Vi förväntar oss att hårddiskarnas kapacitet hela tiden ska öka. Nu när diskarna har gått från 2 till 3 terabyte har det dock uppstått en del problem. Dessa nya modeller kan i vissa fall vara svåra att installera i äldre datorer som inte klarar av att adressera hela utrymmet på 3 terabyte. I värsta fall får du kanske nöja dig med att dela upp en disk i två partitioner, varav en på 2,2 terabyte och en på 800 gigabyte.
Gammalmodig adressering
Problemet med att installera 3-terabytesdiskar gäller enbart för äldre datorer (det räcker dock med att de bara har några månader på nacken) och har att göra med formeln 2^32*512=2 199 023 255 552, det vill säga det adresseringsschema som sätter en maxgräns vid 2,2 terabyte i bios och operativsystem.
I den formeln indikerar siffran 2 att vi rör oss i den binära världen medan talet 32 anger hur många bitar som kan användas i en diskadress. 512 är antalet byte som finns i datablocken. Om bios, drivrutiner, gränssnitt eller operativsystem fortfarande följer den formeln så kommer du att få problem när du ska installera en 3-terabytesdisk.
Situationen hade kunnat undvikas om hela datorindustrin hade lärt sig något efter de problem med gränsen vid 137 gigabyte (28 bitar) som uppstod kring sekelskiftet. Sanningen är att de flesta leverantörerna tog lärdom av detta, dock inte Microsoft. Företaget valde att inte implementera stöd för något som är större än 2,2 terabyte i något av sina 32-bitarssystem för konsumenter, inklusive Windows 7. Microsoft utelämnade till och med stödet i 64-bitarsversionen av Windows XP. Om du har sökt efter en anledning att flytta över till 64-bitarsversionen av Windows 7 så har du en nu.
Som tur är finns det drivrutiner och verktyg som gör att du kan ha en hårddisk på 3 terabyte som extradisk med valfri version av Windows, från XP och senare. Endast om du kör 64-bitarsversionen av Windows Vista eller Windows 7 går det att använda en 3-terabytesdisk som bootdisk, och det krävs då också att du har ett efi/uefi-bios.
Efi är en förkortning för Intel Extensible Firmware Interface och uefi står för Unified efi som är den fria versionen av efi-specifikationen 1.10. Efi antar att hårdvara och operativsystem tar över bios-sysslorna efter den första starten. Tekniken har funnits tillgänglig sedan sekelskiftet när problemen med 137-gigabytesgränsen visade sig. Eftersom Microsoft inte har erbjudit något fullständigt stöd för uefi har de flesta tillverkarna av moderkort inte sett någon anledning till att implementera detta förrän nu.
Den komponent i efi som gör att man kan utnyttja partitioner som är större än 2,2 terabyte kallas för gpt eller guid (Globally Unique Identifier) Partition Table. Gpt ersätter föregångaren mbr (Master Boot Record) och gör att man kan skapa partitioner på upp till 9,2 zettabytes, en nästintill ofattbart stor datamängd. Windows XP och senare versioner av operativsystemet har stöd för gpt, men det är bara 64-bitarsversionerna som erbjuder stöd under bootprocessen.
Vare sig Macar eller 64-bitarsversioner av Linux har några problem med 3-terabytesdiskar. Apple har erbjudit stöd för efi/gpt sedan de övergick till Intelprocessorer. De flesta 32-bitarsversionerna av Linux har också stöd för diskar på 3 terabyte, och detta utan att det krävs något efi/uefi-bios.
Via usb kan du använda den fulla kapaciteten hos en 3-terabytesdisk, i alla fall om du har en disklåda med stöd för stora diskar. Sata-till-usb-kretsen som finns innanför skalet tar hand om all adressering. Det är anledningen till att de första 3-terabytediskarna som började säljas förra sommaren såldes som externa enheter. Normalt sett brukar nya diskar först och främst dyka upp i form av interna modeller.
Du bör inte få några problem om du ansluter en färdigpaketerad extern 3-terabytesdisk, men däremot kan det uppstå trubbel om du köper en intern modell och monterar den i en usb-disklåda på egen hand. Läs det finstilta. Många av disklådorna utger dig för att ha stöd för diskar på 3 terabyte, men långt ifrån alla har det i verkligheten.
