Konfigurera systemen
Förr eller senare behöver du migrera hela ditt nätverk, men allt behöver inte göras på en och samma gång. Så det gäller att prioritera olika kategorier av system och arbeta metodiskt. Här är ett förslag på uppdelning:
- Infrastruktur: Brandväggar, routrar, lastbalanserare, virtuella plattformar, ids-system, dns-servrar, layer-3-switchar – massor av olika sorters produkter måste konfigureras för att kunna hantera ipv6, och det kommer att ta tid. Men det är antagligen här du behöver börja, oavsett om du vill använda ipv6 för externt eller för internt bruk. Ett nytt nätverksprotokoll betyder att du måste konfigurera nya rutter och nya brandväggsregler. Om ni får olika isolerade ”öar” med ipv6 i företagets nätverk kan de ändå kommunicera med varandra om du konfigurerar egna 6to4-gateways. Sådana gateways kan till exempel skapas på routrar eller helt vanliga Linuxdatorer.
- Externa servertjänster. Era webb-, dns- och mailservrar ska kunna nås från alla internetanvändare, oavsett om de har ipv4- eller enbart ipv6-adresser. Att lägga upp ipv6-adressser på de här externa servrarna är enkelt. Tänk på att era dns:er måste kompletteras med till exempel AAAA-poster som anger ipv6-adresser.
- Interna servertjänster. Näst efter infrastrukturen är nog det här det tyngsta momentet, eftersom det ofta är fråga om en ganska vildvuxen flora av applikationer och versioner. Testningen blir därför desto viktigare – verifiera att alla konfigurationer som du gör verkligen får effekt.
- Klientdatorer. Den här kategorin kan ofta få vänta till sist, bland annat på grund av att företagets proxyservrar och nat kan ge ipv4-klienter åtkomst till ipv6-servrar då det behövs. Men när du väl tar steget till ipv6 på klienterna kan det göras utan allt för mycket besvär. Dina klientdatorer har förmodligen redan stöd för ipv6, kanske är det också aktiverat i dag. Dina routrar kan då se till att klienterna får rätt ip-adresser, helst genom att hänvisa dem till dina servrar för dhcpv6 och dynamisk dns.
Inte första gången ...
Man har faktiskt bytt protokollet på internet en gång förut – och då tog det bara ett år! Under 1982 gick man över från att använda det uråldriga protokollet ncp till den första versionen av ip, alltså ipv4 (de första tre versionerna nådde aldrig utanför labbet). Arpanet, som nätverket hette på den tiden, hade bara ett par hundra anslutna datorer så omställningen var inte alltför svår att genomföra.
I november 1981 publicerade Arpanets überadministratör Jon Postel dokumentet rfc 801, en plan för hur en övergång skulle gå till gradvis med hjälp av gateway-funktioner som körde ”dual stack”. Den 1 januari 1983 var arbetet klart och i samma veva introducerade Postel det nya protokollet för e-post: smtp..
