Omöjligt att stoppa – så fungerar Sveriges internet

Internet brukar ofta liknas vid ett moln. Men i Sverige består nätet helt enkelt av en stor mängd punkt-till-punktförbindelser, som ägs av flera olika ägare. De olika ägarna kan ha kontrakt och kontakt med olika svenska städer och företag, men någonstans måste alla fibrer mötas och data utbytas för att alla ska kunna kommunicera med alla, vilket är internets idé.

De viktigaste knutpunkterna i Sverige. De finns co-locationhallar i de flesta svenska större städer där fiberägarnas fibrer möts, inte bara i Stockholm. Endast Telia är utritad som enskild ägare av ett fibernät, men det finns andra liknande. De flesta nätägare peerar dock i slutänden i Netnods switchar.

Givetvis är det även fler än Telia som har sjökabel till resten av Europa. Sjökablarna till Finland och Baltikum, som tar de ländernas internettrafik och teletrafik genom Sverige, är inte heller utritade.

Limelight, Akamai med flera liknande har som affärsidé att mellanlagra andras data för att snabba upp åtkomsten.
Atomklockan i Borås fungerar egentligen som en sorts synkroniserare för de atomklockor som finns i Netnods olika hallar i landet. Netnod förlitar sig inte på gps-tid.

Kartan visar inte de förstärkare för optiska signaler som måste finnas var 80:e kilometer. De stationerna, som ser ut som små röda stugor, kanske du ibland har sett ute i naturen.

För att få lite kött på benen tar vi hjälp av en verklig expert: Kurt-Erik Lindqvist, vd för Netnod, företaget där den mesta av landets nättrafik utväxlas.

– Det svenska internet är säkrat på längden och tvären med dubbel, trippel eller flerfaldig redundans i form av flera parallella optiska fibrer och fibrer i ringstruktur mellan de stora städerna Stockholm, Göteborg, Malmö och Sundsvall. Med på ringen finns i vissa fall även Oslo. Mot Norrland finns det i stort sett bara två fibervägar, en längs de stora kuststäderna och en lite längre in i landet, med fibrer som ägs av Telia-sonera och Svenska Kraftnät, säger Kurt-Erik Lindqvist.

Kurt-Erik Lindqvist är vd för Netnod, det företag som äger de flesta knutpunkterna för internettrafik i landet.

Sju stora styr Sverige
De viktigaste nätägare i Sverige är Teliasonera, Tele2, Telenor, IP-Only, Trafikverket, TDC och Svenska Kraftnät. De här sju aktörerna är så stora att de själva äger den fysiska fibern som ligger nedgrävd i landet.

De flesta långdistansfiberstråk som används i dag går Köpenhamn–Malmö–Göteborg–Oslo–Stockholm med fortsättning till Sundsvall och Luleå. De flesta fibrerna ligger i rör på varsin sida om de stora motorvägarna. De stora fibervägarna går under olika namn som Utforsringen (numera Telenor) och KPN-Kwest (numera IP-Only), allt efter den som en gång byggde dem. Kapaciteten hos de här fibrerna överstiger i dag behovet 5-10-faldigt, enligt IP-Only.

Points of presence
Intill större städer finns så kallade droppunkter (points of presence) där man kan ta ut kapacitet ur fibrerna och ansluta till stadsnät eller liknande. Utöver de sju nätägarnas nät har Trafikverket fiber längs landets järnvägar och Svenska Kraftnät fiber hängande i kraftledningsstolparna.

Dessutom finns ringar byggda av stadsnätsägare, som exempelvis Västra Götalandsringen, som fungerar som stamnät och binder ihop flera mindre stadsnät. Ju längre norrut man kommer, desto flera kommun- eller regionägda fiberringar blir det, särskilt kring Umeå, Luleå och Kiruna. Det är Trafikverket som dragit fiber längs Malmbanan till Narvik och Nordnorge.

Teliasonera intar en särställning i och med att de har ett helt eget redundant nät över hela landet, ett ”grönt” och ett ”rött” nät som används till samma saker som alla andra nätägare gör i sina nät. Utöver det här har PTS lagt ut ett nät för att skapa mera redundans, särskilt i norra Sverige.

Sverige täcks av fyra parallella mobiltelefonnät (Telia, Tele2, Telenor och Tre) och ett 450 megahertz-nät kallat Net1 som främst är avsett för fasta noder. Fibernätet som visas här ovan är bara en mycket förenklad skiss, men du ser huvudstråken i landet och hur nätet drar sig ut i världen via sjökablar.

Falska ägare
Varje kabel består av en mängd olika fiberpar som kan hyras av olika aktörer. De stora transportföretagen säljer kapacitet i sina fibrer till andra, som gärna vill kalla sig nätägare men i själva verket bara hyr en förbindelse i form av en svart fiber av en verklig nätägare. Låt oss kalla dessa transportföretag för pseudoägare.

I varje fiber kan man injicera en mängd olika infraröda våglängder och köra 10–100 gigabit per sekund på var och en av dem, om varje våglängd kan i sin tur säljas till ytterligare en pseudoägare. Nästan varje större stad och varje större bostadsföretag äger numera ett eget fibernät som de expanderar in i alla nybyggda bostadsområden och ansluter till någon större nätägares, eller pseudoägares, routrar.