Voyager har snart sett allt

Voyager i rymden. Överst ser du scanplattformen med de rörliga enheterna. På fackverksbommen sitter de båda lågnivåmagnetometrarna, så att de inte ska störas av farkostens eget magnetfält.

Rymdsonderna Voyager 1 och 2 är fantastiska. Båda befinner sig nu på gränsen mellan solvinden och de interstellära vindarna i tomma rymden mellan stjärnorna (heliosheath).

Vårt solsystem kan liknas vid en bubbla som hålls utspänd av solvinden, alltså strömmen av laddade partiklar som ständigt strålar från solen. Det senaste året har vinden minskat och rörelseenergin omvandlats till värmeenergi. Solsystemet plöjer som en båt genom den interstellära rymden och släpar en svans av partiklar efter sig. Där bogvågen möter det interstellära mediet, alltså den ström av partiklar som kommer från andra stjärnor, uppstår en tryckvåg (bow shock) och det är den som Voyager nu kunnat mäta.
Elektriskt laddade partiklar som rör sig är ett elektriskt fält, och sådana fält kan man mäta. Partiklarna kör om Voyager i rasande fart (400 kilometer per sekund) och lyssnar man på signalen låter den som bruspulser.

Båda Voyager-farkosterna har lämnat solsystemet och Kuiperbältet och befinner sig nu i heliosheath, det område där solvinden stannar av och så småningom ersätts av den interstellära vinden.

Två sjuttiotalister
Voyagerfarkosterna, två i det närmaste identiska sonder, byggdes av Nasa JPL (Jet Propulsion Laboratory). De har nu färdats sedan i augusti respektive september 1977, och har nu kringelkrokat sig igenom hela det yttre solsystemet, en resa på mer än 21 miljarder kilometer. Under tiden har de besökt alla de yttre planeterna – Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus – och hittills lämnat cirka 5 exabit data till jorden, däribland 75 000 bilder. Farten är för närvarande cirka 3,13 astronomiska enheter per år (468,2 miljoner kilometer per år) och de två trotjänarna fortsätter utåt. Data fortsätter att fylla på de jordiska databaserna.

Avsikten med färden är att besöka alla de planeter vi hittills inte besökt, mäta allt som går att mäta och dessutom föra fram ett meddelande till utomjordingar. Farkosterna har visat sig fungera över förväntan väl och är nu ute i interstellär rymd. Projektet har därför döpts om till Voyager Interstellar Mission.

Ett sammanfogad serie av bilder tagna av Voyager 1 i februari 1990, från en punkt 32 grader ovanför ekliptikan. Farkosten hade då hunnit utanför solsystemet och vände sig om och tog några sista bilder innan kamerorna stängdes av för att det inte finns något mer att fotografera.

För Voyagers kameror var planeterna några pixel i storlek, bilden på Vintergatan är givetvis tagen från Jorden och inlagd i efterhand, men det ser likadant ut där Voyager befinner sig nu. Bilden visar att vi är insignifikanta i det stora hela. Kan din hjärna ens förstå avståndet 6 400 000 000 kilometer? (Klicka på bilden för att se en större version)