1/4
Givetvis var det en förmån att få åka till Arecibo-teleskopet i Puerto Rico och skriva om SETI-forskning och Seti@Home. Som radioamatör känner man naturligtvis till världens största antenn och därför kändes det andäktigt när de lät mig springa omkring hur som helst på okmrådet, med bara en enda förmaning:
– Låt bli att ramla ned i antennen.
Jag frågade en av forskarna följande, rakt på sak: Skulle ni kunna höra en walkie-talkie på Pluto? (under förutsättning att den sände inom passbandet 430 megahertz med 5 watt och med en ideal, rundstrålande antenn.) Han tänkte en stund, ringde ett samtal och räknade lite och sa:
– Inga problem. Vi lyssnar regelbundet på signaler som är svagare än så.
2/4
Sverige håller på att hämta in omvärldens försprång vad gäller elektroncyklotroner. Den nya, ultrastarka Maxlab IV håller på att byggas i Lund. Jag besökte den huvudsakligen för nöjet att få kladda på elektronkanonerna.
Här står jag tillsammans med en acceleratortekniker som visar på en del av ett strålrör, alltså det vakuumrör där elektronstrålen far fram i nära ljusets hastighet.
3/4
På bilden syns jag fixa med tangentbordet till en bärbar Acer. Bilden är från ett reportage där jag bytte dvd-brännare i en laptop.
Såna där små DVD-brännare för bärbara datorer är allt bra och ynkliga. Jag har haft sönder två stycken i min bärbara Acer. Den första tog slut ganska snabbt och den andra Acer-brännaren höll bara något längre. Till sist köpte jag en piratare och den har hållit.
Jag antar att det är den röda lasern som används för att bränna DVD-R som nöts ut, eftersom enheterna forfarande kan läsa och bränna CD-R. Så när jag satt där med en trasig DVD-brännare tänkte jag: ”Ypperligt tillfälle att riva den i småbitar och se hur optiken är konstruerad”. Men alla detaljer är väldigt små, så pannlampa och förstoringsglas är av nöden.
4/4
Den som har sett filmen ”Contact” med Jodie Foster (och av Carl Sagan) kanske minns hur Dr. Eleanor "Ellie" Arroway jobbar vid Arecibo. Där sitter hon i en stol framför en bildskärm med hörlurar på, när hon hör den främmande signalen för första gången. Jag har suttit i precis samma stol och titta på precis samma Sun-station. Den har ingenting med radiomottagarna att göra utan används för underhåll av de två tåg som kan köras fram och tillbaka ute i antennkomplexet för att rikta om antennen. Ingen lyssnar på världsrymden med hörlurar heller. Det är datorerna som lyssnar. Vi har suttit på samma bänk ”down at the cantina” också, hon och jag, och ätit refried beans med jalapeños.
Jag hade slagit sönder armbågen på väg över Atlanten. Därav bandaget.
Arecibo har ett museum också, där man kan ägna sig åt att själv försöka böja av mikrovågor och sedan köpa uppblåsbara astronauter i museishopen. På en vägg hänger det Nobelpris som Russell Alan Hulse och Joseph Hooton Taylor fick för att de upptäckte pulsarerna. De jobbade just där, vid Arecibo-teleskopet. Deras loggböcker fanns kvar och jag fick titta i dem. Innan den ljusa idén slog dem, antog man allmänt att de märkliga pulserande ljuden kom från intelligenta civilisationer. Därför är alla sådana loggrader märkta med L.G.M. (Little Green Men). Det slog mig som lustigt att jag sannolikt var den enda på hela teleskopet som var kapabel att läsa texten på Nobelpriset, som var på svenska, utan varje antydan till översättning.
Man kan notera att vissa scener i Bondfilmen Goldeneye utspelas vid sagda teleskop. Bond spränger det på slutet. Jag frågade folket där vilka skador som uppstod vid filminspelningen.
– Nja, det blev lite hjulspår i gräsmattorna, bara.