Andra gången gillt för LHC

Första smällen i Atlas inträffade 14:22 lokal tid den 23 november 2009. De gula plattorna är de detektorplattor som registrerat smällen. Det är både de inre halvledardetektorerna och några änddetektorer.

Energin var endast 2 x 450 GeV (900 GeV kombinerad energi), alltså det som kommer direkt ur föracceleratorn SPS (Super Proton Synchrotron). Den 30 november nådde man 1,18 TeV kombinerad energi, och nu ökar man den gradvis till den slutliga 7 TeV per stråle.

Acceleratorn Large Hadron Collider vid CERN i Schweiz/Frankrike orsakade enorma mediaskandaler världen över när den gick igång i slutet av föra året. Jorden skulle gå under, eller åtminstone slukas upp av ett svart hål, men det enda svarta hålet uppstod i en slarvig punktsvets i en skarv i en av de supraledande magneterna i lagringsringen LHC. Med all magnetiseringsström på, råkade supralednigen upphöra på ett ställe (quench) och all lagrad effekt i ett ringsegment blev till värme just där. Poff, pang och sex ton flytande helium läckte ut i acceleratortunneln.

Nu har LHC varit igång igen i all tysthet i ett antal veckor och Jorden har inte gått under. I början av november injicerade man de första protonpaketen i ringen och de första kollisionerna registrerades måndagen den 23 november, om än inte med full energi.

Runt LHC-tunneln 100 meter under jord sitter i huvudsak fyra detektorer. Data från dessa samlas ihop och skickas ut över hela Jorden för vidarebehandling.

Bara för att, frågade jag den kvinna som är chef för LHC-driften om de hade kört igång allt i smyg den här gången?
– Javisst.
– Och Jorden har inte försvunnit i ett svart hål?
– Nä.

Dessa partikelspår är ett exempel på simulerat data för Atlas-detektorn. Spåren skulle kunna se ut så här om ett svart hål i miniatyr skulle ha skapats i en kollision mellan två protoner. Ett så litet svart hål skulle omedelbart falla sönder i andra partiklar genom en process kallad Hawking-strålning eller Black Hole Evaporation.

http://angelsanddemons.cern.ch/faq/black-hole
http://en.wikipedia.org/wiki/Hawking_radiation

Bakgrund

Om all universums materia befann sig i en enda liten punkt vid universums födelse bör denna ha expanderat jämnt åt alla håll efter smällen. Mätningar av mikrovågsbakgrundens ojämna struktur visar att det inte är så. En annan teori säger att det vid smällen bör ha bildats lika många partiklar som antipartiklar. Dessa bör då ha annihilerat varandra ganska snart och universum skulle ha bestått enbart av strålning. Så är det ju inte. Genom att krocka blykärnor och åstadkomma ett sk gluonplasma (partikelgegga) som är det närmaste vi kommer Big Bang ska man försöka ta reda på hur stora smällen egentligen såg ut och vad som störde symmetrin. Kanske ett annat, intilliggande universum?

Vad är massa? Varför väger saker något? Ingen vet, men man antar att den subatomära partikeln Higgsbosonen har med saken att göra. Higgsbosoner finns överallt omkring oss och det kan vara partiklarnas interaktion med varandra (higgsfältet) som avgör massan. Ju starkare interaktion, desto mera massa. Eller tvärtom. Det är därför neutriner inte väger något, för de samverkar inte med higgsfältet. Nu återstår det att krocka sönder en proton så man får ut bosonerna. Till det behövs minst 13 teraelektronvolts krockenergi och det är just vad som uppstår när två protonstrålar på 7 TeV vardera slår ihop i mitten av Atlas-detektorn. Det kommer att bli 40 miljoner krockförsök per sekund och någon gång varannan månad kanske man får en användbar krock.

Datafångst och datareduktion

Alla experimenten (Atlas, Alice, CMS och LHCb) på LHC-ringen är uppbyggda på ungefär samma sätt. De består av lager på lager av partikeldetektorer virade runt vakuumrören (strålrören) där partikelstrålarna krockar, med allt lägre upplösning ju längre ut man kommer. De inre detektorerna är kiselchipar med dioder i mikrometerstorlek monterade på långa kretskort som helt omsluter röret, medan de yttre är olika typer av gasfyllda rör (GM-rör etc) som i vissa fall är stora som hus. Experimenten själva är i storlek med tiovåningshus.

Hålet i den allra innersta detektorn, The Pixel Barrel Subassembly är inte mer än kanske 15 centimeter i diameter. Denna halvledardetektor ligger allra närmast strålrören och håller högst upplösning, i my-klassen.

Detaljbilden visar de enskilda kretskorten, som är bestyckade med långa rader av backspända dioder som partiklarna slår igenom och laddar ur.

Dessutom finns det stora supraledande magnetslingor lagda i en toroid kring röret inuti detektorapparaten, som ska böja av de elektriskt laddade partiklarna på deras väg ut genom apparaten. Ju mera man lyckas böja av en partikel, desto kraftigare elektrisk laddning har den, respektive desto långsammare går den. Kurvradien är alltså ett mått på laddningen och farten.

Mellan lagren av detektorer ligger skal av metaller som ska stoppa partiklar med lägre energier. Sålunda kommer bara de allra energirikaste partiklarna (som bosonerna och deras restprodukter) att orka ända ut till de yttersta detektorerna, utan att böjas av för mycket i magnetfältet och gå i spiral.

Partikelstrålarna levereras in i detektorapparaten och knäcks av i ganska brant vinkel för att slå ihop inom ett mikrometerstort område i mitten av apparaten. Strålarna går parallellt ganska långt in i detektorn ända tills de når fram till ett par kickermagneter som ger dem en knuff så att de byter riktning och kolliderar i nästan 45 graders vinkel. Etter smällen knäcker man tillbaka partikelstrålarna så att de fortsätter vidare i det andra strålröret.

De störningar som uppkommer när en partikel slår igenom en detektor (av cirka 100 miljoner stycken, i systemskissen åskådliggjord som en rad med dioder, men det finns som sagt mängder av andra typer av detektorer) A/D-omvandlas i en (typiskt) 14-bitars A/D-omvandlare och skickas in i ett skiftregister som sitter monterat inuti detektorapparaten, där data klockas framåt med 40 megahertz klockfrekvens synkront med partikelpaketen. Det totala flödet in i alla skiftregister är ungefär 1 petabyte per sekund. Det är mera data än hela Europas sammanlagda teletrafik. Notera att kapaciteterna i vänstra delen av bilden räknas i byte per sekund och först när vi talar datanät i högra delen av bilden, övergår vi till bitar per sekund.

Det går inte att hantera så mycket data på något känt sätt med datorer. Först måste allt skräpdata sorteras bort så att man kommer ned under ett par gigabyte per sekund. Med skräpdata menas ”känd fysik” alltså sådana kollisioner som resulterar i kända elementarpartiklar. Det finns ingen anledning att öda beräkningskraft på dessa.

Triggerelektronik på nivå 1 i Atlas.

Vissa nyckeldetektorer har valts ut för att ge besked om det är skräpdata eller en viktig händelse och data från dessa går på fiber direkt ut till en beslutsenhet, en trigger, som med hjälp av komparatorer avgör om händelsen är värd att spara eller ej. Ett beslut att spara måste komma inom 2,5 mikrosekunder och beslutet medför att data faktiskt klockas ut ur skiftregistren, istället för att bara slängas. Dataflödet är nu nere i ungefär 1 terabyte per sekund. Data matas ut som bitströmmar på optiska fibrer och tas upp till markytan, där de sammanställs.

Triggerelektronik på nivå 2 i Atlas. Datamängderna är nu på sådan nivå att de kan hanteras av standarddatorer.

Den första silningen är tämligen rå, men dataflödet kan nu behandlas av datorer. Data skiftas alltså in i nästa skiftregister, där det vandrar framåt under 10 ms. Man kör samma metod igen, men denna gång är det datorer som avgör om triggning ska ske. Utdata ur registret har ett flöde på cirka 3 gigabyte per sekund. Det är fortfarande för mycket data för att det ska kunna behandlas och kalibreras, så ännu ett filtersteg måste till. Samma metod används ytterligare en gång men med betydligt intelligentare filtrering. Resultatet av detta är ett dataflöde på 500 megabyte per sekund, bara från Atlasdetektorn. Tillsammans med de övriga detektorerna når man 1,5 gigabyte per sekund.


CERN-ITs stora datorhall full med starka servrar i HPC-konfigurering, där data kalibreras och slutlagras.

HPC-klustren i CERNS datorhall, det CERN kallar för nivå 0, tar nu hand om datat för kalibrering. Varje händelse måste bestämmas till sin exakta tid och plats. Med plats menas i det här fallet en mätnoggrannhet ned på mikrometern när. Detektorn är inte så noggrant uppbyggd (0,1- 1 mm är mera realistiskt rent mekaniskt, och gravitationen och temperaturförändringar gör sitt till), utan man har kalibrerat den med testpartiklar för att få se de enskilda detektorernas exakta plats. Ett exempel på detta är kosmiska partiklar som tränger igenom allt utan att avböjas, så även Atlasdetektorn. Man vet att den kosmiska partikeln går absolut rakt och får kompensera sina mätningar efter detta.

Efter kalibrering slutlagras data på hårddiskkluster och slutligen på band. Det blir cirka 15 petabyte per år.

– Ni använder ganska mycket magnetbad per år? frågar jag IT-chefen.
– Yes sir, det gör vi!

Med ledning av var i apparaten som den enskilda detektorn sitter och när i tiden störningen uppstod kan man bygga upp en 3D-bild av hur partiklarna rört sig i detektorn, samt deras energier. Det vill dock till att man håller ordning på pikosekunderna. Särskilt som det kommer 40 mega-händelser per sekund. Partiklarna från en händelse kan mycket väl vara på väg ut genom detektorn när nästa krock uppstår.

Av utgångsvinklarna och energierna avgör man slutligen vilka partiklar man sett och ifall någon av dem stämmer överens med teorin om Higgs bosoner.

Men CERN tror inte för en sekund att de ska kunna hantera allt data själv. Nu måste data ut i världen för att de verkliga beräkningarna av partikelspåren ska kunna köras, i gridden, molnet, eller vad du vill. Tvärtom ställer universitet runt om i världen upp med superdatorkapacitet för att tugga på CERNs data, så även Sverige.

CERN använder sig av 11 datavägar med 10 gigabit per sekund, till 11 undercentraler på nivå 1, där samma beräkningar utförs igen för säkerhets skull och datat görs tillgängligt för forskarna. Sju i Europa, två i USA, ett i Kanada och ett i Taiwan. Det långtidslagras också. Mottagarländer är till exempel Tyskland, England, Holland och Sverige, där Sverige till och med har tre nivå-1-centraler. Man räknar med en kontinuerlig dataström på cirka 10 gigabit per sekund in i Sunet för vidare befordran till de universitet som ska vara med och tugga.

Därifrån kan data hämtas av de egentliga forskarna på cirka 130 datorcentraler på nivå 2. Alla forskare kan visserligen nå data från alla nivå 2-centraler, men har sin egen central som bör användas normalt. Det är i nivå 2 som simuleringarna av partikelspår utförs.

Så här långt i datakedjan har inga vetenskapliga resultat uppnåtts, utan man räknar med att de första resultaten ska kunna påvisas i slutanvändarnas simuleringar, men förmodligen inte förrän efter 2-3 års utvärderingar.

Och det är de cirka 10.000 anslutna forskarna som sitter allra sist i kedjan som ska utvärdera partikelspåren och med hjälp av sin erfarenhet avgöra om vi hittat lösningen på varför någonting väger något.

Gröna CERN och processorutvecklingen

Som tur är, är partikelspårberäkningar utmärkt lämpat för massivt parallella beräkningar. En ”händelse” kan tankas in i en processor och där går den i 6-8 timmar utan att behöva kommunicera med någon annan process. Skulle just den processen krascha är det därför ingen ko på isen utan man startar bara om beräkningen i en annan processor, medan den första bootar om. Nästa händelse kan omedelbart tankas in i nästa processor och så där kan man hålla på mycket effektivt och tanka ett helt High Performance Cluster fullt på kort tid.

I vilket fall som helst så behövs det ständiga effektiviseringar i datorparken för att man ska kunna hänga med i de ständigt ökande dataflödena och ändå hålla sin 2,9 MW tillåtna effekt. Sedan 2006 har Intel lyckats pressa ned effektåtgången för Atom-processorn med cirka 90 % och priset per krets med cirka 65%. Xeonprocessorn har ökat 9 gånger i effektivitet sedan 2005, vilket kan räknas om som 18% energibesparing för hela serverparken (om man skulle ha bytt). Vill man bara behålla prestanda kan man klara sig med niondelen så många servrar och spara cirka 92% av inmatad effekt.

Det är sånt här som CERN jagar hela tiden. Men det räcker inte med detta. Det måste in flera kärnor i processorerna för att man ska kunna vinna ännu mer energi. När det gäller att knäcka problem med partikelbanor kan man aldrig få nog av processorkraft. CERN Openlab studerar hela tiden om det finns nyare, effektivare processormodeller och just nu ligger tonvikten på Xeon 5500-processorer. Det hela provas med ett program som försöker simulera partikelspår i detektorerna Alice och LHc anpassade för multitrådad körning på Intels x86-arkitektur.

Man provade 5500-processorernas SMT- och turbolägen. SMT-läget visade sig öka prestanda med mellan 15 och 20%. Man visade också att den nya lågspänningsvarianten Nehalem är 36% effektivare än den förra Xeon-processorn i 5400-serien utrustad med DDR2-minne. För att få samma prestanda med servrar från förra generationen hade man behövt 720 maskiner till vilket hade kostat mer och dragit mera ström. Baserat på ett medelpris på energi i Europa om 0,15 Euro/kWh torde energibesparingen inbringa 850.000 Euro över tre år. Under våren 2010 ska CERN ta fler än 2000 dubbelprocessorservrar i drift för att möta beräkningskraven från de fyra detektorerna i LHC.

Egentligen menade CERN-folket att det var bra att LHC stannade som den gjorde vid stora smällen i början av året, för nu har man fått en chans att bygga upp en betydligt effektivare datormiljö än man hade då.

Men sanningen är att CERN Openlab aldrig blir nöjda. Det är eldkastare som gäller när CERN jagar Intel efter effektivare processorer. De kommer att fortsätta fråga och fråga och stöta på Intel och AMD och kräva effektivare maskiner.

Kontrollrummet

Alla dessa godsaker, från den första linjäracceleratorn LINAC som extraherar protonerna från vätgasen från början, SPS – Super Proton Synchrotron – som tar upp dem till 450 GeV, till LHC som tar dem vidare till 7 TeV, ja i stort sett alla acceleratorer på hela CERN körs från ett centralt kontrollrum. I samma rum sitter folket från kryodriften, tillsammans med tekniker som sköter kylvatten, el och telefoni.

Här sitter alla de som får ha nöjet att krocka strålarna och se resultaten, i olika ”öar”. Vi betraktar kontrollen för SPS uppifrån, från sammanträdesrummet.

LHC-delen av kontrollrummet. Skärmarna på väggen visar strålens status, alltså vilka delar av ringen som har stråle, vilka som är tillräckligt kalla, i vilken fas av strömförsörjning supraledarna är osv. Champagneflaskorna vid pilen är kvar från den förra, lite väl förhastade uppkorkningen.

Titta, det smäller! Ett finger pekar darrande på punkten där strålarna möts. De båda diagrammen visar horisontella och vertikala positioner och där de går igenom varandra möts strålarna.

Magnetrörens konstruktion - ett besök på fabriken

Partiklarna i LHC-ringen böjs av på sin bana runt ringen av supraledande magneter kylda av flytande helium. Magneterna ligger inneslutna i en komplex struktur inuti ett sk dipolrör, helt enkelt eftersom magnetslingorna inuti dem bildar en helt vanlig dipol med en nord- och en sydpol.

De numera världsberömda dipolrören i LHC-tunneln ser ut så här i genomskärning. Strålarna går runt i de två rören som det ”lyser” ur, som i sin tur är inrullade i paket med supraledare. Röret är i övrigt en tank fylld med flytande helium. Supraledarna skarvas i de bälgformade rören till vänster, och det var där det small.

Konstruktionen består av 1232 rör, så många att man behövde en sammansättningsfabrik för framställnigen. Efter att rören byggts färdiga måste de provas. Det görs genom att röret ansluts till en dockningsstation som får simulera nästa rör i kedjan, samtidigt som man kan ta ut mätdata. Alla totalt 8000 magnetspolar, inklusive olika korrigeringsmagneter, fick provas och det tog sammanlagt tre år.

Här är framänden av dockningsstationen. Du ser ett rör till vänster som ska till att anslutas och provas. Rören väger många ton och måste ligga på massiva stålfundament. Displayen ovanför visar hur provet går genom att rada upp de viktigaste parametrarna.

Rören är oerhört komplicerade inuti. Så här ser ena änden av röret ut, den ände som inte ansluts till dockningsstationen, innan man sätter på en ändkåpa på den, för att kunna pumpa vakuum.

Här är bakänden av dockningsstationen. Här ansluts alla mätinstrument.

Ovanför dockningsstationen finns en armé av rör för försörjning med helium, vakuum och alla andra gaser mm som ska till vid provet, för att simulera förhållandena i ringen.

Supraledarna

Här visas dipolrörets viktigaste komponenter. P är protonrören där partikelpaketen far fram. Rören är omlindade med gulaktig kaptontejp (Ka). Utanpå detta ligger supraledarpaketen (Su). De hålls inspända så att de inte kan röra sig, av omagnetiska inspänningslameller (Is) i austenitiskt rostfritt stål som inte blir sprött vid 1,9 K. Alltihop omges av ett för magnetfältet kortslutande, gammalt hederligt järnok (Ok). Behållaren som oket ligger i, är fylld med flytande helium på 1,9 K. Genom värmeväxlarröret (Vv) flyter helium med 1,8 K och tar med sig eventuell överskottsenergi ut. Runt detta finns en vakuumkammare (Va) som agerar som termosflaska som skydd mot omgivningstemperaturen.

Det yttersta röret är ett aluminiumrör med cirka en meters diameter.

Kvadrupoler, alltså i princip två korslagda magnetfält, används för fokusering av strålen. Det finns cirka 400 av dem i LHC. Du ser de fyra lindningarna vid pilarna. Utöver detta finns sextupoler och oktupoler med ytterligare strålformande uppgifter.

Varje supraledande kabel är tjock som ett finger och innehåller 6000-9000 kardeler av niob-titan, som blir supraledande vid 9 K. Kardelerna är 7 mikrometer i diameter. Skulle man hålla upp en oisolerad kabel i luften skulle den självantända på grund av den snabba oxideringen av den väldigt stora sammanlagda ytan. Av den anledningen visas de enskilda kardelerna bara nedstoppade i alkohol som dels löser upp isoleringen, och dels håller luften borta.

Strålröret är et litet underverk i sig. Det är cirka 3 centimeter i diameter och är lika kallt som resten av dipolen, alltså 1,9 K. Innan utrustningen tas i bruk skulle man helst vilja hetta upp röret några hundra grader för att ”gasa av det”, alltså för att alla gasmolekyler som fastnat i metallen ska ge sig av och kunna pumpas ut, men det går inte i LHC. Istället har röret en yttre mantel, som blir något kallare än det inre röret. Därför vandrar alla lösgjorda molekyler ut genom de små hålen och fastnar på det yttre röret, en sorts kryopumpning.

En närbild av supraledarpaketen visar hur buntarna av ledare ligger hopstaplade. Det är väldigt mycket metall alldeles intill supraledarna och de leder ju trots allt 11800 ampere. Är man inte rädd för kortslutning. Nej. Alla vanliga, resistiva metaller som koppar eller stål, är att betrakta som isolatorer i jämförelse med en supraledare.

Där röret tar slut måste supraledaren vända tillbaka. Det rör sig trots allt om en spole. Här ser du en sådan ände. Den är ungefär tjock som en överarm.

Sektorerna

LHC-ringen på 27 kilometer är indelad i åtta sektorer av lika längd som drivs, sköts och förses med helium och magnetiseringsström (11.800 ampere, cirka 2 volt) individuellt.

Sektorerna nämns efter sina ändpunkter (point 1-8), nämligen sektor 12, sektor 23 till sektor 81.

Vissa magneter var ännu inte helt kalla ännu när artikeln skrevs, eftersom temperaturen var på väg ned igen, efter olyckan. En översiktsbild av alla magneter i sektor 7-8 visar att två magneter avviker från 2 kelvin och ligger på 3 respektive 11 K. Grabbarna med skiftnycklarna är redan där. Alltihop ska ned till 1,9 K så småningom. Temperaturen i värmeväxlarröret ligger dock på 1,8 K.

På två ställen på ringen sitter det acceleratorkaviteter som tar upp protonerna till 7 + 7 TeV och bibehåller dem där. Inte så att protonerna kan accelereras till att gå så mycket fortare. De går redan med nästan ljusets hastighet när de kommer in i LHC, men vidare acceleration gör dem väldigt mycket ”stöddigare”, ökar den relativistiska massan. De bär med sig mera energi runt i ringen så smällarna blir kraftigare, när det väl smäller. Acceleration från inkommande 450 GeV till 7 TeV tar cirka 20 minuter. Alla de 3000 paketen innehåller då cirka tillsammans 360 megajoule energi.

HF-energi på 352 megahertz, synkront med protonpaketen och med ett par hundra kilowatts effekt, matas in i de svarta rören upptill och får ”dra” paketen framåt genom flera kaviteter inuti den långa behållaren.

Och om protonerna slinker ut?

Efter att protonpaketen vandrat runt i ringen i cirka 10 timmar har kvaliteten sjunkit så mycket, genom att så många protoner vandrat ut till att forma en slags gloria runt paketen, som därefter kapas bort, att man är tvungen att dumpa paketen i ett strålmål (beam stop) och fylla på ringen med nya, fräscha protonpaket. De båda strålarna har ungefär samma energi som ett järnvägståg på 400 ton vid 150 km/t. Den energin räcker för att smälta 500 kilo koppar, men egentligen använder man ett block på 10 ton grafit i änden av en 60 meter lång gruvgång vid point 6. Det klarar att absorbera 360 MJ, men bara om strålen kommer dit defokuserad. Efter att hela strålen brutits ut ur ringen med en särskild kickermagnet som slås på under drygt 88 mikrosekunder, får den passera genom en defokuseringsmagnet, så den når grafikblocket som en dusch, ungefär.

Därefter är det dags att för-cykla supraledarna för att få dem på hugget igen, fylla på ringen med nya protoner, accelerera dem under 20 minuter och sen kan man köra ringen i ytterligare 10 timmar.

En enda proton har samma energi som en mygga. Den kanske man skulle kunna klara, men fick man ett paket genom magen skulle man förmodligen förgasas. Det kan borra hål genom en stålvägg.

Skulle man förlora kontrollen över en avböjningsmagnet och råka dumpa hela strålen rakt ut i maskineriet skulle man förstöra ganska mycket av utrustningen (Smälta! Grilla! Förinta!). Resultatet skulle bli ungefär som om sagda järnvägståg släpptes lös nere i tunneln.

Olyckan: Exakt vad hände?

CERNs egen beskrivning av reparationen och de förbättringar som gjordes efteråt.

Galaxer i miniatyr

Vid vad som måste vara lika sällsynt som samma händelse i Universum stöter två protoner någon gång i varandra nästan axiellt så att de krossas sönder fullständigt, sk ”ny fysik”. Man förväntar sig att detta ska hända ungefär en gång varannan månad, alltså en gång per 207 360 000 000 000 (1x10E15) möten eller cirka 2x10E24 protoner. LHC och dess detektorer är byggda för att gå kontinuerligt, dag och natt i 25 år.

Särskilt tack till

Dr. Wolfgan von Rüden, chef för CERN Openlab, för tekniska upplysningar.
Olof Barring, IT/Fabric Infrastructure and Operations CERN, för korrektur.

Fem bra grejor med partikelforskning

>> Har vi tur får vi reda på hur universum uppkom.
>> Har vi mera tur får vi reda på varför saker väger något.
>> CERN driver Intels processorutveckling framåt med stora släggan.
>> Partikelfysik är ett av de få ämnen där all världens länder frivilligt kan komma samman, vara vänner och dela med sig av resultaten utan politiska åtskillnader. Alla medverkande länder har fått bidra med någon del av apparaturen, som finansierats av det egna landet.
>> Miljövänlig drift är viktigt för CERN.
>> Allting är öppet. Det finns inga hemligheter, inga hemliga labb. All information kan laddas ned av alla som önskar.

Så går du vidare

CERNS huvudsite: cern.ch

Särskilt om LHC: http://lhc.web.cern.ch/lhc

Atlas-detektorn
Uppbyggnadsarbetet av Atlas-detektorn, LHC och föracceleratorn SPS (Super Proton Synchrotron) beskrevs i mycket stor detalj i Nätverk & Kommunikation 2003/12 och 2003/13. Du hittar artiklarna här (http://techworld.idg.se/2.2524/1.275993/450-gigaelektronvolt-mot-universums-skapelse) och här (http://techworld.idg.se/2.2524/1.276009/har-ska-universums-hemligheter-avslojas). Systemskissen av Atlas är så noggrann att CERNs projektledare tog hand om den och använde den i CERNs internutbildning.

Atlas-detektorns egen sajt: atlas.ch

CERNS databehandlingstjänster CERN Openlab
http://proj-openlab-datagrid-public.web.cern.ch/proj-openlab-datagrid-public

Mera information om CERNS databehandling på nivå noll (Tier 0). Behandlingen är indelad i ett antal subprojekt som utgör grundtjänsterna i Tier 0:
http://batch.web.cern.ch/batch
http://plus.web.cern.ch/plus
http://castor.web.cern.ch/castor
http://phydb.web.cern.ch/phydb

Sen kan du fortsätta att läsa om Worldwide LHC Computing Grid, alltså allmänt om datormolnet som ska hantera LHC-data: http://lcg.web.cern.ch/LCG/public

Teknikjournalister har ett ordspråk: En broschyr från CERN säger mer än tusen skrämselartiklar i svensk kvällspress. Läs den här broschyren och du har fått i dig mera hårda fakta än en svensk kvällstidningsjournalist får i sig på ett år:
LHC; The Guide: http://cdsweb.cern.ch/record/1165534/files/CERN-Brochure-2009-003-Eng.pdf

En forskare, som kallar sig Bad Rapper Alpinekat (Katherine McAlpine) har gjort en rapversion av hela forskningsprojektet, nämligen ”The Large Hadron Rap” på YouTube. Se forskarna (som helst vill vara anonyma) dansa runt i tunnlarna: www.youtube.com/watch?v=j50ZssEojtM

Fascinerande fakta om LHC

>> När den 27 kilometer långa acceleratortunneln (som då hette LEP, Large Electron-Positron collider) grävdes ut, möttes de båda ändarna med ett fel på mindre än 1 centimeter.

Fascinerande fakta om icke-vetenskap

I filmen Angels & Demons spelar Tom Hanks akademikern Robert Langdon som får fram bevis för att det gamla, hemliga broderskapet Illuminati är på väg att växa sig starkare. Illuminati anses vara den starkaste av alla hemliga organisationer och namnet ska uttolkas ”De upplysta” alltså en organisation som har den absoluta kunskapen. Tror de.

När Langdon får fram bevis för att Illuminati har stulit antimateria från ett hemligt laboratorium på CERN, som de ska ha till att spränga bort sin ärkefiende Vatikanen, måste han och CERN-forskaren Vittoria Vetra skynda sig att få tillbaka antimaterien för att förhindra en katastrof.

Fast egentligen är det bara pseudovetenskapligt trams, eftersom antimateria är tämligen svårt att skapa i större mängder och i princip omöjligt att lagra. Ändå upprör dessa ”fakta” en hel värld, plus Vatikanen.

Folket på CERN är inte dummare än att de vänt detta till sin fördel och har skapat en webbplats där de berättar om varför det inte fungerar, och samtidigt försöker slå i läsarna lite riktig fysik. Det är inte utan humor man angriper saken. FAQn börjar till exempel:

Fråga: Finns CERN?

Svar: Jo, faktiskt. Du hittar oss till vänster om och lite ovanför centrum i staden Meyrin.

Fråga: Finns där röda tegelbyggnader fulla med vetenskapsmän i vita rockar som springer omkring med pärmar?

Svar: Nej, det är ganska långt från verkligheten. Vi har mest vita betongbyggnader och vetenskapsmännen har vardagskläder, och för det mesta bär de inte på pärmar.

Läs mer på: http://angelsanddemons.cern.ch

och på http://public.web.cern.ch/public/en/Spotlight/SpotlightAandD-en.html

Videoinspelningar av föreläsningar på CERN i ämnet finns här. Det är både nobelpristagare och ”vanligt folk” som talar: www.uslhc.us/Angels_Demons/schedule-videos.html

Annan fysikerhumor

På en vägg i stora kontrollcentralen hittade jag ovanstående teckning, kallad ”Isaac Newton och antiäpplet”.