Vi låter marknads- och kommunikationschefen Ola Elmeland reda ut begreppen, en civilingenjör som började sin telekombana på 80-talet med att installera transmissionsutrustning i Kina för Ericsson.
– År 2000 startades ett företag som hette Lumentis av folk med bakgrund från Ericsson, där man hade idén att hjälpa teleoperatörer att öka sin kapacitet i de regionala fibernäten. Men bara några kilometer från dem fanns ett företag som hette Transmode som hade nästan samma affärsidé. Transmode siktade dock in sig på lite mindre kunder, men ägnade sig även de åt att bygga bort flaskhalsar i de regionala optiska näten.
Flaskhalsarna i näten
Eftersom det i dagsläget är datatrafiken som ökar är det stora målet är att trycka så mycket Ethernet som möjligt genom befintliga fibrer, med allehanda konstgrepp.
Det är oerhört dyrt att gräva ned nya fibrer, särskilt i stadsområden. Innan man tar till detta drastiska steg vill man klämma ut så mycket det bara går ur den befintliga fibern. Alla i branschen upplever en enorm ökning av bandbreddsbehoven, och det oberoende av några andra konjunkturer. Kapaciteten måste typiskt fördubblas varje år, och det gäller oberoende av trafiktyp, som mobiltelefonitrafik, Internet eller företagstrafik.
Både Lumentis och Transmode baserade sina produkter på våglängdsmultiplexering (WDM) alltså att blinka med flera lasrar på olika våglängder genom samma fiber. Transmodes lasrar överför i dag upp till 40 Gbps i de regionala näten och under året kommer systemen att kunna hantera 100 Gbps per våglängd. Med 80 lasrar i samma fiber kan en fiber snart rymma 8 terabit per sekund.
År 2005 kände båda företagen att de var lite för små var för sig och slog sina påsar ihop och bildade vad som idag är företaget Transmode.
– Var i näten sitter Transmodes utrustning?
– Låt oss börja med att konstatera var den inte sitter. Optiska nät finns numera överallt i alla möjliga storleksklasser. Under Atlanten, mellan USAs storstäder och så hela vägen ned till enskilda hyreshus och villor. Transmode arbetar inte med det man kallar Long-Haul, alltså de längsta avstånden. Inte heller fiber till hemmet (FTTH), alltså i stadsnätens förbindelser in till enskilda privatabonnenter.
Istället finns Transmode i stads- eller regionnäten, det man på engelska kallar ”metro”. I aggregationspunkter i stadsnäten, i mobilnätens basstationer, i företagen källare eller datorhall, hela vägen upp till London Internet Exchange. Transmode har fokuserat på de mellanstora operatörerna, kabel-TV-operatörerna och de operatörer som vuxit fram under avregleringen, även om företag och flera av de stora operatörerna, som Telenor och brittiska Virgin Media också finns med bland kunderna.
Även mobiloperatörerna börjar sniffa på Transmode. Numera är behovet av bandbredd så stort att det inte längre räcker med 10 Mbps till en basstation. Nu ska man ha 1 Gbps.
– Vad gör ni som är så speciellt att man inte lika gärna kan använda Cisco eller Net Insight?
– Vad vi har lyckats väldigt bra med, är lager-2-funktionalitet, alltså hur man hanterar Ethernet. Det handlar inte bara om att transportera paketen från punkt A till punkt B och strunta i vad de innehåller. Vi integrerar funktioner som idag finns i routrar, i den optiska utrustningen. Vår utrustning kan aggregera och packa ethernettrafiken innan vi skickar ut den på en våglängd. Vi kan titta i paketen och fatta olika beslut som: ska det skickas vidare, är det prioriterat, vilka tjänstparametrar gäller för just dessa paket osv. Där känner vi att vi är särskilt framgångsrika.
