Bara 18-bitar
Attitude and articulation control system (aacs) styr själva rymdflygandet på grundläggande nivå, hanterar gyron och stjärnsensorer och bränner attitydmotorer för att alltid peka antennen mot jorden. Dessutom hanterar den scanplattformen. Det är en 18-bitars dator, liksom ccs:en.
Totalt har de tre dubblerade datorsystemen 32 kilomaskinord minne. Det är så lite att man har varit tvungen att ladda upp ny programvara hela tiden för att anpassa Voyager för nya delar av färden. Å andra sidan justerades kursen hela tiden, så uppladdningar hade ändå varit nödvändiga. Med tanke på hastigheten 16 bit per sekund tar uppladdningen dagar eller veckor. Hela färden bakom Neptunus och mötet med månen Triton klarades av med 2 200 maskinord om 18 bitar eller cirka 5 kilobyte! Det här är killar som kan programmera.
Kör inte buss
Precis som i ett flygplan är alla enheter i ett rymdskepp anslutna till övriga system med en separat ledare. Bussteknik används inte av säkerhetsskäl, och termen buss har i rymdfartssammanhang en helt annan betydelse – det är slangordet för chassi. Skulle ett mätinstrument gå sönder, kanske på grund av en soleruption, och kortsluta sina datautgångar eller börja spruta slumpmässigt data, kan datainsamlingssystemet helt enkelt ignorera den ingången. Kraftförsörjningen kan stänga av spänningen till varje enskild enhet. Om det som behövs för att få ett urspårat instrument på bättre humör är att man stänger av strömmen och slår på den igen, så gör man det. Hjälper det inte kan man behålla det avstängt och använda strömmen till något bättre.
Den 22 april 2010 började Voyager 2 sända slumpmässigt data i stället för korrekt formaterade data. Genast började konspirationsteorier om att Voyager kapats av utomjordingar fara runt på internet. Men Nasa analyserade situationen, dumpade minnet i fds och upptäckte att en bit stod fel. Med ett kommando som sändes upp den 20 maj som pokade om biten från ett till noll fick de formateraren att fungera och Voyager började sända korrekt data igen. Bitflippar händer inte särskilt ofta i Voyager.
Två länkar mot oss
Sonden kommunicerar med jorden över två datalänkar, båda sända över high gain antenna (hga), alltså parabolantennen med 3,7 meters diameter. Huvudlänken på X-bandet på 8,4 gigahertz överför vetenskapliga och farkosttekniska data med mellan 140 bit per sekund och 115,2 kilobit per sekund. Länken arbetar normalt med 140 bit per sekund för vetenskapligt data, men med 1,4 kilobit per sekund för snabbare plasmavågsdata, som kommer från farkostens bandspelare. Radiosändaren, rörbestyckad naturligtvis, är på 23 watt.
Den andra kanalen ligger i S-bandet på 2,3 gigahertz och överför samma farkosttekniska data med 40 bit per sekund (en väldigt låg hastighet, men väldigt ”hörbar”). S-bandet har i dag slutat användas.
Ju längre ut man kommit, desto mindre blir den tillgängliga bandbredden. Vid Jupiter, på avståndet 5 au, var högsta bandbredd 115,2 kilobit per sekund. Vid Saturnus (10 au) hade bandbredden sjunkit till 44,8 kilobit per sekund. Vid Uranus (19 au) var man nere i 29,9 kilobit per sekund och vid Neptunus hade hastigheten sjunkit ytterligare, till 21,6 kilobit per sekund. I dag är man nere på maximalt 1,4 kilobit per sekund, men plasmavågsdata (pls) kommer att förloras år 2015 eftersom det inte går att sända saktare än 1,4 kilobit per sekund, då den inbyggda bandspelaren, som mellanlagrar allt data, inte går att köra saktare. När denna stängs av är man nere i 140 bit per sekund.
Systemets radiofrekvens är inte stabil på 8,3 gigahertz. Jorden rör sig från eller mot Voyager med cirka 108 000 kilometer i timmen, beroende på var jorden är på sin bana runt solen. Den hastigheten är 1/10 000 av ljushastigheten vilket inför ett dopplerskift på +/– 833 kilohertz, alltså betydligt mer än bandbredden på 140 hertz. Nasa måste välja rätt frekvens med nio siffrors noggrannhet.
Tre radioaktiva termoelektriska generatorer (rtg) alstrar all kraft som Voyager behöver. Enheterna består av en klump plutonium-238 i form av plutoniumoxid som långsamt faller sönder. Under söderfallet alstras värme som utnyttjas av en matta av termoelement som i sin tur alstrar likström. Alltihop är inneslutet i ett hölje av grafit, som i sin tur ligger i en behållare av beryllium, en halv meter lång och 41 centimeter i diameter.
