Nyfiken på Mars

Provar sig fram
Låt oss nu lämna instrumenten och gå in på provtagningssystemet (sampling system). På robotarmen finns borrar och skopor som kan pulvrisera och ta upp mineraler och jordarter från ytan, sila dem och skicka in dem i ett internt kemilaboratorium beläget inuti Curiosity.

Sample Analysis at Mars, SAM, är det mest komplexa analyssystemet i hela Curiosity, avsett att undersöka möjligheterna för nuvarande eller tidigare liv på marsytan. Det består av tre instrument, en kvadrupol-masspektrometer (QMS) en gaskromatorgraf (GC) och en spektrometer med avstämbar laser (TLS).

QMS och GC används för att identifiera olika organiska föreningar. GC kan upptäcka förhållandena mellan olika isotoper av C och O i koldioxiden och mäta mängden metan i atmosfären. TSL kan både kan analysera marsatmosfären och pulvriserat material från ytan som värmts upp i en ugn så att gaser avgår.
SAM är som sagt mycket komplext – du kan läsa mer om detaljerna på JPL:s webbplats.

Chemistry & Mineralogy, Chemin, är ytterligare en analysator som befinner sig inuti farkosten. Den består av ett röntgenrör som kan skicka röntgenstrålar genom ett uppsamlat prov, och en röntgenkänslig ccd-sensor som detekterar röntgendiffraktion och röntgenfluorescens från provet. Avsikten med Chemin är att bedöma huruvida vatten deltagit när olika mineraler bildats, avlagrats och förändrats.

Forskarna har lärt sig av MER att verktyg som slipmaskiner kan bli utslitna, så nu finns reserv-bits med som maskinerna själva kan sätta in om det behövs.

Problem även denna gång
Kommunikationen med jorden ska denna gång huvudsakligen ske via satellitlänkar i de satelliter som kretsar kring Mars, för vidare befordran till Deep Space Network, Nasa:s nätverk av radioteleskop på jorden som används för kommunikation med djuprymdskepp. Kommunikation med satelliterna sker på uhf-bandet kring 400 megahertz.

Precis som MER hade ett minnesrelaterat problem bara ett par dagar efter landningen på Mars, det så kallade Sol 18-problemet, har Curiosity drabbats av sitt. Det visade sig bara tre dagar efter uppskjutningen när farkosten skulle böja manövrera själv med hjälp av stjärnsensor (star tracker).

Felet fanns i sättet som programvaran använde processorns memory management-register och resulterade i läsfel från cachen, vilket gav i trasiga instruktioner till processorn. Det fick den att starta om.

Men precis som förra gången kan programvaran förändras under drift, så efter ett omfattande detektivarbete och en del simuleringar kunde ny, modifierad programvara laddas upp till farkosten och stjärnsensor fungerar numera som avsett. Kameran har sett Mars, och Curiosity navigerar nu självständigt mot sitt mål.

Bemannat – en helt annan sak
Strålning i rymden är knepigt. Ingen vet egentligen hur mycket det rör sig om och vilken sekundärstrålning som uppstår inne i en rymdkapsel när partiklarna från en solstorm träffar rymdskeppet.

Det här kan bli särskilt allvarligt om människor någon gång ska resa till Mars, vilket vi väl får hoppas ska hända snart. Kraftiga solstormar har slagit sönder marsfarkoster tidigare, såsom den japanska Nozomi (”Hopp”) som sköts upp 1998 och träffades av en solstorm 2002. Den blev så skadad att den till slut fick överges året därpå. Det blev kortslutning i systemet som förvärmer hydrazinbränslet, som frös.

I Curiositys fall välkomnar man strålningen. Strålningsdetektorn RAD, som också ska användas på marsytan, får vara igång även under den nio månader långa färden till Mars. Det är näst intill omöjligt att beräkna effekten av alla sekundärpartiklar som uppstår när de laddade partiklarna i en solstorm träffar farkostens hölje. Det är mycket enklare att bara mäta upp resultatet.

Europeisk bil slirar
För den europeiska marsbilen Exomars går det betydligt sämre. Den har lagts på is eftersom Nasa visade sig sakna budget för att finansiera sin del av projektet, huvudsakligen uppskjutningen.
I stället har den europeiska rymdorganisationen Esa fått vända sig till ryska Roscosmos i ett försök att få igenom färden.

Skulle det inte bli något av är det bland annat tråkigt för ÅAC i Uppsala som arbetat mycket med motordrivningen.