En man ligger på golvet och blöder kraftigt. Han har fallit och slagit upp ett stort hål i huvudet. Hans syster, som är på besök från Örebro, ringer 112 från sin telefon.

– Storgatan 12, svarar kvinnan när larmoperatören frågar på vilken adress olyckan har skett.

Larmcentralen skickar en ambulans till Storgatan 12 i Örebro. Mannen ligger kvar på golvet i lägenheten på Storgatan i Stockholm. Han förblöder.

Scenariot ovan är ren dikt, men illustrerar problemet som SOS Alarm, som driver larmverksamheten 112, har haft när någon ringer från en ip-telefon.

Problemet har att göra med att en ip-telefon inte är fast knuten till en specifik gatuadress som en fast telefon är. När samtalet görs via det fasta telenätet följer adressinformation i princip med samtalet till larmcentralen som sedan kan skicka en räddningsstyrka till rätt adress.

 

 

Ip-telefon kan flytta


En ip-telefon är förvisso också knuten till en adress. Operatören vet förstås vem som har tecknat ip-telefonabonnemanget och var vederbörande bor. Men en ip-telefon kan flyttas, eller snarare kan ett ip-abonnemang användas från andra ställen. I branschen kallas det för noma-disk ip-telefoni och fallet ovan innehåller ett exempel på just det. Kvinnan hade tagit med sig sin telefon från Örebro, men det kunde inte larmoperatören veta. Åtminstone inte i exemplet.

Lyckligtvis ser verkligheten annorlunda ut i dag. Alldeles nyligen infördes ett system som gör att ip-telefonisamtal flaggas hos larmcentralerna. På så sätt vet varje operatör att de måste fråga specifikt efter adressen eftersom det finns en möjlighet att den inringande inte ringer från den adress som ip-abonnemanget är noterat på.


  Så fungerar 112-samtalen

Specialbehandling. Nödsamtalen som kommer via ip-tele­foni får egna koder i systemet. Larmoperatörerna kan då fråga särskilt om vilken adressen som gäller.


 

 

PTS och SOS i samarbete


Nils Weidstam är mannen som har sett till att det blivit så. Projektet initierades av Post- och Telestyrelsen tillsammans med SOS Alarm och Nils Weidstam valdes till projektledare.

 

Nils WeidstamNils Weidstam har mångårig erfarenhet från telekombranschen och mångårig erfarenhet av att driva projekt där flera parter, ibland med motstridiga intressen, deltagit.

 

– En stor del av mitt jobb under det här projektet har handlat om att skapa en samsyn hos de inblandade parterna, säger han.

 

Den tekniska de len har inte varit särskilt tung. Lösningen som Nils Weidstam kläckte för två år sedan innebär varken några stora ingrepp i befintliga system eller några resurskrävande insatser av annat slag för teleoperatörerna. I korthet går lösningen ut på att lägga till koder för ip-samtal i den så kallade kommun-id-plan som har använts hittills för dirigering av 112-samtal till rätt larmcentral.

– När ett 112-samtal rings omvandlas 112-numret till en kod som bland annat anger i vilken kommun samtalet initieras. Det är den informationen som hämtas från kommun-idplanen. Koden används sedan för dirigering till den larmcentral som SOS Alarm har bestämt, säger Nils Weidstam.

 

 

Stannar inte hemma


Så länge samtalet görs från en fast telefon fungerar systemet utmärkt. När en ip-telefon används uppstår ett problem. Själva samtalet går då inte genom en vanlig telefonväxel som vid traditionell telefoni. Det är förvisso ett mindre problem som är lätt att lösa. Eller rättare sagt som vore lätt att lösa om alla ip-telefonörer höll sig till ”sin” hemmastation. Ip-samtalen skulle då kunna få samma koder som fasttelefon-samtalen.

 

– Men när en användare tar med sig telefonen till landet spricker den lösningen. Därför har vi valt att särbehandla ipsamtal i systemen, säger Nils Weidstam.

Särbehandlingen innebär helt enkelt att ip-samtal får egna koder. Samtalen styrs fortfarande till den larmcentral som ett fasttelefonisamtal skulle ha styrts till, baserat på abonnentens hemmaadress. Men larmoperatören ser att den uppringande ringer från ett ip-abonnemang och kan då fråga vilken adress som gäller, om det är Storgatan i Örebro eller i Stockholm, exempelvis.

 

 

Nya koder och utbildning


När Nils Weidstam berättar om lösningen verkar det enkelt, nästan trivialt. En ny uppsättning koder i den redan befintliga kommun-id-planen bara, plus lite utbildning eller information till larmoperatörer. Men arbetet har ändå tagit två år och krävt ett femtontal möten med de stora operatörerna, Post- och Telestyrelsen och SOS Alarm.

 


”För teleoperatörerna vore det bästa

kanske att inte göra nå­gonting, medan

SOS Alarm gär­na hade velat

bygga om internet

– Den stora utmaningen och det som har tagit mest tid har varit att enas om på vilken nivå lösningen skulle ligga. Olika aktörer i det här har ju olika uppfattning om vad som vore bra. För teleoperatörerna vore det bästa kanske att inte göra någonting, medan SOS Alarm gärna hade velat bygga om internet, säger Nils Weidstam.

 

De två ytterligheterna var förstås orimliga. Något var tvunget att göras, men att bygga om internet var knappast realistiskt.

 

– När man ska göra en sådan här lösning är det viktigt att se vad som är realistiskt och genomförbart. Det går att dra en parallell till USA, där de stiftade en lag om att operatörerna är skyldiga att tillhandahålla positioneringsinformation med alla 112-samtal som rings från mobiler. Det var ingen, eller få, som kunde leva upp till den lagen och därför följs den inte i dag.

 

 

Svårt att hitta information


Många möten under arbetet med att hitta flaggningslösningen för 112 här i Sverige gick alltså ut på att komma överens om nivån på lösningen.

 

Mycket tid har också gått åt till att hitta information. Nils Weidstam berättar om hur han har försökt ta reda på hur Telia dirigerar samtal, hur tekniken fungerar, vilka koder som används och annat som i vilket annat sammanhang som helst skulle vara noggrant dokumenterat och sökbart. Ändå har det ofta varit extremt tungrott. Nils Weidstam vittnar om samtal till personer på Telia med den här typen av frågor som bara har besvarats med ”Ja det där vet inte jag”, trots att det klart och tydligt har legat inom vederbörandes ansvarsområde.

 

– Det är kanske en rest från Televerkstiden. Då behövde ingen annan känna till all teknisk information kring exempelvis hur dirigering av samtal sker, men i dag är bilden förstås en annan.

 

Faktum är att den ändrade kommun-id-plan som Nils Weidstam har tagit fram officiellt inte har någon föregångare. Den plan som användes fram till den aktuella var inget officiellt dokument. Den hade inget dokumentnummer och gick därmed inte att söka efter.

Lösningen som nu har sjösatts är bara tillfällig. Precisionen i dirigeringen av nödsamtalen är inte särskilt god när användare ringer från andra adresser än sin hemadress. Målet är förstås att alla samtal, även ip-samtal, dirigeras till den larmcentral som har hand om just det geografiska område som samtalet kommer från.

 

 

Teknik i förändring


Behovet att utveckla en mer avancerad lösning ökar i takt med att antalet ip-samtal ökar. Men operatörerna och SOS Alarm skjuter på ett rörligt mål och det är ett mål som rör sig allt längre bort. Problematiken ökar inte bara med antalet ip-samtal, utan främst med den föränderliga teknik som används för dem.

Nils Weidstam reser sig, går fram till den vita tavlan i rummet där vi sitter och skriver Wimax.

 

– Hur hanterar vi sådana samtal? Sådana som rings från bärbara enheter via trådlösa nätverk? frågar han retoriskt.

 

Det finns inga lösningar för det, men det finns gott om idéer. Dels hos Nils Weidstam själv, dels hos IETF och på EU-nivå. Nils Weidstam är själv delaktig i flera internationella grupper som arbetar med en europeisk standard för positionsbestämning av 112-ip-samtal.

 

– Det finns två skolor för hur det ska gå till. Den ena går ut på att terminalen själv ska skicka gps-koordinater i sip-protokollet. Det finns fält för det i protokollet, så det är i alla fall inte uppenbart orealistiskt. Den andra skolan går ut på att operatören ska bli skyldig att tillhandahålla motsvarande information.

 

Den sistnämnda lösningen skulle bygga på att ip-adresser och fysiska adresser kopplas ihop, ungefär som telefonnummer i dag kopplas ihop med fysiska adresser. Tekniskt är det ingen större utmaning. Frågan om hur det ska lösas rent praktiskt är svårare att knäcka, i synnerhet om samma system ska gälla och fungera för hela EU.

 

– Vem ska till exempel driva den server som innehåller information om vilka ip-adresser som hör till vilka fysiska adresser?

 
Nils Weidstam tror inte att en sådan lösning kommer att se dagens ljus, åtminstone inte som en gemensam europeisk lösning.

 

 

Illustration: Jonas Englund Foto: Andreas Eklund