Systemskiss: Så kan digital signalspaning gå till
En väldig mängd fibrer för tele- och datatrafik går över Sveriges gränser. Att man skulle behöva tappa av dem alla är inte sannolikt. Vissa tror att det behövs ett trettiotal tappställen, andra så få som 5-7 ställen. En avskiljare sätts in på fibern som duplicerar trafiken och sorterar bort ointressant trafik med inbyggda algoritmer, som FRA naturligtvis laddar upp med jämna mellanrum (”specifika sökbegrepp som Försvarsunderättelsedomstolen har godkänt” enligt FRAs webbplats).
Den avskiljda trafiken krypteras med något militärt krypto och transporteras till staben och datorn, sannolikt belägna på Lovö utanför Stockholm, där man börjar med att lagra all ursprungsinformation så som den uppfattades, krypterad eller i klartext, för framtida bruk. Utvalt, krypterat data körs genom HPC-klustret i ett försök av avkoda detta. Klartexten och statistik kring datatrafiken lagras, samtidigt som den bearbetas av betydligt mycket större datorer, nämligen stabsmedarbetarnas hjärnor, och sammanställs med annan uppsnappad information kring de kända källorna.
Stabens funderingar leder hela tiden till förbättrade algoritmer i HPC-klustret, samtidigt som andra förändringar om vad som får avlyssnas läggs ut till Försvarsunderrättelsedomstolen för godkännande, varefter de implementeras. Data som blivit till information levereras till beställarna, men FRA har sannolikt andra intressenter också, främmande makter som kan ställa upp med kompletterande information åt oss.
Information är valuta
Nu, likväl som under andra världskriget, är det byteshandel med information som gäller (se systemskissen). Givetvis har Sverige information som kan vara av intresse för andra makter, liksom dessa har information vi är intresserade av. Det kan vara uppsnappade meddelanden av terrorkaraktär, konsoliderade med annan spaningsinformation från Säpo eller polismakten.
Sverige har en unik position att avlyssna fartyg från Öst på våra hav och andra makter kan vara intresserade av vad som pågår. Svenska fartyg kan uppfatta och karaktärisera rysk radar, vilket kan vara av strategisk betydelse inte bara för oss. Där har vi hårdvaluta när vi vill ha information av andra. Man måste helt enkelt ha något att byta med för att få vara med och leka med de andra pojkarna.
Trafiken rör på sig
När Telia lade sin första fiber till Litauen alldeles efter landets självständighet verkade det vara utpressning. Fibern var gratis mot att Telia fick vittgående ensamrätter i Litauen. Idag vet vi mer. Kanske avlyssning av rysk teletrafik till väst var planerad redan då?
Telefonvior till Moskva enligt TeliaSoneras backbonekarta 2009
Ryssarna är inte dummare än att de kan räkna ut detta själva och kan, om än med visst besvär, dirigera om sin teletrafik mot väst genom andra länder: Om omdirigeringen sedan spelar någon roll är en annan fråga. Ryska teleleverantören Rostelekom nämnde Finland som lämpligt transitland, men när samtalen kommit in i Finland, vart tar de vägen då?
De är tvungna att gå genom Baltikum eller Sverige, för den fiber som sägs sträcka sig från Moskva och ända till Kiev tycks inte vara funktionsduglig. Ryssland har redan en fiber klar genom Kina, huvudsakligen för samtal till Asien, men samtal till USA kan mycket väl dirigeras den vägen också. Det är bara frågan om vilken väg man tycker minst illa om, och man kan ändå vara tämligen säker på att någon lyssnar och vill byta till sig något för den uppsnappade informationen.
Det vore dumt av ryssarna att inte förlägga en telekomfiber längs den nya gasledningen Nord Stream mellan ryska Viborg och tyska Greifswald. Det vore att kasta bort en enkel möjlighet att slippa undan klåfingriga Sverige och skaffa sig en redundant länk till europeiska kontinenten, samtidigt som man säkerligen behöver kommunikation längs gasledningen av tekniska skäl. Sannolikt är gasledningen dessutom lika full med sonarer som med gaskranar.
Norge håller på att bygga sig ett nytt fibernät för att slippa gå genom Sverige, och så tror de att det inte finns någon i Norge som lyssnar.
Innehållsförteckning
Är FRA nödvändigt?
Hans Wallberg, systemansvarig vid universitetsnätverket Sunet.
Patrik Fältström, internetexpert på Cisco.
Richard Östman, systemtekniker från Bahnhof.
Thord Nilson, elektronikkonstruktör och radiotekniker.
Kurt Erik Lindqvist, systemtekniker på Netnod.
Jörgen Städje, frilansande journalist och idésammanställare.
Lars Dobos, testredaktör för TechWorld.
Magnus Aschan, chefredaktör för TechWorld.