Lång väg kvar för Linux

Professionella Linuxdistributioner som Red Hat Enterprise Linux 5.0 och Novells Suse Linux Enterprise Server 10 jagar marknadsandelar genom att försöka tvätta bort svårstämpeln med användarvänliga administrationsgränssnitt.

Administratörer på små och medelstora företag är förmodligen de som allra minst vill betala för ett operativsystem, men samtidigt är de minst benägna att ta till sig terminaler, texteditorer och konfigurationsfiler. Bland de här administratörerna har därför Linux mycket att vinna på ökad
användarvänlighet.

I det här sammanhanget är det minst sagt intressant att Microsoft i kommande Windows 2008 både har tagit fram en betydligt mer funktionell terminal och möjligheten att köra operativsystemet utan gui. Microsoft rör sig tydligen åt motsatt håll.

Det här testet är något av en repris på testet av operativsystem som vi gjorde i Nätverk & Kommunikation
8–9/2005, i alla fall när det gäller testmetodik. Vi går igenom inte mindre än 86 olika uppgifter och konfigurationer som en administratör kan tänkas behöva, allt från att lägga till en användare till att uppgradera drivrutiner. Operativsystemen bedöms utifrån hur många steg det krävs för att utföra en uppgift.

Dessutom görs en subjektiv bedömning av svårighetsgraden. Alla poäng räknas ihop och betyg sätts utifrån det här. Vi vill poängtera att genomgången gäller grafiska administrationsgränssnitt. Vi vet att många konfigurationsuppgifter som inte har ett gui också kan utföras på klassiskt manér i terminalen, och att terminalen är effektivare och/eller bättre.Detsamma gäller faktiskt även för Windows, där en rad i kommandotolken många gånger är effektivare än klickandet i gui:et.

Användare och grupper

Under Red Hat är konfigurationen utspridd på olika ställen under menyerna. Hanteringen av användare och grupper är inget undantag, det hittar vi under System/Administration/Användare och grupper.

Gränssnittet är snudd på barnsligt enkelt att hantera. Ett antal ikoner upptill hjälper oss att lägga till, ta bort eller redigera användarkonton och grupper. Enkelheten har dock en baksida då det inte är mycket mer än basala funktioner vi har att tillgå. De inställningsmöjligheter som finns är användardata, det vill säga användarnamn och lösenord, kontoinformation, lösenordsinformation och vilka grupper användaren ska
tillhöra.

Kontoinformationen och lösenordsinformationen handlar mest om olika tidsbegränsningar. Vi kan varken tvinga fram svårknäckta lösenord eller tvinga användaren att ändra lösenordet vid första inloggningen.
Grupphanteringen är ännu enklare. Här kan vi bara skapa en grupp med ett namn, punkt. Vill vi blanda in katalogtjänster i leken hittar vi de inställningarna i ett separat gränssnitt i samma administrationsmeny.

Hanteringen av användare och grupper i Suse skiljer sig inte så mycket från Red Hat på ytan, men valmöjligheterna under ”Expert Options” ger mer. Här har Suse i ett och samma gränssnitt samlat ihop allt det som ligger utspritt i Red Hat.
Vi kan till exempel välja krypteringsmetod för lösenord, sätta
grundvärden för nya användare och koppla på katalogtjänster.

Windows administrationsgränssnitt för användare och grupper skiljer sig radikalt från de enklare modellerna i Linuxdistributionerna eftersom administrationen sker i active directory, ad. Ändå är det inte mycket svårare att hantera användare i Windows än i Linux.

Windows 2003 Server Enterprise Edition SP2

Bästa gränssnittet. Manage Your Server i Windows är, vid sidan testlabbet tre administrationsgränssnitt av Apple Xserve, den bästa serveradministrationen som finns. Alla roller du vill att din server ska kunna hantera fi nns här, och det du saknar från start kan du mycket enkelt lägga till om du har tillgång till installationsskivan. Vinner på ko. Device Managern är den andra komponenten i Windows som knockar Linuxsystemen. Hårdvara har alltid varit, och är fortfarande, akilleshälen i Linux. Det enda tillfälle då vi tycker att Linux uppför sig bättre är vid själva installationerna av operativsystemen. Det beror på att de hittar scsi-diskar direkt, utan krångel med drivrutiner på disketter. Avancerat ad. Active directory kan verka avskräckande på vissa, men för enklare användarhantering vållar systemet inga problem.

De grundläggande funktionerna ser ut på ungefär samma sätt, vi klickar på ny användare och matar in enkla användaruppgifter i en lika enkel guide. När vi sedan vill justera egenskaperna för en användare eller grupp möts vi av 16 flikar med inställningar för allt från namn och adress till certifikat. Windows känns på samma gång lättanvänt och avancerat – det är administratören som avgör hur långt komplexiteten ska dras.

Fil-, disk- och skrivarhantering

För de här tre operativsystemen handlar grafisk katalog- och filhantering om att använda olika funktioner i en utforskare. Om vi ser till de grundläggande funktionerna i de här utforskarna finns det få saker som skiljer dem åt. Det enda vi direkt hakade upp oss på var funktionen att dölja filer. I Linux görs det genom att döpa om filen till ett namn som börjar med punkt, medan vi i Windows högerklickar på filen, väljer
Egenskaper och bockar i rätt ruta. Det vete katten om inte metoden i Linux känns enklare, om man känner till den.

Skrivaradministrationen i Red Hat är riktigt bra, vi ser mellan fingrarna med att den startas från terminalen med kommandot system/config/printer. Det hela avhjälps naturligtvis med en genväg på skrivbordet. Utdelningen av skrivaren är busenkel, vi bockar helt enkelt i att den ska vara utdelad. Övriga alternativ för åtkomst, policies, media och jobbalternativ finns även de under det här gränssnittet. För Red Hat gäller att vi måste in i katalogen /var/spool för att kunna rensa skrivarköer – klart bökigare än i Windows och Suse. I Red Hat kunde vi inte heller hitta någon funktion för att på ett enkelt sätt stoppa utskrifter.

Suse har likt Red Hat ett mycket bra system för installation av skrivare, med förvånansvärt många drivrutiner färdiga, och tillhörande funktioner för exempelvis rättigheter. Utdelningen är inte lika enkel att utföra som i Red Hat, men i gengäld är den mycket mer användbar med fler funktioner då utdelningen sker under gränssnittet för Samba. (Vi kunde inte hitta någon liknande funktion i Red Hats avdelning för Sambakonfiguration.) Suse har också ett separat gränssnitt under Yast 2 som låter oss hantera befintliga skrivare, till exempel köer och utpekande av standardskrivare.

Bortsett från att man i Windows använder en guide är det inte mycket som skiljer i svårighetsgrad mellan Windows och de båda Linuxsystemen när det gäller skrivarhantering. Fördelen med Windows är att funktionen för att lägga till en ny skrivare och hanteringen av befintliga skrivare är samlade i samma gränssnitt. Även utdelning av befintliga skrivare ligger i den här miljön, det är bara att högerklicka på en skrivare och välja Sharing. Gemensamt för Windows och Suse är att installation av skrivare visserligen kräver många steg, men att det inte är svårt.

Under administrationsmenyn har Red Hat ett utmärkt administrationsgränssnitt för hantering av partitioner och logiska volymer, något vi inte sett maken till i Windows utan att ta till tredjepartsverktyg som Partition Magic. Att skapa och formatera partitioner, liksom att ändra namn på enheter och volymer, är en smal sak under Red Hat. Detsamma gäller för Suse som har en så gott som identisk Logical Volume Manager plus en separat och mycket bra funktion för hantering av partitioner.

Red Hat Enterprise Linux 5

Röd röra. Något enhetligt administrationsgränssnitt typ Yast i Suse finns inte i Red Hat. Allt är inte heller samlat under den här menyn, men i alla fall det mesta. Som synes finns endast ett fåtal av alla serverfunktioner samlade under Serverinställningar. Det borde vara fler, tycker vi. Så ska det se ut. Pakethanteraren i Red Hat är föredömligt användarvänlig. Vi kan söka efter tillämpningar, markera dem för installation och klicka på Verkställ. Sedan är det bara att luta sig tillbaka och låta systemet installera tillämpningen. Lättanvänt men snålt. Konfigurationsgränssnittet för Sambaservern i Red Hat är i snålaste laget och inte i närheten av nivån i Suse. Vi kan till exempel inte använda det här gränssnittet för utdelning av skrivare. Däremot vill vi ge en eloge för användarvänligheten.

Windows och partitionering av lagringsmedia ”on the fly” är två storheter som inte gillar varandra och man måste ta till tredjepartsverktyg. Att formatera och ändra enhetsbeteckningar går däremot utmärkt och är lätt att utföra. Glöm däremot att Windows fungerar med andra filsystem än dem inom koncernen – ext2/3 med flera hittas men betecknas som Unknown Partition.

Nätverk och säkerhet

Precis som inom många andra områden levererar Red Hat ett administrationsgränssnitt för brandväggen som är välsignat enkelt men fattigt på mer avancerade funktioner. Vill vi bara aktivera brandväggen och sätta enkla portregler är gränssnittet mer lättanvänt än motsvarigheten i både Windows och Suse. Om vi däremot vill vidarebefordra till exempel webbtrafik går det här administrationsgränssnittet in i väggen. Dessutom
vill vi anmärka på att det inte går att lägga till stöd för andra nätverksprotokoll än tcp/ip och att vi inte kan ange mer än en ip-adress per nätverkskort.

Det som skiljer ut Red Hat ur ett positivt perspektiv är att det är enkelt att lägga till statiska rutter. Dessutom är hanteringen av utdelning av nätverksresurser via Samba föredömligt lätt.

Administrationsgränssnittet för brandväggen i Suse är nästan lika enkelt att använda, men det är betydligt mer detaljerat och funktionellt. Det klarar mer än bara portregler, exempelvis masquerading och möjlighet att indela nätverkskorten i olika zoner (inklusive dmz). I Suse kan vi tilldela fler än en adress per nätverkskort, och aktivering och inaktivering av nätverkskort är lika enkelt som i Windows. Vi kan även enkelt lägga till stöd för fler nätverksprotokoll, och lägga till statiska rutter.

Brandväggen i Windows 2003 Server SP2 liknar brandväggen i XP. Administrationsgränssnittet är enkelt att använda, och innehåller även vissa användbara funktioner. Att sätta portregler är en smal sak, likaså att sätta portregler är en smal sak, likaså att dela ut internetförbindelsen och att vidarebefordra trafik till interna servrar. Vi tycker däremot inte att Windows inbyggda brandvägg håller samma klass som den i Suse.

Dels kan vi inte dela in nätverkskorten i olika zoner på samma tydliga sätt som i Suse, dels fungerar brandväggen endast för inkommande trafik.Administrationen av nätverkskorten fungerar dock mycket bra. Det är enkelt att lägga till nätverksprotokoll och vi kan åtminstone tilldela två ip-adresser per nätverkskort, men inte fler. Inställningarna för routing
sker tyvärr i ett annat gränssnitt.

Som vi antytt tidigare är administrationsgränssnittet för Sambaservern betydligt bättre i Suse än i Red Hat. Det senare är visserligen något enklare att använda, men inte lika användbart och detaljerat. I Windows noterar vi att det blir ett snäpp enklare att dela ut resurser i och med att det sker direkt via högerklick på resursen i fråga. Rättigheter med mera hanteras i samma gränssnitt, vilket är mycket smidigt.

Program, tjänster och protokoll

Om det är på något område de båda Linuxsystemen överglänser Windows är det funktionerna för hantering av
programpaket. Windows saknar ett liknande system helt och hållet. Jovisst, vi kan installera program
i Windows också, men då är graden av enkelhet upp till programleverantören. Kanske är vi orättvisa mot Microsoft, för i ärlighetens namn är det ”endast” öppenkällkodsprodukter och gratisprogram som Linux paketsystem hanterar.

Ändå kan vi inte annat än konstatera hur oerhört enkelt det är att installera program, förutsatt att de finns tillgängliga som paket, via de här pakethanterarna. Det här gäller både Red Hat och Suse. Systemen skiljer sig åt i detaljerna, men inte i enkelheten. Om ett program inte finns som ett färdigt installationspaket är dock Windows överlägset. Alla som svurit över ”tar –xvzf paket.tgz” och ”./conigure” vet vad vi menar. I det läget är det enklare med Windows installer-paket.

Red Hat och Suse har mycket bra system för övervakning och hantering av tjänster, samt lika bra system för övervakning av processer. Tjänsterna i Red Hat är indelade i flikar med bakgrundstjänster och behovsstyrda tjänster. I Suse kan vi se tjänsterna i ”Expert mode”, som visar ungefär samma information som i Red Hat.

Tjänsterna kan startas, stoppas och markeras för automatisk start. Processerna kan nås i Systemövervakaren i Red Hat och i Gnome System Monitor i Suse, och de fungerar på
liknande sätt. De kan startas, stoppas, dödas och dessutom kan vi se beroenden mellan processerna
samt vem som äger dem – utmärkt.

Tjänster i Windows studeras via verktyget Services under startmenyn. Verktyget är fullt tillräckligt och fullt med nyttiga funktioner. Vi kan stoppa, starta och autostarta vilka tjänster vi vill. Vi kan även se beroenden, specificera under vilket konto en tjänst ska starta och se vem som äger tjänsten, enkelt och
bra. Processerna når vi via klassiska ctrl + alt + delete, och under fliken Processes i Task Manager.

Det är allmänt känt att visningen av processerna i Windows inte är speciellt bra. Orsaken är att informationen är ganska begränsad, exempelvis kan vi inte se beroenden och trådar, och vi kan inte se dolda processer. Vi kan i alla fall göra så pass mycket som att stoppa och ändra prioritet på processer.

Information och uppdateringar

Red Hats operativsystemloggar nås via administrationsmenyn och det är ett hyggligt verktyg med tillhörande kalender. Att det är en loggvisare märks genom att vi inte kan redigera inställningarna för hur och varför loggarna tas eller sparas, inte heller kan vi rensa loggarna. Att gå in i /var/log och rensa manuellt anser vi inte vara en bra metod för den oinsatte. Loggarna arkiveras automatiskt fyra veckor bakåt, men vi kan
inte hitta en metod för att ändra det eller för att spara undan loggfilerna på annat sätt än att kopiera filerna från /var/log.

Suse har dels en ”loggtittare” i Yast 2, dels en bättre logghanterare i den vanliga programmenyn. Loggtittaren är totalt kass på allt annat än att just bara läsa loggar. Vill vi göra inställningar för loggarna, läsa loggar längre bak i tiden eller bara spara loggar måste vi använda loggprogrammet. Inte
heller det är speciellt bra – det finns till exempel ingen vettig funktion för arkivering, men det finns en kalender. Select all och Copy är den enda arkiveringsfunktion vi kan hitta.

Suse Linux Enterprise Server 10

Uppdatera nerkopplad. Suses uppdateringssystem för operativsystemet är ett riktigt proffsigt verktyg. Det är också det enda i testet som inte använder någon form av webbtjänst, vilket inte är oss emot. Systemet tillåter även verifiering av installerade uppdateringar och det går att ångra dem. Bästa distributionen. Yast 2 är en förkortning för det finurliga namnet Yet Another Setup Tool 2. Det här är så nära Windows och Mac vi kommer bland seriösa Linuxsystem för företagsanvändare. Nästan allt är samlat på ett och samma ställe och det mesta som döljer sig under Yast 2 är av god kvalitet. Gör det rätt. Jämför med Red Hat så ser ni skillnaden. Bara genom en snabb titt kan vi se att Suses Sambakonfiguration är klart mer användbar än Red Hats motsvarighet. Det är ett fullödigt Sambagränssnitt med all funktionalitet vi behöver.

Event Viewer heter Windows logghanterare, en mycket bra funktion i Windows som vida överglänser motsvarigheterna på Linuxsidan. I Event Viewer kan vi, hör och häpna, på ett enkelt och smidigt sätt arkivera och exportera loggfilerna. Vi kan också konfigurera hur och varför loggarna ska tas. Dessutom kan vi klicka på en händelse i loggen, få en bra förklaring och bli dirigerade till Microsofts hjälpsidor för att avhjälpa problemet – inte illa. Här ligger Linuxsystemen efter så det stänker om det.

Red Hat och Suse har utmärkta system för systemuppdateringar. Däremot lider Red Hat av att
uppdateringssystemet inte kan inaktiveras. Red Hats uppdateringsfunktion är mycket enkel att använda, det
är bara att starta den så visas tillgängliga uppdateringar efter en kort stund. Mer utökade funktioner saknas, exempelvis verifiering av uppdateringar och möjlighet att ångra och ta bort uppdateringar. De här bristerna i operativsystemet avhjälps via det utmärkta RHN, Red Hat Network, vilket är en webbtjänst vi varmt kan rekommendera.

Rent funktionellt är Suses och Red Hats uppdateringsfunktioner lika bra. Båda ser enkelt till att systemet hålls uppdaterat, men med Suses system kan vi kontrollera och verifiera installerade uppdateringar utan att
vara uppkopplade mot webben och det ser vi som en fördel.
Windows Update känner de flesta till. Systemet är mycket enkelt att aktivera och hantera. Uppdateringsfunktionerna fungerar på ungefär samma sätt i alla tre systemen. Red Hat och Windows är lika då båda är webbaserade, men till skillnad från Red Hat kan vi i Windows verifiera och ta bort uppdateringar utan att vara uppkopplade.

Hårdvaruhantering

Normalt är hårdvaruhantering Microsofts hemmaplan. Linuxsystemen har fortfarande ofta en knöligare hantering av hårdvara och vi fick hjälp av Linuxleverantörerna att installera systemen på vår server. Vi kunde inte se att hårdvaran skulle ha vållat problem vid installationerna trots raid-kort och scsidiskar, vilka ofta vållar problem med Windows och kräver skivor från hårdvaruleverantören.

Den Fujitsu Siemens-maskin vi använde i testet, RX300 S3, har dock utmärkta hjälpmedel för installation av Windows, som nor-malt inte hittar hårddiskarna. Det klarar däremot Linuxsystemen utan att blinka.

Red Hat listar vackert all hårdvara, både direkt i operativsystemet och genom RHN. Vi kan däremot inte se
om en viss hårdvara fått sin drivrutin laddad. Inte heller kan vi på ett vettigt, enkelt sätt uppgradera drivrutinen.

Suse har en gnutta bättre funktion i listningen av hårdvaran genom att vi faktiskt kan se om en drivrutin är laddad, men vi kan inte uppdatera drivrutinen genom det här gränssnittet.

Windows Device Manager, och Windows administration av hårdvara generellt, skulle vi våga påstå är den stora skillnaden mellan att köra Linux och operativsystemet från Microsoft. All hårdvara listas, vi kan se om de fungerar korrekt och vi kan uppdatera eller byta drivrutiner efter behag på allt från processorer till usb-drivna läskkylare.

TechWorlds slutsats

Red Hat har sitt RHN där Suse har sitt Yast 2, men vi tycker inte att RHN riktigt kan kompensera för det utmärkta Yast 2. Det är bättre att ha mer kontroll över systemet ut-an webbuppkoppling, och funktionerna blir fler i Yast 2 än med RHN och den lokala administrationen i Red Hat tillsammans.
Det kan tyckas att Red Hat och Suse ligger ungefär lika, vilket de poängmässigt också gör, men oftast är de administrativa funktionerna bättre i Suse än i Red Hat. De är mer detaljerade och djupa, utan att bli så mycket svårare att använda.

Suses Yast 2 är ett klart fall framåt i administrationen av Linuxsystem, och har så varit ganska länge.

Yast är dock inte komplett eller perfekt. Om det är något utvecklarna på Novell borde kopiera rakt av från Microsoft är det gränssnitten Manage Your Server och Device Manager. Eller varför inte titta på Apples Xserve, den i vårt tycke optimala servern ur användarvänlighetssynpunkt. Xserve är också en ”nix”, och om Apple kan borde tusentals utvecklare i Linuxvärlden kunna minst lika bra.

Det är fortfarande så att Windows helt klart tar hem en jämförelse med Linuxsystemen. Microsoft är mycket duktiga på användarvänlighet och grafiska administrationsgränssnitt. I valet och kvalet mellan Red Hat och Suse väljer vi Suse som har drivit användarvänligheten längst bland de seriösa Linuxdistributionerna för företagsbruk – och det är Yast som gör skillnaden.

Illustration: Jonas Englund