Ända sedan den tecknade serien Dilbert startade år 1989 har den talat direkt till hjärtat hos mången kontorsslav, inte minst i it-branschen.
Jag har rest ganska mycket i världen och vart än man kommer så sitter det Dilbert-rutor upptejpade på fönster, kylskåpsdörrar eller anslagstavlor. Vad beror det på? Vi tittar på figurerna i serien:
Dilbert är en tekniker och programutvecklare som får på skallen av chefen för i princip allt han gör. När han en dag gör en verkligt stor upptäckt och hittar Higgs-partikeln, inser han att den bara kommer att ställa till mera problem än glädje, så han stänger av experimentet och glömmer saken.
Den topphåriga mellanchefen är fullständigt värdelös i sitt arbete. Han är en sadist som inte fattar vad hans avdelning sysslar med, utan bara ska genomdriva de högre cheferna meningslösa beslut, samtidigt som han själv skaffar sig fördelar och högre lön. Det är byråkrati för byråkratins egen skull.
Alice, kontorsragatan, finns också på många kontor. Det verkar alltid finnas kvinnor som hatar varandra, som samlas och gaddar ihop sig mot någon eller ett par andra kvinnor och hatar deras skor eller kläder eller något annat meningslöst.
Wally är den evige ingenjören som tar det mesta med ro och fördriver dagen med att dricka kaffe, för han vet att om han jobbar för hårt och uppnår resultat kommer chefen bara och ändrar riktning på allting nästa vecka.
Dessutom finns diverse värdelösa konsulter, kriminella tjänstemän, en vd som struntar i allt bara han får sin bonus och en ond personalchef som förtrycker personalen. Det idiotiska öppna kontorslandskapet får ofta en känga.
Möten är ett elände som sällan leder till något. Dilbert får ofta ställa upp med förfalskade pajdiagram och förklara hur deras värdelösa, hälsofarliga produkter erövrar världen. Jodå, det finns falska möten i verkligheten också, där cheferna målar upp hur bra allting går, när alla sitter och gruvar sig och vet att det är lögn och förbannad dikt. Och det vet ju cheferna också. Ett dubbelspel för gallerierna. Om du bara visste hur bra detta stämmer in på min egen erfarenhet.
I serien är Elbonien ett fattigt producentland långtbortistan som producerar företagets värdelösa produkter, när de inte strejkar eller gör revolution. Även Elbonien har sin motsvarighet i verkligheten, särskilt nu när man upptäckt att exempelvis Apples underleverantörer i Kina behandlar sina medarbetare så illa att de skadar sig själva eller begår självmord genom att hoppa ut från fabrikens tak på grund av de usla arbetsförhållandena.
Men det kan gälla vilken annan bransch som helst, till exempel klädbranschen. Vi vet att sömmerskor i fattiga länder som Sri Lanka kan jobba tio–tolv timmar om dagen i usla lokaler för nästan ingenting, för vår fåfänga.
Vi känner redan till detta. Det är därför Dilbert sitter upptejpad på så många lunchrumskylskåp. Är det så konstigt att västvärldens företag är i kris?
Managementkonsulterna kan pladdra tills de faller döda ned, för om Dilbert avspeglar verkligheten är deras pladder bara en pseudoåtgärd. De höga cheferna tänker inte ändra sig i första taget.
- Hoppas på
... att Dreamhack kommer till Globen. Då ska jag dit och göra reportage. Undrar hur många kubik Jolt som kommer att säljas?
... att vi snart får en ny film från
Miyazaki och Studio Ghibli med lika hög tekniknördfaktor som ”Det levande slottet”. Varje bildruta är ett konstverk.
- Hoppas inte på
... att censuren utökas på internet. I Etiopien är det 15 års fängelse på att använda Skype och Facebook, i Kina och Iran straffas oppositionella bloggare med fängelse, i Ryssland genomsöks deras lägenheter av KGB, i Thailand stoppas filmer på Youtube som talar illa om kungen och i Indien blockeras video- och fildelarsajter. Indierna törs bara protestera med en trasa för ansiktet.
