Låt oss säga att du behöver massor av CPU-kraft, hur mycket som helst, i princip en superdator. Men det ska vara så billigt att det kan realiseras hemmavid. Då köper man sex moderkort som har plats för riktigt mycket minne, lika många nätaggregat och en bra låda att ha dem i, nämligen en IKEA-byrå vid namn Helmer. 295 kronor på IKEA känns som ett bra pris på höljet till en renderfarm. Det ligger i klass med vad en låda till en enda dator kostar.


Den ryska ubåten L-3 får in en träff på Goya, barnmaten stänker åt alla håll medan det animerade fartyget bryts i tu och bubblar sig ned mot den animerade havsbotten. Ännu saknas sjöskum och lite dimma med mera för att få upp realismen. Det här är en prototypbild.

Jan Jansson är grafiker, fotograf och datorbyggare med stram budget. Turligt nog finns det massor av oväntat billig hårdvara att hitta på oväntade ställen. Det behövs, eftersom animering av film drar massor av CPU-kraft. Jan renderar händelser i spelfilm som 3D-animationer på beställning åt olika filmbolag. Scenen byggs upp i animeringsprogrammet Maya och skickas till hans hembyggda cluster Helmer för slutlig rendering.

Jan gillar SF, mikrodatorer, animerad film, mycket stora digitalkameror och lödkolvar. Helst av allt vill han bygga en egen satellit, men en väderballong kan duga i nödfall.

– Jag fick ett jobb att göra en animerad TV-serie med namnet Odens rike åt Utbildningsradion och alla sade åt mig att det var den största tabbe jag nånsin gjort. Ingen kan göra en animerad TV-serie själv. Dummerjöns! Men jag trodde att allting handlade om hur mycket man behövde göra själv och hur mycket man kunde lasta över på ett datorsystem. Det visade sig handla om att göra figurernas ytor så enkla som möjligt, men så att de ändå skulle se ”tecknade” ut och samtidigt göra figurerna så enkla att de skulle gå att animera. Och då gick det att göra en animerad TV-serie själv. Det blev ungefär en halv miljon bilder gånger 8 megabyte och det tog tio månader att göra.



”Jag har en dröm. Jag vill bygga en egen satellit!”




– Snacka om magsår när jag väl insåg mängden arbete, men det gick. Efter ett tag såg jag ljuset och insåg att det var väldigt kul. I did it my way! Det var fantastiskt att kunna sätta ihop en animering på kvällen och skicka den till clustret, sova ett par timmar och ta fram resultatet och skicka det på band till kunden. Äsch, det var ren desperation.

Helmer är inrymd i en byrå av stålplåt med namnet Helmer från IKEA.

– Varför blev det just IKEA?

– För att när jag köpt hårdvaran var jag pank. Att köpa datorlådor för tusentals kronor styck var inte att tänka på. Helmer hade i stort sett rätt mått från början. Den behövde bara lite isolering och några tvärslåar och så var det klart. Moderkorten ligger bara på gejdrarna som byrålådorna skulle glida på. Och eftersom det var sex byrålådor fick det bli sex moderkort.


Man skaffar sig mera datorkraft genom att bara bygga samma dator flera gånger och koppla ihop dem. Helmer är byggd på enklast möjliga sätt, med de sex moderkorten hopkopplade med gigbit Ethernet i en vanlig switch och lagring som sker i en särskild, billig dator. Lagringen sker på två 500 gigabyte speglade diskar. Den totala kapaciteten mot lagringsenheten blir 30 megabyte per sekund ungefär, vilket säger oss att det främst handlar om beräkningsintensiva jobb, inte sådana som hämtar mycket på hårddisk. Moderkorten har dessutom varsin mindre hårddisk att swappa mot. Styrning och övervakning sköts från en vanlig bärbar Mac med trådlös anslutning. Man måste kunna ligga i sängen och köra sitt system.

– Hur hittade du maskinvaran?

– Jag brukar sitta på nätterna och kamma igenom Internet och så råkade jag hitta de här Gigabyte-korten (Gigabyte S-type), som verkade riktigt bra. Jag får en bra magkänsla av Gigabyte. Det känns som om det är trygga grejor. På senare år har de också gått upp i pris.


Moderkorten var ovanligt billiga. Jan frågar sig fortfarande hur man kan få så mycket kraft för bara ett par hundringar. CPU-er och fläktar mm monteras i rustik köksmiljö.

– Just då hade 65 nanometers CPU-er komma i butikerna och jag fick tag på dem löjlig billigt. Jag hade kunnat köpa 90 nanometers CPU-er mycket billigare, men de hade blivit så varma och därmed skulle fläktarna ha blivit så bullriga att vi skulle ha blivit tokiga av det.

Jag funderade mycket på hur mycket primärminne jag skulle ha. Rendering tar massor med minne och vad händer när det tar slut? I Linux går det ganska bra och systemet börjar swappa, men om man kör i Windows eller på Mac brukar det ofta krascha. Jag ville ha så mycket som möjligt, helst 8 gigabyte. Varje kort har dessutom en egen hårddisk att swappa på. Jag fick olika typer av minne men ville inte riskera oförklarliga kraschar, så jag satte bara i 4 gigabyte till att börja med. Det räckte alldeles utmärkt och jag har fortfarande inte kommit över 4 gigabyte.


Nätaggregaten var osedvanligt billiga. Varför inte köpa en hel kartong om de bara kostar 100 kronor?

– Nätaggregaten bara råkade bli 500 watt för de var billigast. 100 kronor styck är inte mycket att prata om. Sen var det lösfläktarna. Jag har funnit att de dyra grejorna sällan är bäst


Det gick åt många fläktar i Helmer och just Zalmans 15-kronorsfläktar visade sig vara mycket tystare än andra, betydligt dyrare fläktar.

– Zalmanfläktarna som jag råkade hitta, var tysta och snälla och kostade bara 15 kronor styck. Det går inte att förstå varför andra fläktar, som kostar mer än 100 kronor är bullrigare och sämre. Detta avslutar Helmer och utanför sitter en helt vanlig GbE-switch som håller ihop alltihop.

För at kunna göra reset på valfri Helmer-dator från arbetsstationen använder Jan ett reläkort med åtta reläer som helt enkelt kortsluter restbrytarsladdarna till vart moderkort på kommando från en enkel, hembyggd linuxdator av typen NSLU2, som också sitter på Helmer-nätet och körs med ett webbgränssnitt. NSLU-datorn är en väldigt flexibel hobbykonstruktion med ARM-processor som Jan haft till en massa olika saker, som en åkande robot, en vindmätare, med mera.

Det går att vara ”grön” i smått också. Helmer drar cirka 800 watt vid full belastning, och lika mycket har Jan kunnat skruva ned den luftvärmepump som värmer huset.

Snål filserver


– Maskinvaran i filservern är också oerhört underskattad i allmänhet. Jag köpte den som ett rent impulsköp och stoppade i BSD FreeNAS och det har bara fungerat. Det är en VIA C7 med inbyggd hårdvarukryptering som stöds av FreeNAS. Det är fantastiskt om man kör hemliga projekt. Den har två 500 GB speglade diskar där den ena bara speglar den andra med ett enkelt script. Det är oerhört low-tech, men det fungerar bra.

Bygget fortgår


Här är några av fläktarna monterade på framsidan. Varje moderkort fick två fläktar.

Det hårdaste jobbet var att såga ur hål för alla fläktar. Här ser du Helmer bakifrån med alla delar monterade.

Jan sågade ut ett antal hål baki byrån och skruvade fast fläktarna och nätaggregaten. 500 watts nätaggregaten hade väldigt stora och därmed tystgående fläktar. Aggregaten monterades i sicksack för att underlätta luftflödet.

Här har ett par av moderkorten monterats. Du ser hur Jan låtit gejdrarna som byrålådorna ska löpa i, sitta kvar som hållare för moderkorten. Byrå Helmer var måttanpassad för ATX-kort. Moderkorten isoleras undertill av en plexiglasskiva.

Så här ser Helmer ut idag, i praktisk drift. Det strukturerade kablaget på golvet innefattar switchen, den trådlösa accesspunkten och diverse UPS-er. Själv håller Jan i det viktigaste verktyget för IKEA-byggare: insexnyckeln. Ovanpå Helmer ser du reset-kortet.

När man väl skaffat sig sitt cluster gäller det att hitta programvara att köra på det, som kan utnyttja resurserna till fullo. Just animering av bildsekvenser är en typ av jobb som lämpar sig utmärkt för parallellbearbetning. I och med att jobbet kan delas upp i massor av småjobb som kan spridas över kärnorna kan man på ett enkelt sätt också åstadkomma lastbalansering, detta i samband med ett bra köprogram som kan se till att hålla kärnorna fullmatade med arbete. Jan ger varje kärna en sekvens på 500 bilder (10 sekunder i realtid) att rendera och när den är klar får den nästa sekvens. Vi ska se hur det går till.

Så animerades Goya-incidenten


När det ursprungligen norska skeppet Goya användes av tyskarna för att rädda 6100 tyska soldater och civila undan Röda Arméns framryckning på den polska Hel-halvön den 16 april 1945, siktades konvojen av den sovjetiska ubåten L-3 och Goya sänktes i Gdansk-bukten klockan 23.52. Fartyget bröts av på mitten och sjönk på 76 meters djup i den isiga Östersjön. Endast 183 personer räddades. Fartyget upptäcktes med sidscannande sonar av ett polskt forskarlag år 2002. Det är denna sorliga historia som Jan Jansson nu animerat.

– De här dataseten från side scan sonar är sjukt stora. Jan pekar in i datamängden som levererats från ett sonarfartyg som har hittat ett gammalt vrak. Datafilen är en punktmängd på hela 400 megabyte.

Först måste man bli båtbyggare. Autodesk Maya är bland annat ett CAD-program där man kan bygga modeller av båtar och flygplan och klä in dem med en ytstruktur, textur, till exempel baserad på digitalbilder av kamouflage, sten, rostig plåt eller vad som helst. Jan ritar sina modeller själv eller får eventuellt modeller ur andra projekt. Det tar honom ungefär en dag att bygga en båt som ser tillräckligt verklighetstrogen ut för den här filmen. Kom ihåg att vi ska se alltihop på långt avstånd och i natten. Inga människor ska synas på däck, heller.

Jan har byggt ubåten och alla fartyg i konvojen själv, som trådmodeller i Maya. Fartyget Goya har byggts i två upplagor, en intakt och en som är avbruten på mitten. Den avbrutna varianten har försetts med lite extra trasiga balkar som sticker ut. Det är de avbrutna delarna som sedan sjunker mot botten. De röda pilarna är infallande himmelsljus och de röda punkterna är ljuskällor från explosionen.

Nästa steg är att placera ut modellerna på lämpliga ställen på det animerade havet, ställa ut kameran och rikta denna och bestämma hur ljuset ska falla i sekvensens första bild. Ljuset är viktigt av flera skäl, inte bara för att vi ska se något på filmen utan också för att få en sorts koppling mellan lagren. Explosioner blir aldrig bra om de animeras utan det ska vara äkta vara. Därför kommer Jan att lägga på flera lager av filmade explosioner ovanpå animeringen. Men explosionen lyser inte upp havet på det bakomliggande animationslagret, utan man måste lägga in syntetiska ljuskällor för detta - de röda asteriskerna i skärmbilderna.

För att få en någorlunda uppfattning om hur ljuset ligger och kunna placera ut de extra ljuskällor som belyser modellen och havet vid explosionen (som sker på ett annat lager) betraktas bilden med enkel shading i Maya.

Jan skriver inga formler för det upprörda havet, utan Maya har redan bra funktioner för havsvågor, sjöskum, dimma med mera.

Animationen byggs upp i flera lager. Det bakersta lagret är själva Maya-animationen där fartygen är uppbyggda och där torpeden far och Goya bryts sönder. Det lagret innehåller också det upprörda havet. Lagret framför kommer att innehålla den del av explosionen som avbildar hur vatten kastas upp i kaskader, belyst underifrån av explosionen. Det främsta lagret visar hur allt brännbart, exempelvis bränsle, exploderar. En explosion till havs ser kanske inte ut så här, men det är så vi vill se en explosion och då får det bli så. Ingen filmade händelsen när den inträffade, så Jans version kan vara lika så god som någon annans.

Animationen byggs sedan upp genom att man skapar så kallade keyframes. Modellerna och kameran ställs i ett utgångsläge varpå man går fram 500 bilder till nästa keyframe där man placerar kameran och modellerna på nytt lite längre fram i handlingen, spolar fram ytterligare 500 bilder till nästa keyframe och bygger om scenen som den ska se ut, osv. Sedan fyller Maya själv i med alla rörelser och kameraåkningar mellan keyframes.

Därefter kryssar man i så många rutor som man har råd med i avdelningen realism, rörelseoskärpa, skärpedjup, diffust ljus, vilken typ av skuggning man vill ha, om det hela ska ray-tracas osv. Ju mera datorkraft, desto flera rutor har man råd att kryssa i, i gränssnittet (Industrial Light and Magic har råd att kryssa i flest rutor).

DrQueue är ett tämligen enkelt program som visar hur det står till med exekveringsköerna i Helmer. Det är också DrQueue som ser till att hålla alla processorer fulla med jobb hela tiden. Skärmbilden visar vilka jobb som går, hur långt de hunnit osv. Normalt delar man in jobbet i block om 500 bilder som varje processor får fundera på.

Resultatet av Mayas åkningar blir en lista med tider, platser, parametrar och modeller som är råmaterialet till den slutliga animeringen. Det är denna lista som Helmers massiva datakraft ska rendera. Listan köas i Doktor Queue för körning i Helmer, där programmet Blender tar hand om renderingsjobbet.

När Blender har tuggat klart på råmaterialet finns varje bild att hämta som en Targa-bild i HD-upplösningen 1080 x 1920 pixel. Varje scen lagras i en katalog.

Animerade explosioner blir aldrig bra, så därför har Jan använt sig av det lokala grustaget och en sprängvänlig kamrat som riggat upp en trevlig bränslebomb, som han sedan filmat.

Vattenkaskaden gjordes i en annan film, där Jan sprängde en förpackning barnmat monterad på en pinne. Tänk dig en vattenkaskad som kastas upp, belyst inifrån av en bränsleexplosion. Illusoriskt, eller hur, särskilt som varken du eller jag har upplevt nattkrigets fasor och vet hur det ser ut egentligen.

Nu får After Effects börja jobba. Animationen är utförd i flera lager som renderats var för sig och de olika lagren ska nu slås samman. Det kallas compning, eller rättare compositing. Det är också i detta skede som man skär ut lämpliga bitar ur explosionsfilmerna och blandar ihop dem med den underliggande animationen. Man får köra fram och tillbaka många gånger för att få explosionerna att passa snyggt i tiden och ta slut efter lagom lång tid. Explosionsbilderna skärs ut med en bana (path) och för att slippa få med bakgrunden får man justera banan lite då och då i sekvensen.

Adobe After Effects är en slags realtids-photoshop där man kan blanda flera lager film. Här använder Jan en bana för att skära ut en nattfilm av en explosion. Allt det svarta ersätts med transparens och explosionslagret läggs ovanpå animationen och de båda körs samtidigt. Belysningen på marken passar utmärkt som belysning på havet också.

När allt är sammanslaget till ett lager (bild för bild, givetvis) kopplar After Effects ihop bilderna till en scen och lagrar denna i det format som filmbolaget önskat, till exempel Quicktime. Scenerna läggs ut på Jans FTP-server och kan hämtas av filmbolaget. Nu utbryter diskussioner om huruvida inte båten skulle ha sjunkit lite långsammare, eller om en annan kameravinkel hade varit bättre och så vidare. Jan får bygga om sina keyframes och köra animeringen om och om tills kunden är nöjd.

Det är absolut ingen skillnad mellan hur Jan bygger animationer och hur de stora filmbolagen i Hollywood gör det. Den enda skillnaden skulle vara att Jan har en modernare digital filmkamera att filma explosioner med än vad hollywoodfolket använder. Och att hollywoodfolket har råd med större renderfarmer och således har råd att kryssa i flera rutor.

Lite driftdata i största allmänhet


KDE har inbyggda funktioner för att visa processorlasten. Här ser du alla de sex processorernas alla fyra kärnor. Allting står på 100 procent, så Helmer jobbar hårt.

Det går också att se systemets last i största allmänhet. Här beskådar vi en av de sex maskinerna. CPU-lasten ligger i topp (bra) och av det fysiska primärminnet används för närvarande bara cirka 70 %. Det betyder, som synes i sista grafen, att swapdisken inte behöver användas. Det skulle slöa ner systemet onödigtvis.



”Linux är bra för rendering, för det bara stånkar på”



Digital filmkamera in från vänster


Red One-kameran från RED Digital Cinema Camera Company håller på att göra den gamla silverfilmen obsolet, även om det gamla gardet av rena nostalgiskäl vill hålla kvar vid silverfilmen så länge som möjligt. Med 12 bitars gråskala är kameran snart ikapp silverfilmen och snart hinner miljön ifatt regissörerna. Att filma på kemisk film kommer snart att bli mindre lyckat med tanke på alla avfallsprodukter.

Både Wallander- och Arn-serien är filmad med Red och eftersom budgetarna är små i Sverige kan det här vara ett genombrott för svensk filmindustri där man inte har råd att göra av med mycket silverfilm. Men man skulle kunna ha råd att hyra en Red och göra efterbearbetningen hemma i källaren på sin persondator.

Dyra grejor


Jan slog till och köpte en Red One för att ha till att filma overlayer till animationerna i full bioupplösning.

– Kameran kostade 17.000 US-dollar, men jag köpte den sommaren 2008 när dollarn var låg, så det blev ”bara” 100.000 kronor. Tung investering, men den här kameran är ändå framtiden.

Filmbolagens renderfarmer som gör Saurons hundratusentals orcher och liknande är miljonanläggningar. Jan räknar med att kunna göra något liknande själv i garderoben, med Helmer-2.

Red One är intressant eftersom den hela tiden utvecklas. Ja, eller ”ett elände” skulle den traditionella filmvärlden säga, som är vana vid plåtgrejor som är som de är och inte förändras från en dag till nästa. Men den moderne digitalkamerafotografen har fått vänja sig vid att firmware hela tiden förnyas och så även för kameran Red One. Firmware är för närvarande uppe i version 17 och nästa version är ute i beta. Uppgraderingarna leder hela tiden till bättre bild- och ljudkvalitet och andra förbättrade egenskaper som högre bildfrekvens.

RED distribuerar också ett Software Development Kit för Linux så att man kan skriva egen programvara för hantering av utdata, göra olika typer av rendering eller debiring, eller göra egna plugins till Final Cut (det videredigeringsverktyg som är förhärskande i TV- och filmvärlden). Det ingår i REDs öppna politik att publicera data kring filformat med mera och det är känt att Redcode, som råfilformatet heter, är av waveletkomprimerad typ, men i stil med JPG2000 utan de block-liknande artefakter vi fått vänja oss vid i JPG.

Red One som klarar 4096 x 2304 pixel i 12 bitars upplösning i full biokvalitet i 50 bilder per sekund är i princip slutet på Hollywoods bruk av silverfilm. Nya versioner på 14 och 16 bitars upplösning är dessutom på gång. Nu är det bara nostalgin som gör att hollywoodproducenterna fortfarande kör med silverfilm, men snart kommer miljöaspekterna ifatt dem och då är det slut. Hej då, Kodak.

Debiring


Red One klarar nästan allt, men är inte särskilt bra på debiring, alltså att göra en verklighetstrogen omvandling av de tre delfärgerna till en sammansatt färgbild. Kameran kan göra det internt i realtid, men det blir inte särskilt bra. Slutjobbet gör man hellre externt.

CCD-arrayen i Red One har som i alla andra digitalkameror röda, gröna och blå färgfilterbitar pålimmade på cellerna och slår man bara ihop de tre kanalerna förutsätter man att de tre färgcellerna sitter på exakt samma ställe, men det gör de inte, utan de sitter fördelade i ett mönster på arrayen. Resultatet av en rak hopslagning är sämre kontrast, men det är så Red-kameran gör internt.

Nu finns det open source-program som samplar om bilden och flyttar färgpunkterna till rätt ställen, bildar medelvärden mellan dem och samplar tillbaka det till standardupplösning igen. Detta ger radikalt bättre bildkvalitet. Men det kräver ordentlig bandbredd till lagringsenheten i maskinen som gör bildbehandlingen.

– Visst har silverfilm fortfarande vissa fördelar, men prisskillnaden är så enorm att många inte ens tänker tanken att stoppa silverfilm i kameran.

Red-kameran filmar på ett Compact Flash-kort på 8 gigabyte. Då får det plats sex minuter film. Det kan verka lite, men det är detsamma som ett 400-fotsmagasin på en standardfilmkamera. I filmkameravärlden är det inte alls så dåligt. För en DV-fotograf kan det kanske verka lite larvigt när man får in en timme på en DV-kassett. Sätter man en hårddisk på Red-kameran får man dock in tre timmar. Men få filmfotografer vågar spela in tre timmar på en disk av rädsla för att förlora något om disken exempelvis går i backen. De vill helst ta fyra minuter, ta ut kortet och säkra data i sin dator och sen ta fyra minuter till.

Det gamla tänket, fortfarande.

Helmer 2


30 MB/s dög inte för debiring av Redcore-filer och andra tilläggsanimationer (till exempel en extra riddarborg, ett tjog orcher eller något annat som man ofta behöver). Då handlar det mera om att flytta data än att behandla i Helmer.

Helmer kommer därför snart i en version två, med betydligt högre bandbredd mot lagringssystemet. Helmer själv kommer inte att förändras så mycket utan det är lagringssystemet som ska byggas om. Det nya systemet får en ny lagringsenhet, en PC med Gigabyte-moderkort med i7-processor, 6 minnesplatser och tre nätverkskort med dubba uttag så att varje Helmer-kort kan få en egen nätverksanslutning. Genomströmningen kommer att öka till 700 MB/s och lagringsutrymmet utökas till en RAID-0 lösning med 4 terabyte disk.

En annan anledning till att uppgradera var att den gamla lagringsenheten med sina 2 x 500 GB och enkel spegling inte skulle ha kapacitet att flytta ut och in så mycket data per sekund som debiring av Redcorefiler inom rimlig tid skulle kräva.

I huv’et på en pulare


I övrigt gillar Jan att bygga elektroniska grejor. En av hans favoritsajter på Internet är Sparkfun Electronics där man kan bläddra i timmar bland elektroniska finurligheter, sensorer, mikrodatorer och utvecklingssystem.

Att bygga en egen satellit är en dröm, ett stratosfärballongprojekt en annan. Han funderar på att bygga en spårsändare till katten och har en spionrobot med infrarödkamera som bara ligger och väntar på att bli färdigmekad. Det sitter inte fast i skallen, direkt. Men för närvarande är det ultrabilliga beräkningscluster som står överst på listan.

– Jag har aldrig byggt något sånt här tidigare, men jag joxade ihop det och det fungerade.



Ett eget cluster är så bra för att

> Med ett visst teknikintresse och tur med maskinvaran går det att göra avancerad animerad film hemmavid till minimal kostnad.
> Det är givande att bygga coola prylar.
> Kostnadseffektiva cluster är framtiden. Man måste vrida och vända på varje skruv och mutter. En bra förpackning är värd mycket.
> De nya processorerna bli allt svalare. Då kan man ha flera av dem igång hemma.
> Open source är nyckeln. Kommersiell filmprogramvara är allt för dyr.
> De dyra grejorna är inte alltid de bästa. Konsumentgrejor kan vara effektivare än bladservrar.

Så går du vidare


Jans företag Svensk Film Effekt presenterar sig på www.sfe.se
Helmer presenteras på: http://helmer.sfe.se
Maya används också i speltillverkning, se http://techworld.idg.se/2.2524/1.172666
Olika program: blender.org, sourceforge.net, hackaday.com
Verktyg för 3D-grafik: highend3d.com
Red Digital Cinema Camera Company har en utmärkt digital filmkamera: www.red.com
Sparkfun Electronics finns på www.sparkfun.com
Denna artikel finns i papperstidningen Techworlds nummer 7/2009.

Snabbdata om Helmer-systemet


> Byrå Helmer
> 6 stycken Gigabyte S-type med 24 GB RAM (med plats för 48 GB)
> 6 stycken Intel Quad 2,4 Core 2 duo-CPU
> 6 stycken 500 watts nätaggregat (100 kronor/st)
> 12 Zalman fläktar, tysta och billiga (15 kronor/st)
> 6 stycken 160 GB SATA-disk för swap
> Reläkort för reset-signalerna
> Datalagring: VIA C7-PC med 2 stycken 500 GB diskar speglade, driven av BSD FreeNAS
> Effektförbrukning: 400 watt tomgång, 800 watt i arbete
> Övrigt: en 8-portars switch och en Belkin trådlös accesspunkt



HELMER: Lådhurts på hjul för 295 kronor. Foto: IKEA

Med hjul; enkel att flytta där den behövs. För praktisk förvaring även i andra rum än arbetsrummet.

Formgivare: IKEA of Sweden
Bredd: 28 cm
Djup: 43 cm
Höjd: 69 cm
Stomme: Epoxi/polyesterpulverfärg
Basmaterial: Stål, Epoxi/polyesterpulverfärg
Denna produkt kräver montering.



”Strömlinjeformade satelliter med vindmätare, det är coola prylar!”
(ur Jans samling med visheter)