Sjökablar hit och sjökablar dit, det är väl inte så konstigt? Jo, det är det. Att lägga ut en sjökabel kan delas in i tre faser. Först ska alla tillstånd ordnas och havsbotten undersökas och sedan ska kabeln beställas och tillverkas. Därefter ska den transporteras till platsen och läggas ut och slutligen ska den leveranskontrolleras och anslutas till landnätet.
Uppsalabaserade IP-Only är för närvarande det enda privatägda svenska företag som drar sjökabel och ett av de få som drar egen landkabel. I övrigt är det bara de stora telebolagen, Teliasonera, Telenor och Song som gör det.
Det gäller att hålla priset nere och det ordnar man genom att inte ha förstärkare mitt på kabeln. Man brukar säga att signalen i en fiberkabel har dämpats till en procent efter cirka 12 mil. Därefter måste den förstärkas. Det är en dyrbar historia att lägga en förstärkare på havsbotten och IP-Only ser till att bara lägga så korta kablar att ingen förstärkning behövs. Avståndet från Väddö till Åland är bara 50 985,72 meter. Det blev det exakta resultatet efter utläggningen med Baltic Offshores kabelskepp Pleijel.
Ofattbar kapacitet
Den mängd data som kan transporteras i kabeln är svindlande och den kommer till en början inte att utnyttjas till fullo. Med 48 individuella fibrer som kan befolkas med 80 våglängder, där var och en kan överföra 40 gigabit per sekund blir det en total kapacitet på 153,6 terabit per sekund. Det är helt enkelt ofattbart mycket, så till en början avser man bara att ”tända” en fiber (3,2 terabit per sekund) och hyra ut några andra som svartfiber. Notera att hela Sveriges samlade trafik till internet är cirka 30 gigabit per sekund.
 Hög Kapacitet |
153 600 000 000 000 |
IP-Only är troget sin grundtanke och använder helt vanligt ethernet i kabeln. Företaget fortsätter med sin inställning att ha ”tillräckligt mycket kapacitet” för att inte behöva hålla på med quality of service, mpls (multiprotocol label switching) och andra metoder för att få fram trafiken i gott skick till kunderna.
22 mil kabel väger 814 ton
Äventyret börjar på Ericsson Cables kabelfabrik i Hudiksvall. Sjökabeln ”GASLMLTV 15 ton” är visserligen en standardprodukt, men IP-Only har beställt hela 22 mil av den. En så lång kabel väger så mycket (814 ton) att den inte går att rulla upp på en rulle och transportera, än mindre lyfta med kran. Skulle man lyfta ned den i Pleijel och få den lite snett kan det gå illa, för fartyget klarar ”bara” 1 000 ton. Allt eftersom kabeln blir färdig vinschas den ut ur fabriken på ett rullband och läggs på en öppen rulle (open spool), i princip en rund grop i marken, i ett uppvärmt tält. När all kabel är klar försluts änden och som en midgårdsorm på friarstråt ringlar den sig ned genom skogen till fartyget som ligger i hamnen.
Tillverkningen börjar med den hårstunna glasfibern. Den producerades förr hos Ericsson i Hudiksvall, men det lönar sig inte längre, så den köps i stället från Kina. 20 mil fiber får plats i en skokartong. Fibrerna förses med olikfärgade mantlar (0,5 millimeter) och binds ihop fyra och fyra till ett två gånger 0,5millimetersband (ribbon cable, kanske närmast ”flatkabel”). I dag har skarvtekniken kommit så långt att en liten robot kan skarva fyra fibrer åt gången helautomatiskt på ett par sekunder. Renrum behövs inte, det duger med en skrubb under däck, och två sjömän, utan vantar.
Som tekniken ser ut i dag kan man överföra 80 våglängder på en fiber, med 40 gigabit per sekund vardera. Med 48 fibrer blir det 153,6 terabit per sekund.
Plasthöljena ligger i sex slitsar i en kärna av polyetylen och stängs inne i slitsarna av ett plaströr. Allt omsveps av ett svart rör av polyetylen. Detta görs vattentätt av ett hopsvetsat kopparrör. Utanpå kommer ett nytt plaströr och så spinner man om ett lager med 12 stycken 4 millimeters galvaniserade ståltrådar som tillsammans ger kabeln en dragstyrka på 15 ton. Det yttre höljet utgörs av omspunnet gult polypropylen-garn.
Två av garntrådarna är dock svarta och bildar en svart spiral runt kabeln. Det behövs för att man över huvud taget ska kunna se den röra sig, särskilt om man besiktigar med undervattenskamera och vattnet är grumligt.
» Antal fibrer: 8-192
» Ytterdiameter: 36 mm
» Vikt: 3 700 kg/km
» Temperaturområde, drift: -30 till +60ºC
» Minsta böjradie: 0,75 meter
» Dragstyrka: <= 150 kN
» Leveranslängder: 2, 4, 6 eller 8 km
Kabeln kan tyckas vara nästan onödigt stark, men fundera på hur mycket ett par kilometer kabel väger när den är på väg ned mot havsbotten. Då måste den klara av sin egen vikt, och det dubbla när man tar upp den för reparation genom att kroka på den på mitten och lyfta. Ericsson har även varianter som tål 20 och 40 ton.
Hulken spinner tråd
 Grönt monster. Kabeln förses med sina stålkardeler i en maskin kallad Hulken. |
 Kladd och gegg. Efter Hulken väts kabeln med tjära för att det yttre garnet ska fästa. |
Efter att fibrerna täckts med ”fiberslem” och förslutits i sin slitsade kärna (se faktaruta här ovanför) svetsas ett vattentätt kopparrör runt alltihop. En plastslang till och sedan är det dags för den stora spinnmaskinen ”Hulken” att spinna 12 ståltrådar kring kabeln, som är det som gör den dragstark och att den motstår krosskrafter.
Vi kunde knappt böja en 1,5-meters kabelbit. Utanpå detta läggs ett avslutande lager gult garn för att kabeln ska synas bra.
Byråkraternas himmel
Under tiden har en konsult arbetat med att skaffa alla nödiga tillstånd för att få lägga ut kabeln. Det är inte lite byråkrati man måste stånga igenom. Den bonde som äger marken och vattnet vid landfästet måste övertalas att låta kabeln gå ut där, och upplåta en bit mark för huset med transmissionsutrustningen.
 Över stock och sten. Efter att ha släpats på en bana genom skogen dras kabeln ombord på Pleijel. |
Dessutom måste man borra ett 200 meter långt hål under vattnet och in i strandkanten och dra in kabeln till den betongtrumma där den skarvas med landförbindelsen. Utanför bondens vatten är det statligt vatten och då måste staten lämna tillstånd. Där utanför är det EU-vatten, med ännu mera krångel, tills man kommer ut på internationellt vatten. Vid finska sidan är det samma sak baklänges. Dessutom hade militären synpunkter på den första sträckningen norr om Åland, så man fick gå iland på öns sydsida i stället.
– Och ändå vet jag att det inte finns något militärt där, morrar
IP-Onlys Fredrik Jansson, som har en bakgrund som kommunikationstekniker i Försvaret.
Konsulten arbetade ett helt år på fallet och det sista blev klart precis innan utläggningen skulle börja.
Med brokig bakgrund
För din skull tog undertecknad en hyra på The Good Cable Ship Pleijel. Pleijel har haft ett brokigt förflutet. Hon började som danskt lastfartyg 1972, men genomgick 1989 en våldsam operation där man skalade bort hela överbyggnaden, byggde ny kommandobrygga, kortade av lastrummet, satte in en så kallad azimuth-motor (som ett jättelikt infällbart inu-drev mitt i fartyget) och gjorde om henne till kabelutläggningsfartyg. Som sådan ägdes hon först av Televerket, därefter av Eltel Networks (som bland annat sköter om radarnätet åt Luftfartsverket) och ägs nu av rederiet Baltic Offshore.
Att hyra Pleijel kostar hundratusentals kronor per dag vid enkel utläggning och ska man ha en kabelgrav grävd med undervattensverktyg (ROTS) kostar det dubbelt så mycket. Då tar pålastningen fyra dygn och utläggningen till Åland ytterligare ett, plus transportsträckor, men IP-Only räknar med att kostnaderna är intjänade på ett par år.
En dimmig morgon i mars har man lagt i land ena kabeländen på en strand på norra Väddö och ligger på redden och väntar på att folket från IP-Only och undertecknad ska kliva ombord. Vi blir hämtade i en liten arbetsbåt. Skeppet ligger inte bara still, det ligger hyperstill. Alla maskiner arbetar under datorkontroll med referens från DGPS med en noggrannhet på en centimeter.
Ädelträ och sköna fåtöljer
Så fort vi installerat oss på bryggan med en varm kopp kaffe bland radarskärmar och ekolod, ger projektledaren order om att backa. Bryggan är ett trevligt ställe med ädelträinredning och Chesterfieldfåtöljer.
Kursen mot Åland är spikrak. Det finns en waypoint vid Väddö och en vid Åland, strax söder om Mariehamn. Det största djup vi förväntas möta är 240 meter.
Ingen människa styr fartyget. Alltihop sköts av kabelutläggningsprogrammet Adveto-Aecdis som körs på en Windows 2000-station. Vi undrar om det kan vara att lita på, men projektledaren försäkrar att man bara haft ett par diskkrascher hittills, som dock inte påverkat driften. Skulle Windows krascha mitt ute på havet kan det gå riktigt illa. Det är inte bara att starta om medan kabeln rullar ut med två meter per sekund. Bredvid körs AIS-systemet på en annan maskin. Där är det knop och sjömil, medan Aecdis använder meter per sekund och kilometer.
Aktiviteten på bryggan är inte överdrivet hög. Befälhavaren puttar på ett reglage med pekfingret då och då, annars är kaffe kopparnas slamrande det enda som bryter koncentrationen. Radiomeddelanden kommer hela tiden in från lastrummet och kabelvakten:
– Ett kilometermärke går över boghjulet... Nu!
– Uppfattat, tack! 31 kilometer!
Mer slack, tack!
Projektledaren loggar allt i Notepad och på papper. Aecdis skriver sina loggar till fil och projektledaren kollar och gör sina egna anteckningar. Då och då ber han om lite mera slack, då och då om lite mindre. Kabelvakten noterar när skarvmärkena från fabriken löper ut. Allt loggas. Allt ska vara spårbart i efterhand. Överallt vid kritiska platser på båten sitter en mängd intern-tv-kameror som spelas in på band kontinuerligt.
 Koll på kabeln. Kabelvakten i fören tittar på kabeln hela tiden, rapporterar alla kilometermärken och kontrollerar att dragkraften är den avsedda. |
Fartyget har flera ovanliga motorer och propellrar. Förutom huvudmaskineriet på 850 hästkrafter finns hydrauliskt drivna bog- och akterpropellrar på 285 och 400 kilowatt för tvärförflyttningar. Den intressantaste propellern sitter på azimuth-motorn, som ser ut som ett jättelikt inu-drev och kan fällas ned ett par meter mitt under fartyget och vändas åt valfritt håll. Den används för precisionsmanövrer. Pleijel kan gå baklänges, framlänges och i sidled, eller stå helt still, allt efter uppdragets art, havsströmmar och så vidare.
Positionsnoggrannheten är mycket stor. Fartyget har flera gps:er samt differentiell gps och kan kompensera för vindar, strömmar och is. Gps-mottagaren sitter mitt på fartyget, men fartygets navigeringspunkt har matematiskt förflyttats till bogen, precis där kabeln löper ut från fartyget. Den teoretiska positionsnoggrannheten är nio millimeter!
Alltid ansluten
En kabel som inte är lika lång som den här (22 mil) kan vara inkopplad medan den läggs ut. Någon sitter hela tiden i land med en reflektometer och kontrollerar att kabeln inte skadas. Skulle man tvingas snabbstoppa fartyget kan kabeln spännas för hårt innan man har fått stopp på de 1 600 tonnen. Och det gäller att inte skada kabeln för då måste den tas upp och skarvas. Skarv-kitet är stort som en hel packlår och kostar 160 000 kronor.
Andra änden, som slutar på fartyget, är också inkopplad till en reflektometer, som hela tiden kontrollerar att inga skador eller sträckningar inträffar. Skulle något hända, backar man fartyget och vindar upp kabeln en kilometer, kontrollerar den och lägger sedan ut den igen och fortsätter som vanligt.
Ryssar på dragspel
Det är en speciell känsla att sitta på bryggan i solnedgången när kabeln löper ut och radiomeddelanden raspar på vhf:en i bakgrunden. Ett indiskt fraktfartyg ropar på Kustbevakningen och plötsligt kommer det in eldig dragspelsmusik.
– Ryssar, stönar den vana besättningen.
Himlen är helt mörk över Ålands hav och Venus går upp akteröver. Då och då roar man sig med att gå fram till radarn, sätta markören på något fartyg, ta fram dess AIS-data och sedan försöka gissa var det kommer ifrån.
Projektledaren är tämligen nöjd med skeppets furnering och underlåter inte att berätta om
fördelarna: uppvärmda arbetsutrymmen, riktiga duschar och toaletter, bra kök och danskt öl. Fiberskarvrummet är uppvärmt och håller korrekt fuktighet. Maskinchefen (”chifen”) menar att maskinrummet är så rent och vitmålat att en brud skulle kunna gå ned där i brudkläder och sedan gå direkt och gifta sig. Vi håller väl inte helt med.
Hål genom berget
Vid landfästena tar man iland kabeln, ofta genom ett 200 meter långt hål som borras vågrätt in i berget under vattnet. Sjökabeln dras igenom och upp på marken och läggs i en stor slinga runt den betongbrunn där skarvningen med landkabeln ska ske. Detta som en sorts dragavlastning. Nere i brunnen skarvar man fibrerna och tätar alltihop.
En bit upp i skogen står en liten stuga som IP-Only har köpt färdig av Ericsson. Den är fullsmockad med transmissionsutrustning från Nortel, som förmår att driva fem mil fiberkabel så att det kommer ut en användbar signal i andra änden. På svenska sidan går kabeln vidare mot Stockholm och på Ålandssidan mot Mariehamn. Där fortsätter den tvärs över ön och vidare mot Åbo. Avsnitt två kommer att läggs senare under året när isen har försvunnit.
Länken över Ålands hav är en del av IP-Onlys fibersatsning mot Finland. Den andra fibern går runt Bottenviken och ned längs finska sidan nära alla de stora städerna. När arbetet är klart kommer IP-Only att ha redundanta fiberkablar mellan alla de nordiska huvudstäderna med så mycket kapacitet att det räcker under överskådlig tid.
Av med handskarna
När vi har nått den finska sidan kapas och avmantlas kabeln och fibrerna dras fram och skarvas in på fartygets mätledningar. Det är två sjöbussar som tillfälligt lämnat sitt arbete i maskinrummet, dragit av sig handskarna och greppat fiberskalverktyget. De skalar ett ribbon om fyra fibrer i taget och lägger i en skarvrobot.
Tiden är förbi när fiberskarvning var ett mikroskopgöra i renrum. I dag trycker man bara på en knapp och ser resultatet på en bildskärm. Skarvarna hamnar på mellan 0,01 och 0,02 decibels dämpning. Därefter krymper man på en bit krympslang med smältande insida och förbindelsen är klar och lika stark som ett helt ribbon.
Kontrollerar kabeln
Uppe i mätrummet sitter en man med reflektometer (OTDR) och kontrollerar att kabeln är utan kink och vank hela vägen till Sverige. Det ser mycket bra ut. Dämpningen är inte mer än 0,18 decibel per kilometer med en total dämpning på 9,542 decibel på hela de 50 985,72 metrarna.
När mätprotokollet är klart och överlämnat till IP-Only försluter man kabelns ände vattentätt genom att löda på ett kopparlock över den vattentäta kopparmanteln och kabeln släpps i havet. Där ligger den och väntar på att tas upp och dras in till den finska stranden.
C/S Pleijel stävar mot Stockholm efter fullgjort uppdrag, för en stunds vila. Senare ska resten av kabeln som är kvar i lastrummet dras i en redundant förbindelse mellan det svenska fastlandet och Gotland.
Bara 100 anställda
 Kabelkoloss. ”Det är min sladd. Jag har betalt för den.” IP-Onlys Fredrik Jansson står vid stora kabelrullen på undre däck |
– Jotack, det går bra, svarar Fredrik Jansson. Vi är så små att alla kan ha full koll på teknikutvecklingen.
När vi lägger till i Stockholm sitter sjöbussarna i byssan och diskuterar vad de ska ta sig till på sin landpermis medan de njuter av kockans extravaganta sjöfrukost.
– Jag vet! Vi går på Telemuseum! Yrkesskadade, tydligen!
Så går du vidare, länkar:
- Besök IP-Only på www.iponly.se och se driftstatistiken
i realtid för alla noder. Titta på grafiken och se företagets
täckningskarta. - Ska du lägga ut en kabel? Titta in hos www.balticoffshore.se
- Ericsson Cables gör precis vad du vill i kabelväg: www.ericsson.com/products/hp/Cables_and_
Interconnect_Products_pa.shtml
Text, foto och grafik: Jörgen Städje
» Världshaven är så fulla av sjökabel att det liknar ett fisknät. En kabel ”lever” i 10 – 15 år.
» IP-Only i Uppsala är det enda privatföretag utöver telekomjättarna som drar egen land- och sjökabel och övervakar och hanterar den.
» Baltic Off shores (Kalmar) C/S Pleijel är det enda svenska kabelutläggningsfartyget. De lägger kabel i hela Östersjön och Kattegatt.
» Kabel läggs ut med två meter per sekund under strikt datorstyrd navigering, med ett slack på en procent extra för att kompensera för ojämnheter på botten.
» En modern kabel har för hög kapacitet. Allt kan inte rimligen användas omedelbart utan kommer att utnyttjas efterhand när behovet uppstår
.
Kabelutläggningsfartyg, ursprungligen byggt 1972 som lastfartyg hos danska Fredericia Shipyard. Överbyggnaden gjordes om 1989. Hon är Sveriges enda fartyg avsett för utläggning, underhåll och reparation av sjökabel. Namnet har hon fått efter Televerkets sjökabelexpert Henning Pleijel (1892-1913).
» Registertonnage:
1650 t
» Längd över allt: 70,4 m
» Bredd: 13 m
» Huvudmotor: 900 kW 10-cylindrig diesel
» Tvärpropeller, bog: 285 kW
» Tvärpropeller, akter: 440 kW
» Azimuth: 600 kW i valfri riktning
» Högsta utläggningsfart:
2 m/s = 3 knop = 5 km/t
» Kabelhantering: Max 1 000 ton. Luftkonditionerat fiberskarvrum, kabelskarvrum, fibermätrum.
» Kabelgrav: Kan hantera ROTS (remotely operated trenching system), liten ubåt med strålkastare och 11 tv-kameror. Styrs av två piloter. ”Världens största Nintendo”, enligt redaren.
» Navigations-
utrustning: Dgps, gyron, dynamiskt positioneringssystem, AIS, radar. Största noggrannhet nio millimeter. Specialprogram för kabelutläggning som kan få fartyget att följa en kabelränna, hovra stillstående och så vidare.
