Merus enkanalsprincip
När man anlägger ett trådlöst nät måste man se till att intillliggande accesspunkter inte kan störa varandra. Om första ap:n läggs på kanal 1 måste den intill hamna på kanal 6 för att inte störa. Den tredje läggs på kanal 11 av samma skäl. Sedan är kanalerna slut.
När nätet förtätas får man lägga nästa ap på kanal 11 på ett ställe där den inte kan störa en annan på samma kanal, och så vidare. Men vad händer när man kommer med nästa nod? Vad händer om huset har flera våningar och man tvingas planera i tre dimensioner? Då räcker inte kanalerna.
Idén med åtkomstmetoden Virtual Cell är att så långt möjligt använda en och samma kanal med samma bssid på alla noder och, med flera konstgrepp, dynamiskt begränsa uteffekten på noderna så att de inte stör varandra.
Man kan börja med att först packa huset tätt med noder på kanal 1 som inte stör varanda, men till sist når man naturligtvis ändå en belastningsgräns, på runt 30 terminaler per nod, särskilt om man har flera våningsplan. Då kan man sätta en ny Virtual Cell på kanal 6, och så vidare. Belastbarheten är markant bättre än i ett traditionellt, ”dumt” system, men när man fyllt upp även kanal 11 är det ändå stopp. Då måste man börja utnyttja 802.11a och 802.11n på 5 GHz.
Genom central planering kan de terminaler som ligger närmast en accesspunkt knytas till denna och uteffekten begränsas så att den bara når fram till just de terminalerna. En terminal får bara tillåtelse att tala med en enda ap:s mac-adress, till exempel S1 mot AP1. Skulle terminalen S5 flytta sig från AP2 mot AP1 kommer den att roama till AP1 och tappa kontakten med AP2 och detta sker utan handover. Överflyttningstiden är noll. Systemet ser också till flytta användare till AP2 om belastningen börjar bli för hög på AP1.
Rapporten Top AP:s visar vilka accesspunkter som ”drabbats” av flest terminaler på sistone. Här är det lunchrestaurangen Novisen som dagen före reportaget hade 32 samtidiga anslutningar. Det är i mesta laget. Håller trenden i sig kan det vara lämpligt att komplettera med ytterligare en nod där.
Väggar av bly
En skola hade problem med ett klassrum där inte gick att få kontakt. Det visade sig att skolan var inrymd i ett före detta sjukhus och klassrummet hade varit röntgenrum, med bly i alla väggar. Det blev till att sätta in en särskild accesspunkt i det rummet.
– Eleverna har också börjat ta med sig egna wi-fi-kapabla telefoner och det äter på bandbredden och förbrukar ip-adresser. Därför kan man skapa en policy som säger att lärarna hamnar på ett ssid med bra quality of service, medan elevdatorerna får ett annat och telefonerna hamnar på ett bandbreddbegränsat ssid som bara duger till Spotify, och så vidare.
Framtiden lovar ännu fler noder, främst i alla förskolor. Samtidigt kommer många kommunala förvaltningar att välja att på sikt gå från stationära till bärbara datorer.
– Vi har hela källaren full av bärbara datorer som ska ut till skolorna, säger Per-Erik Halvardsson.