ursprunglige tillverkarens tillverkar-ID, men har inte nödvändgtvis rätt kemi, eller den ursprunglige tillverkarens kvalitet i övrigt. När då brännaren ser piratskivan, läser ID och försöker bränna därefter, kommer den att misslyckas i många fall (just då när du ska kopiera, naturligtvis).

Det är alltså viktigt att du verifierar att skivan har rätt tillverkar-ID och en äkta tillverkare. Som tur är vaktar de stora grabbarna på sina varumärken i Europa, sådana som Maxell, TDK, Mitsubishi och Verbatim, så står det något av dessa namn på etiketten kan man vara (ganska) säker på att få en “äkta” skiva.

För den skull behöver den inte fungera bra i din brännare. Är den tillverkad efter din brännare, söker brännaren ändå en standardstrategi och kan misslyckas.

Dubbellagers - nej tack

Dubbellagers skivor, går de att tillverka, egentligen? Som en tekniker i DVD-R-tillverkarbranschen svarade mig på frågan om driftsäkerheten hos DL-skivor:

- Som det ser ut idag går det knappast att uppfylla specifikationerna för dubbellagers DVD-R.

En annan tillevrkare slätade över lite och sa:

- En duktig tilverkare kan göra fungerande dubbellagers, en piratillverkare kan inte.

Idag är det olämpligt att använda DL DVD för backup av data. Att försöka sig på dubellagers-skivor vore tjänstefel. Det vore rent oansvarigt.

DVD-plus och minus

Vilken är egentligen skillnaden mellan DVD-R och DVD+R? Bortsett från rent administrativa skillnader som att tillverkar-ID med mera bränns i DVD-R efter tillverkningen, men finns i matrisen hos DVD+R, så är lässäkerheten högre hos DVD+R genom att man kräver hårdare toleranser vid tillverkningen, har flera inbyggda fallskärmar för felrättning och flera länkar mellan sessionerna för att man ska undvika tappa data.

Guld?

Och svamlet om fördelarna med guld som reflekterande material för CD verkar inte vilja ta slut. Trots att CD-skivorna varit med oss så länge är det ännu ingen som kan tala om hur länge en CD-skiva håller. Men en sak är säker: det reflekterande materialet oxideras inte med åren. En del tillverkare använder guld och hävdar att det ska hålla längre för att guld inte oxiderar, men det gör inte aluminium heller. Eller för att nu vara sanningsenlig: Har aluminium en gång dragits över med en oxidhinna är den i princip oförstörbar.

På DVD-skivor använder man däremot silver som reflekterande material, av en helt annan anledning: Värmeavledning. Silver är bättre än aluminium när det gäller att leda bort den lilla värmepuls som uppstår när en bit bränns i skivan. Men om vi talar oxidering är silver helt värdelöst. Det blir svart när det oxideras. Vilket alltså inte händer.

Guld! Pah!

Identifiera dig!

För att avsluta kan vi bara rekommendera att du skaffar dig programmet DVDidentifier och kollar DVD-skivans tillverkare själv.