Lagom för Mac-kontoret

Med förra versionen av OS X Server tog Apple ett ordentligt kliv bort från den upptrampade stigen. Istället för avancerade funktioner med mycket inställningar valde man att fokusera på enkelhet. Med OS X Server 2.0 fortsätter man i den riktningen. Vad du får är ett lättanvänt gränssnitt för att aktivera de funktioner som finns under ytan i OS X Mountain Lion. Det är alltså ett tillägg och inte ett fristående operativsystem. Prislappen är också satt därefter.

Övervakningsmöjligheterna är relativt torftiga, och de är dessutom inte samlade på ett bra sätt. Vill du kika på belastning och sedan på anslutna användare måste du gå till respektive tjänsts panel.

Inga överraskningar
Om du kommit i kontakt med OSX Lion Server kommer den nya version-en inte att överraska dig, det är bara en mindre uppdatering. Nyheten är att Apple försökt samla ihop alla verktyg, vilket man nästan lyckats med. En del ligger fortfarande utanför, till exempel funktionen för att ansluta maskinen till ett AD.

Vad du får i huvudgränssnittet är 16 tjänster. Nära nog samtliga kan aktiveras genom att mata in en handfull inställningar och trycka på en knapp. I vissa fall behöver du inte skriva in någonting. Teoretiskt kan du till exempel få upp en vpn-server med endast ett musklick.

Bland övriga finesser finns bland annat en webbserver, kalenderdelning och fildelning. De står sida vid sida med dns-funktioner, säkerhetskopiering och användarhantering. Notifieringar finns numera för flera funktioner, vilket förenklar övervakningen.

I sann Apple-anda är det lätt att komma igång med samtliga delar. Men att göra mer avancerade inställningar är ett elände och innebär ofta justeringar i textfiler. Framför allt e-postservern lämnar en hel del att önska. Dessutom saknar den numera en webbdel, vilket fanns i föregångaren.

På samma sätt är det omständligt att felsöka problem. När en tjänst vägrar fungera framgår det inte tydligt varför, och ofta får du inte ens en indikation. Du måste tröska dig igenom loggarna och hoppas du hittar rätt. Inte något den avsedda målgruppen kommer att uppskatta.

AD eller OD – du väljer
Det går, som sagt, att ansluta servern till ett AD. Men du kan istället välja att köra allting i Open Directory, som är en enklare variant av AD. Oavsett vilket val du gör är det enkelt att konfigurera Mac-klienterna, men du får tyvärr göra det på flera ställen. Om du inte använder profiler, förstås, vilket du bör göra.

Profilhanteraren är det starkaste kortet i sviten. I detta verktyg konfigurerar du regelverk för maskinparken. Det är otroligt lätt att skapa och applicera profiler på såväl datorer som telefoner och surfplattor. Så länge enheterna du jobbar med kommer från Apple, vill säga.

Förhoppningsvis kommer hela verktyget så småningon se ut som profil-hanteraren. Även en ovan administratör kan med lätthet göra relativt avancerade konfigurationer och skicka ut.



Om du vill hantera dina klienters uppdateringar kan du slå på en funktion i OS X Server. Apple har haltat lite i sina utskick senaste åren, så det kan vara en god idé att vara försiktig.



Allting har inte letat sig in i det nya gränssnittet. Hantering av systemavbilder är ett sådant exempel. Det programmet har många år på nacken, och det känns.

TechWorlds slutsats
För större företag som redan har ett Windowsnätverk tillför OSX Server ingenting. Det är smartare att helt enkelt ansluta macarna till det vanliga nätverket, numera är det enkelt att få till.

Men för mindre kontor som ännu inte centraliserat sina it-funktioner är det här ett givet val. Det går verkligen att komma igång med en hyggligt robust lösning med bara några timmars jobb. Se bara till att ha ett snabbnummer till en kunnig tekniker till hands. Och var försiktig med uppgraderingar – många har haft problem.