Fiberskarvning var förr ett hantverk i mikroskala som bara utfördes i renrum på laboratorium, men i dag har det med moderna robotmetoder blivit till något som kan utföras i en brunn i gatan. Men det är just skarvningen av en nio tusendels millimeter tunn glaspinne som fascinerar, så därför gjorde vi visit hos Empower i Farsta utanför Stockholm. Nedsjunkna i varsin bekväm stol, med en kopp rykande java framför oss, börjar den gamle fiberräven Ali Mousavi-Nasab från Empower rada upp en mängd blanka apparater framför mig. Vi börjar med att fråga om vilka typer av fiber som finns, och det märks genast att vi har träffat en expert.
– Oavsett hur fiberkabeln ser ut och vad den används till är det samma sorts fiber inuti. I dag är single-mode-fibern förhärskande och alla andra typer håller på att försvinna. I den går ljuset bara rakt fram i en mycket tunn vågledare. Kabelns mantling kan variera efter användningsområde, till exempel toppline-fiber för kraftledningar, sjökabel, eller vanliga patchkablar i datacenter. Normalt ligger fibrerna lösa inuti kabeln, så kallad loose tube, men numera förekommer de ofta i band med 4 till 12 fibrer.
Varför blir det dämpning?
Skarven måste bli perfekt, annars blir det dämpning i den och en del av ljuset förloras eller reflekteras tillbaka. Varför blir det då dämpning i skarven? Fibern består oftast av en kärna av glas på 9 mikrometer och en cladding av akrylat på 125 mikrometer kring den. De har olika brytningsindex, för att det ska bli totaltreflektion i gränsytan och ljuset ska stanna kvar i kärnan.
När man smälter fibern för att skarva den uppstår givetvis en del röra i brytningsindexen just i skarvstället, som kommer att fungera dels som läck för ljuset, dels som en reflektor som får en del av ljuset att studsa tillbaka i fibern. Det är det som utgör dämpningen. En slarvigt kapad fiberände som inte är 90 grader kan dessutom skapa ett tomrum mitt i skarven. Då blir dämpningen (reflektionen) så stor att skarven måste göras om. Det klarar man numera helt och hållet med automatiskt mekaniserade metoder.
Optisk fiber är inte längre något man måste ta i med silkeshandskar, utan den har utvecklats till att tåla väldiga dragkrafter. Kontaktdonen är tåliga och lätta att rengöra och bara man undviker att knäcka den, kan knappt ens Starke Adolf slita av den med handkraft. Man kan säga att det är en teknik som växt upp och blivit mogen.
