Nasas nya marsbil Curiosity lämnade bärraketen under söndagen 27 november och gav sig, lätt roterande, iväg mot Mars. Teknikerna menar att farkosten mår utmärkt och ska vara framme vid den röda planeten om åtta månader.
Några dagar innan hade ryssarna skickat upp sin Phobos-Grunt och som vanligt, kunde man säga, misslyckades det. Farkosten kommunicerade bara bristfälligt när den låg i omloppsbana och får de ingen ordning på den kommer atmosfären att bromsa upp den och den kommer att störta tillbaka mot jorden under december månad.
Det skulle visa sig att den ryska rymdkontrollen inte hade antenner som var anpassade för kommunikation med satelliter i låg jordbana. De antenner som skulle behövas höll fortfarande på att restaureras ur sitt sovjetiska förfall. Farkostens leverantör Lovochkin ville till en början inte meddela bandata till spårningsstationerna. I stället blev det Norad som tog emot de första meddelandena.
Ytterligare en miljardinvestering kastad i sjön, tillsammans med en kinesisk satellit. Rymdfärjan Buran, det ryska månprogrammet, laservapnet Poljot och alla andra fiaskon (men de ska ha oändlig credit för att ha mjuklandat på Venus och skickat hem bilder. Men å andra sidan går Nasa- och Esa-satelliter nu i bana runt Merkurius, Mars, Jupiter och Saturnus).
Ryssland (och Sovjet) har en diger lista med misslyckade Marsfärder. Det är inte utan att man känner medömkan med dem för missen med Mars-3 från 1971, som skulle ha släppt ut marsbilen Prop-M, 25 år före amerikanska Mars Pathfinder. Tyvärr tystnade ju sändningarna efter bara 20 sekunder på Mars yta.
Nasa skrotade nyligen rymdskyttlarna. De föll för åldersstrecket. Det betyder att man satsar på säkerhet, särskilt efter tragedin med den allt för kalla o-ringen som resulterade i Challengerolyckan, och den genombrända vingen 2003.
Vem ska nu skicka upp förnödenheter till internationella rymdstationen? Och byta ut besättningen? ISS är utlämnad till de ryska myndigheterna och deras eventuella välvilja. Sojuz-raketen är en gammal och beprövad konstruktion med väldigt lite mikrodatorer och mycket rörmokeri.
Men med ens kan situationen vara förändrad. Ryssland kanske återinvaderar Georgien eller Ukraina, eller sträcker sig nedåt Baku för gasens skull, varvid västvärlden kommer att protestera och då kan Ryssland hota med att Sojuz-flygningarna upphör. Kontrollen över Svarta Havet är kanske viktigare än några rymdgubbar?
Notera också att president Medvedev beordrade starten av den nya Voronetsj-DM Early Warning-radarn i Pionerskoye i Kaliningrad den 29 november, som skydd mot hot från västvärlden.
Situationen är idiotisk och väldigt farlig och det är svårt att förstå att inte Nasa insåg vad som komma skulle medan rymdskyttlarna fortfarande var i drift. Därför har både Esa med sina ATV-farkoster och amerikanska Spacex fått fundera ut kommersiella alternativ. Esas ATV-1 Jules Verne och ATV-2 Johannes Kepler har redan visat vad de går för, men de kan inte transportera människor.
Endast ryssarna har för närvarande kapacitet att landa människor.
Så vem är det som gör rätt? Nasa eller Roskosmos?
Tummen ned: