Satellitens elektronik har tre distinkta delar: plattformen och två nyttolastdelar. Plattformen styrs via ttc (telemetry, tracking and command) och dess funktion är att hålla satelliten på plats med hjälp av det inbyggda navigationssystemet (inte gps!). Den ska också om nödvändigt rikta och flytta den med raketmotorer, se till att solcellerna alltid är korrekt riktade och batterierna laddade och att hålla drifttemperaturen vid rimliga nivåer i rymdens kyla. Då och då råkar satelliten ut för solförmörkelse och då måste batterierna kunna avge 1,4 kilowatt.
RUAG Space i Göteborg har tillverkat de gulfärgade blocken i principschemat. Ttc-data skickas till och från satelliten i krypterad form och dekrypteras i RUAG Space krypteringskretsar.
ICDU är den dubblerade dator som sköter hela satellitens drift och dessutom kommunicerar med driftorganisationen på marken. Kommunikationen sköts genom en S-bandsantenn som också är RUAG Spaces verk.
ICDU får information från ett antal sensorer. Solsensorerna försöker hitta solen genom ett litet hål, och deras signal används till att hålla solpanelerna riktade mot solen hela tiden. Jordsensorn söker efter jordens värme i den infraröda delen av spektrum, kontra rymdens kyla, för att alltid hålla antennplanet riktat mot jorden.
Satelliten vrids främst genom att man skickar strömpulser genom spolar i tre plan, varvid deras magnetfält samverkar med det jordmagnetiska fältet. Det är en outslitlig motor. Mera kraft får man från ständigt roterande gyroskop som kan vridas, varvid satelliten kontrar genom att vrida sig åt andra hållet.
Satelliten måste hitta sin slutliga bana själv och kompensera för till exempel gravitationssänkor på jorden och inverkan av solvinden. Det sker med åtta raketmotorer drivna med hydrazin, anordnade som två dubblerade grupper.
Nyttolasten är själva Galileo-systemet. Tidshållningen sker primärt med två redundanta vätemasrar med en noggrannhet på 0,45 nanosekunder på 12 timmar. Som backup finns två rubidiumklockor med en noggrannhet på 1,8 nanosekunder på 12 timmar. Gps har enbart rubidiumklockor.
Klockövervakningen ser till att hålla alla atomklockor i exakt samma fas, så att de kan ta över från varandra utan att orsaka fashopp i tidssignalen. Modulen Frequency Generator and Upconverter Unit (FGUU) tar emot klocksignalen och levererar den vidare till RUAG Space dubblerade NSGU.
NSGU:n är central i navigeringssystemet. Den tar den inkommande kantvågen från atomklockan, pseudorandom-kodar den på ett unikt sätt för varje satellit (för identifikation) och kodar dessutom på olika systemmeddelanden (så kallade navigationsmeddelanden) till användarna, till exempel det för Galileo unika integritetsmeddelandet som anger om signalen är tillförlitlig eller ej, eller andra broadcastmeddelanden. Gps har inga sådana integritetsmeddelanden.
Integritetsmeddelandet utgör en datakanal (cirka 100 bit per sekund) ovanpå navigeringssignalen, som i sig inte innehåller någon information utöver satellitens identifikation. Fyra olika kodningar används för de fyra tjänsterna: den publika, de två krypterade och den livsuppehållande.
I FGUU moduleras de pseudo-random-kodade signalerna på olika bärvågor mellan 1 164 och 1 610 megahertz och utgör då själva navigationssignalerna. Signalerna förstärks i ett antal redundanta effektförstärkare, blandas ihop och läggs ut på den stora antennmatrisen (navigationsantennen) som ständigt är riktad mot jorden.
Det är RUAG Space som byggt basbandsdelen i kommandomottagaren, den nödvändiga dekrypteraren, NSGU-enheten och den C-bandsantenn som tar emot kommandon (nya bandata, korrigeringar till klockorna, integritetssignal) till navigationsdelen.
Search and rescue-delen (sar) är helt frikopplad från de övriga och är helt självgående. Den har en mottagare som lyssnar på nödsändningar enligt epirb-standard främst från sjöfarten, konverterar upp dem till en frekvens på L-bandet och sänder tillbaka dem till markkontrollen. Sar kan också skicka tillbaka korta meddelanden till den nödställde.
Alla nyttolastens hundratals funktioner, från styrning till larm, hanteras i ICDU genom en gränssnittsenhet som kallas rtu, remote terminal unit. Den är samordnande för all nyttolasttrafik i satelliten.
Internkommunikationen inom satelliten fortgår på ett flertal olika sätt, främst i form av seriell punkt till-punktkommunikation över den uråldriga bussen RS-232, differentiell RS-422 och den miltära flygbussen MIL-1553B. Databussar har inte slagit igenom i satellitvärlden ännu, eftersom man eftersträvar maximal säkerhet och redundans. En ”hängd”, alltså kortsluten, buss kan innebära att satelliten blir obrukbar. Med punkt-till-punkt kan man helt enkelt koppla bort och glömma en trilskande enhet.
Laserreflektorn är en helt passiv del som fungerar som ett kattöga, en retroreflektor. Den används för att bestämma satellitens höjd mycket noggrant, men den kommer att användas ganska sällan eftersom de löptidsmätningar man regelmässigt gör via S-bandsantennen (ttc) är fullt tillräckliga.
RUAG Space i Göteborg har tillverkat de gulfärgade blocken i principschemat. Ttc-data skickas till och från satelliten i krypterad form och dekrypteras i RUAG Space krypteringskretsar.
ICDU är den dubblerade dator som sköter hela satellitens drift och dessutom kommunicerar med driftorganisationen på marken. Kommunikationen sköts genom en S-bandsantenn som också är RUAG Spaces verk.
ICDU får information från ett antal sensorer. Solsensorerna försöker hitta solen genom ett litet hål, och deras signal används till att hålla solpanelerna riktade mot solen hela tiden. Jordsensorn söker efter jordens värme i den infraröda delen av spektrum, kontra rymdens kyla, för att alltid hålla antennplanet riktat mot jorden.
Satelliten vrids främst genom att man skickar strömpulser genom spolar i tre plan, varvid deras magnetfält samverkar med det jordmagnetiska fältet. Det är en outslitlig motor. Mera kraft får man från ständigt roterande gyroskop som kan vridas, varvid satelliten kontrar genom att vrida sig åt andra hållet.
Satelliten måste hitta sin slutliga bana själv och kompensera för till exempel gravitationssänkor på jorden och inverkan av solvinden. Det sker med åtta raketmotorer drivna med hydrazin, anordnade som två dubblerade grupper.
Nyttolasten är själva Galileo-systemet. Tidshållningen sker primärt med två redundanta vätemasrar med en noggrannhet på 0,45 nanosekunder på 12 timmar. Som backup finns två rubidiumklockor med en noggrannhet på 1,8 nanosekunder på 12 timmar. Gps har enbart rubidiumklockor.
Klockövervakningen ser till att hålla alla atomklockor i exakt samma fas, så att de kan ta över från varandra utan att orsaka fashopp i tidssignalen. Modulen Frequency Generator and Upconverter Unit (FGUU) tar emot klocksignalen och levererar den vidare till RUAG Space dubblerade NSGU.
NSGU:n är central i navigeringssystemet. Den tar den inkommande kantvågen från atomklockan, pseudorandom-kodar den på ett unikt sätt för varje satellit (för identifikation) och kodar dessutom på olika systemmeddelanden (så kallade navigationsmeddelanden) till användarna, till exempel det för Galileo unika integritetsmeddelandet som anger om signalen är tillförlitlig eller ej, eller andra broadcastmeddelanden. Gps har inga sådana integritetsmeddelanden.
Integritetsmeddelandet utgör en datakanal (cirka 100 bit per sekund) ovanpå navigeringssignalen, som i sig inte innehåller någon information utöver satellitens identifikation. Fyra olika kodningar används för de fyra tjänsterna: den publika, de två krypterade och den livsuppehållande.
I FGUU moduleras de pseudo-random-kodade signalerna på olika bärvågor mellan 1 164 och 1 610 megahertz och utgör då själva navigationssignalerna. Signalerna förstärks i ett antal redundanta effektförstärkare, blandas ihop och läggs ut på den stora antennmatrisen (navigationsantennen) som ständigt är riktad mot jorden.
Det är RUAG Space som byggt basbandsdelen i kommandomottagaren, den nödvändiga dekrypteraren, NSGU-enheten och den C-bandsantenn som tar emot kommandon (nya bandata, korrigeringar till klockorna, integritetssignal) till navigationsdelen.
Search and rescue-delen (sar) är helt frikopplad från de övriga och är helt självgående. Den har en mottagare som lyssnar på nödsändningar enligt epirb-standard främst från sjöfarten, konverterar upp dem till en frekvens på L-bandet och sänder tillbaka dem till markkontrollen. Sar kan också skicka tillbaka korta meddelanden till den nödställde.
Alla nyttolastens hundratals funktioner, från styrning till larm, hanteras i ICDU genom en gränssnittsenhet som kallas rtu, remote terminal unit. Den är samordnande för all nyttolasttrafik i satelliten.
Internkommunikationen inom satelliten fortgår på ett flertal olika sätt, främst i form av seriell punkt till-punktkommunikation över den uråldriga bussen RS-232, differentiell RS-422 och den miltära flygbussen MIL-1553B. Databussar har inte slagit igenom i satellitvärlden ännu, eftersom man eftersträvar maximal säkerhet och redundans. En ”hängd”, alltså kortsluten, buss kan innebära att satelliten blir obrukbar. Med punkt-till-punkt kan man helt enkelt koppla bort och glömma en trilskande enhet.
Laserreflektorn är en helt passiv del som fungerar som ett kattöga, en retroreflektor. Den används för att bestämma satellitens höjd mycket noggrant, men den kommer att användas ganska sällan eftersom de löptidsmätningar man regelmässigt gör via S-bandsantennen (ttc) är fullt tillräckliga.
