Cosmonova, Imax-bion i Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm har nyligen genomgått en teknisk uppgradering och komplettering. Bland annat har sex HD-projektorer monterats runtom i salongen för visning av digitala föreställningar som täcker hela kupolen, så kallad "fulldome video". Den 16 år gamla Imax-projektorn är en skönhet, men digital bio kommer i en framtid även här. Vissa filmproducenter har börjat konvertera filmer gjorda för formatet 15/70 till digitalt format.

Som universitetsprojekt skrev ett par Linköpingsteknologer ett visningsprogram för Digital Universe, en databas från American Museum of Natural History i New York, en stor stjärnkatalog som för närvarande innehåller fler än 120 000 stjärnor. Det hela började 2004 som ett examensarbete i New York, som ett samarbete mellan LiTH och Hayden Planetarium och ganska snart gjorde man ett företag kring idén. Nu har SCISS AB kontor i både Stockholm och San Francisco.

Exjobbet gick egentligen ut på att hantera stora skalor av information, nämligen att kunna visa ett solsystem, stjärnor och galaxer samtidigt i samma kontext, för Hayden Planetariums kupol. Hayden sammanställer mängder av stjärndata i en katalog kallad Digital Universe och ville kunna visa denna på sitt flerprojektorsystem, tillsammans med ett korrekt solsystem utan hack, hopp och scenbyten.

SCISS marknadsansvarige Jan Warnstam förklarar:

– Vi kan lätta från Jorden och snabbt komma ut utanför vår galax och förflytta oss ut till mikrovågsbakgrunden i ett enda svep. Det är det som är det fina med det här programmet, förutom att man blir sjösjuk när man gör det allt för fort. Våra konkurrenters program kräver att man aktivt byter scener när skalorna förändras för mycket. Man kan hos dem inte landa på Mars och i nästa ögonblick färdas utanför galaxen utan att förlora precision.

Nerifrån ser Cosmonovas kupol ut så här, och lekplatsen, förlåt manöverbordet för ljus, ljud och Uniview är längst uppe till höger, vid pilen. Bakom de sex fönstren hade man tidigare 40 karusellprojektorer, men de är numera saligen avlidna.

Så här ser det ut på lekplats... förlåt operatörsplatsen när man kör Uniview. Rött ljus används för att inte förstöra mörkerseendet. Även Uniview kan köras i nattläge, med en opto-kemisk-ekologisk metod. Man hänger ett ark rött strålkastarfilter framför skärmen.

Let me know what spring is like on Jupiter and Mars

Inte nog med att programmet måste kunna visualisera världsrymden ordentligt. Av ett bra astronomiprogram förväntar man sig en mängd olika koordinatnät i rymden. Människan behöver hjälpmedel för att förstå det oändligt stora som en människohjärna egentligen inte kan förstå. Därför finns olika typer av koordinatnät, konstellationslinjer med flera. Ett sådant system är Oortmolnet som är gränsen för Solens påverkan i Universum. Det visualiseras som en glob, eftersom astronomen Jan Oort ansåg att det var just klotformigt. I övrigt finns andra avståndsskalor som till exempel den som visar vårt avstånd från Jorden räknat i solsystemsradier.

Dessutom kan man lägga in linjer som visar de långväga rymdfararnas banor, som Voyager och Pioneer.

– Heliopausen, det är där solvinden tar slut, fortsätter Jan. Själva heliopausen visualiserar vi inte ännu, men där finns Voyager nu (han pillar lite, och vips framträder de båda voyagersondernas banor i Oortmolnet) och här ser du banorna hittills och projektioner av hur de kommer att röra sig. Kolla, där är Pluto!

Fantastiska farkoster i och för sig, men när man zoomar ut lite inser man att de inte kommit någonstans alls.

Det finns olika sätt att förflytta sig i rymden. Håller man ned högerknappen och dar musen åt sig zoomar man utåt och håller man ned vänsterknappen och drar, vrider sig världsalltet. I ena läget befinner man sig i omloppsbana kring ett visst objekt. I ett annat läge kan man färdas fritt, i något som kan kallas för Star Trek-läge. Då kan man färdas fritt. Ljushastigheten är ingalunda gränsen. Man tar sig från Jorden till universums yttersta gräns på bara ett par sekunder. Blev du putt, Einstein?

Gasar och bromsar gör man genom att dra olika fort och när man släpper musknapparn bromsar Universum mjukt, eftersom det finns friktion inlagd i styrsystemet.

Alternativt kan man klicka på en planet eller stjärna i listan och välja ”Fly To” i en meny så gör programmet en snygg flygning till sagda ställe. Väljer man istället ”Jump to” hamnar man vid destinationen på en gång.

Rent logiskt är objekten uppdelade i avdelningarna Solar System, Milky Way och Extragalactic. Det är kring dessa som de stora skalförändringarna sker, även om betraktaren inte märker dem. Det är också kring dessa indelningar som Uniview tonar in och ut objekt automatiskt. Det är ingen idé att slösa datorkraft på att visualisera 1087458 stjärnor som man ändå inte kan se, när man ligger i bana runt Jorden och har Alperna mitt framför ögonen.

Precis som i ett datorspel har man en databas med objekt att visualisera, men de som ligger längre bort visas inte lika noggrant och de som är ännu längre bort är helt enkelt avstängda. Vänder man sig om i rymden får man en ny mängd med objekt att visualisera, medan andra stängs av istället. När man befinner sig på Jorden är stjärnor i rymden ett specialfall. Just då spelar det ingen roll om stjärnorna renderas tredimensionellt, det skulle ändå inte märkas. Istället renderas de smart, dvs långt bort, vilket tar betydligt mindre datorkraft.

Det är ingalunda lätt att bara ta en manuell tur och hamna i snygg bana runt Jupiters månar. Uniview är uppbyggt med samma ballistiska algoritmer som NASA använder och när man hållit på att flyga ett tag förstår man den fantastiska noggrannhet som NASA arbetar med. Detta understryks ytterligare när man vet att sonden Cassini som nu går i mycket komplicerad bana runt Saturnus och skickar hem helt otroliga bilder, bara behövt göra fyra kurskorrigeringar på alla år. Det har sparat bränsle och utökat livslängden, eller hur man nu vill se på det.

Sex servrar som samarbetar

Cosmonovas kupol fylls med världsrymd med hjälp av sex projektorer som matas från sex animeringsservrar, eller ”renderingsnoder”. Den sjunde servern kallas för master-nod och det är den man använder för att styra universum. Den används också för att ladda upp nya uppdateringar av programvaran och framför allt, av Universum, när sådana blir tillgängliga.

Ur de sex servrarna kommer varsin videoledning som går vidare till en särskild server för geometrikorrektion, från företaget Mercator. Den korrigerar för att projektorerna sitter i kanten av kupolen och dessutom för kupolens kurvatur. Den servern är ett litet underverk i sig: den tar in sex videokanaler, kodar om och vrider till videon och lämnar ut sex nya, korrigerade videokanaler. Detta arbete slipper Uniview alltså på Cosmonovas kupol.

Bildservrarna i sina rackar. Vänsterracken innehåller de sex renderingsnoderna, medan den till höger innehåller master-noden (längst ned) och de två servrarna för stereoprojiceringssystemet (för 3D-film). De sistnämnda har inget med Uniview att göra, på Cosmonova, även om Uniview också kan projiceras i stereo.

Alla sex noderna har var sin kopia av universum-databasen lokalt och får order från master-noden om vilken del av den som ska projiceras och vilken bildvinkel som gäller för just den projektorn. Vid åkningar och zoomningar ”flyttar sig” alla noder genom databasen synkront. Datakraften hade inte räckt, om man skulle ha utrustat en enda server med sex grafikkort. Och ändå blir det trögt när man väljer att visualisera för många grejor på en gång, till exempel både mikrovågsbakgrund, vintergata och alla kvasarer. Då är man uppe i flera tiotusentals objekt, som ska renderas individuellt, med rätt färger, storlekar mm´.

Uniview, ljus och ljud kan köras från en arbetsstation intill maskinrummet. Här är det Cosmonovas maskinist Björn Hedén som loggar in på Uniview och drar igång en demonstration. Skärmen till vänster sköter allt ljus i lokalen och alla andra effekter. Ljuskontrollen körs i MS-DOS och Cosmonova har inga planer på att byta ut det. Varför det? För att det aldrig någonsin kraschat, utan fungerar stadigt som berget. Ungefär samma historia berättas från Dramaten och Kungliga Operan. De kör fortfarande NetWare 4.1 i servrarna och MS-DOS i arbetsstationerna vid ljuskontrollbordet och känner att det är stadigt som en tegelvägg. Varför byta?

Projektorer fra Noreg

Projektorerna är av typen F30 sxga+ från norska Projection Design och håller 1400 x 1050 pixel,. När de sex arbetar ihop kallar man det 4 kilopixel, för det blir ungefär så många bildpunkter tvärs över kupolen. ”4k” är den högsta upplösning man normalt har i planetarier, även om ”8k” förekommer. En punktformig stjärna blir ungefär 3-4 pixel bred. Det finns planetarier som har upp till 11 projektorer, men det är svårhanterligt. Vissa har åtta, men sex verkar vara en norm.

I Cosmonova fick varje projektor monteras på ett unikt sätt för att peka rätt, men det tuffaste var ändå att såga sig igenom den 30 centimeter tjocka betongväggen. Det alla unikaste är den sjätte projektorn som sitter väldigt avigt till och ska träffa mitt uppe i kupolen.

Projektorerna sticker fram i särskilt utsågade nischer i väggen. Lite konstnärligt utsågad, svartmålad plywood avslutar arbetet. Eftersom projektorernas bilder överlappar varandra måste bilderna skärmas av med särskilda kamformade skygglappar (vid pilarna). Kamformen ger en mjuk avslutning på bildens kant, samtidigt som kammarna sitter ur fokus så mycket som möjligt. Kammarna sitter fast på projektorfronten med permanentmagneter (runda) så de ska vara lätt justerbara men ändå sitta ordentligt fast.

När man planerar hur bilder ska läggas ut i Cosmonovas kupol och hur de sex projektorena ska riktas använder man den här layouten. ”Fram” är nedåt i bilden och projektorerna (röd, blå och svart fram, cyan och grön bak och gul i mitten av kupoltaket) står längs kupolens främre kant. Du ser hur den ursprungligen rektangulära bilden förvrängs när den träffar kupoltaket. Det är denna förvrängning som motförvrängningssystemet från Mercator arbetar bort.

Vissa planetarier har fortfarande sin gamla svarta hantelprojektor från Carl Zeiss kvar och Uniview kan lätt kombineras med en sådan. Den optiska kvaliteten hos en Zeissprojektor går inte att slå med en digitalprojektor, istället kopplar man bara bort de stjärnor i Uniview som hanteras av hantelprojektorn.

Hur får man tag i mera universum?

Våra kunskaper om Universum förändras hela tiden. Nya, förvånade rön väntar kring hörnet för varje nytt rymdteleskop vi skickar upp, och dessutom i allt flera våglängdsband. De två nya stjärnorna just nu är ESAs Herschel och Planck, två rymdteleskop som ska kartlägga rymden i ett helt nytt våglängdsband, nämligen terahertzfrekvenser, ett band som inte ens är observerbart från Jorden på grund av att atmosfären spärrar det. Bandet kring en terahertz och uppåt är en slags mellanting mellan mikrovågor och värmestrålning och en noggrann kartering av detta område lovar helt nya upptäckter kring Universums skapelse.

När ett planetarium så önskar kan man få nya uppdateringar till sin stjärnkatalog från SCISS. SCISS samlar i sin tur in dem från olika källor via sitt samarbete med AMNH Digital Universe, NASA, ESA ja listan kan göras väldigt lång. AMNH tar hand om uppgifterna och kodar om dem så att de passar i Speck-strukturen i Digital Universe som som är ett av flera dataformat som Uniview kan tolka, och lägger till dem till databasen.

Databaserna som till slut blir Digital Universe uppdateras olika ofta. Nya versioner av Uniview släpps automatiskt med senaste Digital Universe. I NASAs satellitbildsprojekt Global Current View tankas till exempel bilder från Modis-satelliterna in hela tiden. Bilderna kan vara så färska som bara sex minuter. I övrigt finns det patchar på Internet som kunderna kan tanka hem så ofta de önskar.

SCISS representant Jan Warnstam står lutad mot Imax-systemets mellanlager för filmrullar. Filmen har inget alls med Uniview att göra, men är tämligen imponerande ändå. En dylik rulle väger 80 kilo kostar cirka en halv miljon kronor om man tar med både materialkostnaden och visningsrättigheterna.

Cosmonova i övrigt

Cosmonova är i övrigt ett mycket imponerande ställe. Vanliga besökare får aldrig gå in bakom kupolen, men nu får du en specialvisning.

Cosmonovas kupol består av gråvitlackerad aluminiumplåt som är perforerad med enmillimetershål med cirka 3 millimeters delning. Dels måste ljudet från högtalaranläggningen komma igenom, och dels måste luftkonditioneringen kunna dra ut luft genom ”duken”. Kupolen är inte alls vit. Dels är den gråmålad och dels stjäl hålen ganska mycket ljus. En helt vit kupol skulle ge sämre kontraster eftersom ljus reflekteras från andra delar av kupolen kan spilla över på mörka områden. Även om en grå kupol kan tyckas vara slöseri med tillgängligt ljus, ger det bättre kontraster.

Halvvägs upp bakom kupolen sitter mittkanalen och bashögtalarna. Basarna matas med två kilowatt. Totalt kan man mata ut dryga 15 kilowatt och kan då nå cirka 110 dB ljudtryck. Men det gör man inte för det är inte tillåtet. Numera överstiger man sällan 93 dB, särskilt när det finns barn i publiken. Uniview har ingen som helst nytta av ljud, även om ett svooosch skulle sitta fint när man sveper förbi en planet, eller drar tvärs igenom en galax. SCISS har funderat på ett bzzzz när man passerar Jordens magnetsofär och varför inte låta de radiofenomen som faktiskt finns på Jupiter få låta när man kommer nära? Men, som sagt, i rymden kan för närvarande ingen höra dig skrika.

Cosmonovas maskinist Björn Hedén lutar sig mot körpanalen för Imax-projektorn Bakom hans rygg ser du den underbart fantastiska bandspelaren för sexspårs perforerat magnetband som används som backup för det digitala ljudet till Imax-filmerna. Det är redigt breda tonhuvuden och man uppnår hela 84 dB signal/brus. Signalen är helt analog. Inget frekvensmodulerat här, inte. Går man lite närmare in på körpanelen ser man amperemätaren till xenonlampan i projektorn. Den ligger runt 400 ampere och 33 volt när projektorn är igång. Det blir hela 13,2 kW. Xenonlampan är vattenkyld, ja inte själva ljusbågen, men elektroderna genomflyts av kylvatten. 400 ampere åstadkoms med en trefastransformator och dito likriktare och glättningskondensatorer stora som papperskorgar.

Den 16 år gamla Imax-projektorn är en skönhet. Vissa filmproducenter har börjat konvertera hela, eller delar av, filmer gjorda för filmformatet 15/70 till digitalt format, så att de kan visas som fulldome-video-filmer. Det är på ett sätt tråkigt, för sex digitala projektorer med 300 watts lampor uppnår aldrig (inte ännu iallafall) samma lyster och kontrastomfång som en riktig filmprojektor med 15 kilowatts lampa. En Imax-bild motsvarar ungefär 120 megapixel, vilket kan approximeras till ungefär 12.000 x 10.000 pixel och det tar ett tag innan digitalprojektorerna hunnit dit.

Den långa resan

Nu ska vi se vad Uniview går för. Vi ska resa så långt det över huvud taget är möjligt. Det är Uniview Flight Assist som hjälper oss med resan. Funktionen ser till att rörelsen blir jämn och mjuk och att bilderna ser snygga ut oavsett vilken klant som kör. Flight Assist gör Uniview tillräckligt smart för att veta vilka objekt som är intressanta på olika platser och vilken hastighet som är lämplig. Funktionen ger möjlighet att gå i bana kring valfritt objekt och landa på planeters ytor, samtidigt som det styr vilka objekt som ska vara synliga och tonar in och ut objekt på ett mjukt sätt.

Programmet använder sig av synlighetsparametrar för att tona objekt ut och in beroende på kamerans position. Hastigheten justeras automatiskt så att kameran rör sig saktare när den är nära objektet som är i fokus, och ökar med logaritmisk hastighet då objektet lämnas. Du kan också hoppa mjukt mellan olika objekt. Du kan röra dig i fem axlar: radiellt, i avstånd från ett objekt och vridning i X, Y och Z. Flight Assist gör att upplevelsen alltid blir trevlig och minskar dessutom utbildningstiden för nya Uniview-piloter.

Vad är det vackraste i Universum? Vår egen Jord förståss, och vi börjar, svävande på en höjd av 18.000 kilometer, ungefär halvvägs ut till den geostationära banan. De blå ringarna i bakgrunden utvisar ställen där man funnit stjärnor med exoplaneter. Universums hemligheter är med oss hela tiden trots att vi betraktar vår egen kära Jord.

Vi tar ett jättesprång utåt och hamnar med ens utanför vår Vintergata. Känslan när man drar musen åt sig och med ens sveper ut ur Solsystemet och Oortmolnet och bara brakar på fortare än ljuset och stannar utanför galaxen, är svår att förklara. Allt händer runt omkring i en 23 meters kupol. Kunde jag, skulle jag flytta in en säng i Cosmonova och ligga och susa runt i universum dagar och nätter.

Vår galax visualiseras delvis med en texturbild och delvis av en volymetrisk galax skapad av en partner i Tokyo. I det här läget visas inte alla enskilda stjärnor, för vi känner inte ens till alla. De skulle ändå inte synas, utan bara förbruka CPU-kraft i onödan. Istället renderas galaxen som en volym med yttextur. Det röda rutnätet är centrerat på Jorden och avståndet anges i solsystemsradier. Vi befinner oss på 19,4 kiloparsek från Jorden.

Vi har nu kommit långt utanför vårt synliga närområde och befinner oss på cirka 10 upphöjt till 8 solsystemsradier eller 220,6 megaparseks avstånd från Jorden. Alla prickarna är galaxer, urgamla objekt som såg ut så här bara 3 miljarder år efter universums skapelse. De finns givetvis lika många av dem över allt, men anledningen till att de tycks spruta ut i kvastar är dels att man inte känner till alla objekt, dels på grund av att dammet i vår galax skymmer sikten i galaxens plan och därför begränsar oss till två observerbara ”trattar”, en uppåt och en nedåt från galaxens plan. Dessutom är sökningar efter kvasarer mycket tidskrävande. Vi har inte haft tid att hitta dem alla, ännu.

Objekten kommer från SDSS, the Sloan Digital Sky Survey och 2DF Galaxy Redshift Survey och verkar bekräfta det alla förväntade sig, att massan i universum ligger i klumpar (clusters) som i sin tur är ordnade i långa slingor (supersträngar). SDSS-katalogen innehåller idag fler än 100 miljoner objekt.

Vi har kommit till den yttersta gränsen, mikrovågsbakgrunden. Universums bakrundsstrålning avbildas på 13,7 miljarder ljusårs, eller 10,6 gigaparseks avstånd. Den är egentligen en bild av hur Universum såg ut strax efter sin skapelse för 13,7 miljarder år sedan, just i det ögonblick då ur-universum kallnat tillräckligt mycket efter Big Bang för att normal materia skulle kunna formas och stråla.

”Kvastarna” av SDSS-objekt fortsätter att sträcka sig ända till universums gräns, men nu är det inte galaxer vi ser utan kvasarer (quasar, quasi stellar objects), ännu äldre objekt som tros vara ur-galaxer med mycket aktiva svarta hål i sina kärnor, där det svarta hålet strålar mer än hela galaxen. Det blå intensitetsmönstret i bakgrunden kommer från satelliten Wilkinson Microwave Anisotropy Probe (WMAP).

Jupiters måne Io är planetens mest spektakulära måne. Den är gul av svaveldamm som under årmiljonerna sprutat upp ur vulkaner. Vulkanerna hålls vid liv av Jupiters enorma gravitation som ständigt rör om i Ios inre. Tittar man närmare på de Gallileobilder som används här hittar man flera aktiva vulkaner.

Achernar, Er Rai, Miaplacidus, med flera, är alla stjärnor kring vilka man hittat exoplaneter. Uniview kan märka ut alla exoplanetsystem med blå ringar. En dag får vi direkta bilder av exoplaneterna. Då kommer de att dyker upp som tredimensionella objekt i Uniview, var så säker.

In other words: Please be mine...

Och det blev den. I ett par minuter hade jag Cosmonova och världsrymden helt för mig själv. Uniview kan visa det mesta, fysiskt eller virtuellt, som rör sig i rymden. Du ser Jorden i mitten. De gröna banorna är satellitbanor, i låg jordbana innerst, GPS-satelliterna i mitten och den stora gröna ringen är de geostationära TV-satelliterna. Det blå är Jordens magnetosfär, alltså den svans av magnetfält som dras ut i solvindens spår. Rutnätet i bakgrunden är Oortmolnet, uttryckt som en sfär. Egentligen består molnet det mängder av isklumpar och annat som inte drogs med in och bildade solsystemet utan ligger kvar på långt avstånds från Solen, som en boll.

– Oohh, aahh, var undertecknads enda reaktion, när världsrymdens alla objekt flög omkring i Cosmonovas kupol. Det är sällan man reagerar så inför ett gränssnitt. Uniview är som ett Google Earth på steroider, med extra allt plus majonnäs.

– Ja, vi är rätt så stolta över vårt navigeringssystem, medger Jan. Det är lågpassfiler på alla rörelser så det blir snyggt hur man än gör.

Vad tycker man när man har sett Uniview? Man vill ha ett själv så snart som möjligt. Men tyvärr säljs det idag bara för institutionsbruk och inte till hemanvändare. Det skulle aldrig gå att ta fullt betalt av en hemanvändare och risken finns ju att någon mindre nogräknad hemanvändare tog programmet med sig till stadens planetarium och började köra föreställningar där. Det är svårt att spärra i programmet.

Att utveckla programvara tillsammans med stora institutioner som NASA och internationella planetarier betyder att SCISS får mycket professionell feedback och mycket hjälp, och kan behandla kunderna som jämlikar. Hemanvändare skulle kräva allt för mycket support, sådant som SCISS organisation på nio personer just nu inte kunde klara.

Framtiden

Framtiden då? SCISS väntar på ESAs Gaia-satellit som ska katalogisera ungefär fyra miljarder stjärnor, och så väntar man på att datorerna ska bli lite starkare. Sen är det bara att tanka in och börja resa runt.

–- Kolla här till exempel! Vi har korrekt atmosfär på Mars. Vi har folk som sitter och tweakar atmosfären åt oss för att det ska bli absolut rätt. Titta, vulkanen Olympus Mons sticker upp ovanför atmosfären. Nu landar vi. Snyggt, va?

Tre fördelar med Uniview

>> Uniview ändrar vårt perspektiv på världen. De ursprungliga planetarierna var avsedda att visa himlen från Jorden. Nu kan man flyga fritt i Universum. Man får ett perspektiv som bara astronauter hade tidigare.

>> SCISS jobbar mycket med klimatforskare. Wow-känslan i systemet får folk att förstå att Jorden är en viktig planet som man ska vara rädd om. När man har farit runt i rymden och kommer tillbaka till Jorden är det något speciellt.

>> Möjligheten att skalera fritt och zooma från en gatubild ut till galaxen ger en aha-upplevelse av stora mått. Människor kan fås att förstå samanhangen om man alltid kan ka tillbaka till Jorden på ett enkelt sätt.

Så går du vidare

SCISS AB presenterar sig på www.scalingtheuniverse.com
SCISS samarbetspartner Global Immersion som bygger planetarier: www.globalimmersion.com
Material till artikeln hämtades på Cosmonova: www.nrm.se/sv/meny/besokmuseet/cosmonova.64.html
Projektorerna kommer från Norge: www.projectiondesign.com
Digital Universe: www.haydenplanetarium.org/universe/about
Systemet för korrigering av kupolformen heter Mercator och kommer från Rockwell Collins (eventuellt fd. SEOS Displays Ltd.): www.rockwellcollins.com/service/simulation/visual-products/visual-display-systems

Data om SCISS Uniview

Uniview är ett visningsprogram som tolkar en objektdatabas och visar som en stjärnhimmel genom en eller flera projektorer. Uniview är avsett för Windows XP och Vista. Det har Open GL i botten och en egen grafikmotor ovanpå. Programmet har fyra delfunktioner:

> Scalegraph: Håller reda på olika skalor och olika magnituder och ser till att övergången mellan dem flyter snyggt. Från ett riskorn till universums yttersta gräns, utan hack och svarta rutor.
> Flight Assist: Navigeringsmotorn i Uniview. Den ser till att du flyger mjukt och behagligt från Jorden till Ursa Major och anpassar hastigheten logaritmiskt så att områden nära objekt i fokus passeras långsammare än de enorma avstånden i yttre rymden.
> Geoscope: Ett system för overlayer av GIS-baserat data som produktionssiffror, befolkningsdata, väder och annat sifferdata, som kan läggas ut på en planetyta, som till exempel Jorden eller Mars.
> Octopus: Får in Internet i planetariekupolen och möjliggör fjärrstyrda presentationer från andra håll, med flera föreläsare samtidigt, som kan dela kontrollen av Uniview mellan sig.
> Drivrutiner för multiprojektorsystem, fisheye-projektorer och multiserversystem finns.
> Databasen Digital Universe är av typen Speck, som är ett mycket enkelt tabbseparerat textformat som skaparna bakom Digital Universe hittat på. Den totala mängden data i en Univiewinstallation hamnar normalt på mellan 3-4 gigabyte.

Data om projektorn Projection Design F30 sxga+

Teknologi: Enkrets DLP
Upplösning: 1920x1200 (sxga+)
Ljusstyrka: upp till 6500 ANSI lumen
Kontrast: 7500:1
Lampa: Halogen, 300 watt
Proportioner: 16:10, 16:9, 4:3
Färgrymd: 30-bit RGB
Latenstid:: ~22 ms
Horisontalfrekvens: 15 - 150 kHz (beroende på upplösning)
Vetikalfrekvens: 48 - 190 Hz (beroende på upplösning)
Datorkompatibilitet: 1920 x 1200 - 640 x 480 pixel
TV-kompatibilitet: HDTV (1080i/p, 720p), EDTV (576p, 480p), SDTV (576i, 480i), NTSC, PAL, SECAM

Data om Cosmonova och planetariet

Kupolens diameter: 23 m
Kupolens yta: 760 m²
Material: Perforerad aluminiumplåt
Ytans reflektivitet: 35%.
Antal sittplatser: 262

Ljudsystem
Sexkanalssystem med separat subbassystem
Bandbredd: 20 - 20 000 Hz
Varav subbas: 20 - 80 Hz
Totalt effekt: 15.200 watt
Ljudkällor: Till Imax-filmer: hårddisk-baserad ljudspelare, reserv: sexkanalsbandspelare för 35 mm magnetisk perfotejp och en digital åttakanalsspelare. För digitala filmer: en ytterligare server med ett M-Audio Delta 1010 8-kanalers PCI-ljudkort som slavar mastern.

Digital kupolprojektion

Med det digitala systemet kan Cosmonova visa både egenproducerade och inköpta planetarieföreställningar och andra digitala produktioner, avsedda för kupoler.

Systemet består av sex stycken högupplösta Projection Design F30 sxga+ DLP-projektorer. Projektorerna kan återge drygt 1 miljard färger och har ett kontrastomfång som är större än 7500:1. I varje projektor sitter två halogenlampor på 300 watt och ljusstyrkan är på 6500 lumen per projektor, med ett färghjul särskilt anpassat för visningar inom astronomi. Systemet har en total lagringskapacitet för föreställningar på totalt 12 terabyte.

My God! It's full of stars!