Alla människors gener är lite olika. Det är det som gör oss till individer. Men vi är inte mera olika än att man kan binda släktskap i flera generationer tillbaka genom att klippa sönder en dna-molekyl och utsätta den för tredje gradens förhör genom avklippning, hetta, kyla, högspänning och laser. Efter ett par timmars hårda tag kryper sanningen fram i form av färgade band på en bildskärm.
Genetikern har svar
Vi pratade med Kerstin Montelius som är molekylärbiolog och genetiker vid Rättsgenetiska institutionen på Rättsmedicinalverket i Linköping, för att reda ut hur allt det här går till.
– Vårt uppdrag är släktskapsundersökningar och vi gör nästan alla faderskapsundersökningar i Sverige. Vi får i uppdrag att analysera två procent av alla nyfödda, och så har det varit i 40 år. De vanligaste beställarna är socialförvaltningen och familjerätten, men även privatpersoner har frågeställningar om släktskap. Vi arbetar också åt Migrationsverket i återföreningsärenden och med identifieringar av avlidna där vi jämför den avlidnes dna med släktingars, eller med dna funnet på tillhörigheter, förklarar Kerstin Montelius.
Copernicus avslöjad
En av de mest spännande identifieringarna på länge var väl Nicolaus Copernicus? Kroppen grävdes upp i Polen, och mitokondrie-dna från den jämfördes med ett hårstrå som hittats i en bok man visste att han ägt, en bok som förvarades i Uppsala.
– Jo, det var spännande. Det var våra kolleger i Uppsala som gjorde den analysen.
Det genetiska materialet verkar kunna överleva ganska länge?
– Det beror på vilken miljö det befunnit sig i. Vi gjorde en analys av de fyra personer som återfanns i signalspanings-DC-3:an som sköts ned 1952, och vi kunde identifiera kvarlevorna som hittades på havsbotten eftersom miljön där är sval och syrefattig. Det blev väldigt bra resultat. Men hittar man något som legat ute i värme och solsken kan dna spjälkas upp i mindre bitar och bli svårare att analysera. Vi använder ofta benmaterial vid identifiering, för där ligger dna:t väl skyddat.
Cellerna sprängs
En genanalys börjar med extraktionen, där man spränger sönder cellerna och tvättar bort proteinstrukturer som inte behövs. Det sker med olika typer av enzymer som skär sönder cellens delar och lämnar dna kvar.
Därefter tvättar man det som blir kvar och filtrerar bort sådant som inte behövs med gel-filter som är så finkorniga att dna inte kan passera. Efteråt tvättar man filtret i saltvatten och sköljer ut dna-strängarna, som då återstår i en saltvattenlösning. Metoden att extrahera dna är numera helt standardiserad och man behöver bara några nanogram för att få ett bra slutresultat. Extraktionen och den senare amplifieringen sker med primrar, konstgjorda små dna-delar som ska haka på ett särskilt ställe på en dna-molekyl.
Dna består av miljardtals baspar av de molekylära byggstenarna som kallas nukleotider. De är adenin (A), cytosin (C), guanin (G) och tymin (T) i olika kombinationer, där C paras ihop med G och A med T, som bildar vårt genetiska arv. I detta väljer vi ut särskilda ställen, markörer, så kallade anonyma repetitiva enheter som inte kodar för gener.
Vad är det man undersöker? Det är inte exonet, människo-kroppens egenskaper, utan intronet, populärt kallat skräp-dna (junk dna). Det är de bitar av dna-molekylen som sitter mellan de delar som kodar för de olika proteiner som utgör alla våra celler.
