Promptens historia

I slutet av 1970-talet delades datorerna i två världar, industridator- och hemdatorvärlden, och utvecklingen gick olika fort i de båda. Hur körde man datorer före fönstertekniken?

Fram till perioden 1970–75 fanns det få interaktiva möjligheter för industrianvändaren. Nästan all databehandling utfördes som satsvis bearbetning, batch. Man kunde inte fråga och få svar, utan ett program matades in genom att en stapel hålkort lästes, jobbet utfördes, data från databaser plockades ihop och ett svar skrevs ut på papper. Blev det dåligt fick man formulera om programmet och köra igen.

Apple II var alldeles väldigt interaktiv. 
Bild: Marcin Wichary (Wikimedia Commons)

Stansades i hålkort
Jag arbetade själv med Control Data 6600 omkring 1979. Då stansades programmen på hålkort som lades i en hålkortsläsare, varefter man gick över till bildskärmen och gav läskommandot. Förbindelsen sköttes med en bildskärmsterminal ansluten till Control Data-maskinen med 2400 bitar per sekund, även om allt den gjorde var att logga in och starta kortläsaren och radskrivaren.

I tidigt 1980-tal var bildskärmar fortfarande inte alls så vanliga som de skrivande terminalerna. I skolorna var bildskärmar länge en nymodighet, man hade mest skrivande terminaler som Teletype ASR33 och Decwriter. Man loggade in, knappade lite på sitt program, skrev ut det, rev av papperet, loggade ut och gick och satte sig att fundera någon annanstans och lät någon annan använda terminalen. Det innebar samtidigt att ordbehandling inte var av betydelse.

En särskild typ av interaktivitet utgjordes av ljuspennan. Den hade en kort men intensiv period som inmatningsorgan på 1970-talet, men ganska snart upptäckte man att den gav arbetsskador, och den försvann lika plötsligt som den dök upp. Windows 8 har stöd för inmatning med pekning på skärm – jag tror att den metoden kommer att gå samma öde till mötes om den införs för kontorsarbete.

Brytare på fronten
De allra första hemdatorerna manövrerades med en rad brytare på fronten och svar och resultat kunde läsas av som binära tal på en rad lampor. Det fungerade visserligen, men var inte särskilt effektiva och skulle ha hållit tillbaka mikrodatorrevolutionen om man inte hittat på något annat.

Det är inget under att den första hemdator som såldes i större antal, Apple II:an, hade en bildskärm. År 1977 hade det varit orimligt för en hemdatoridkare att skaffa remsstans och remsläsare, eller en hålkortsstans och en radskrivare. Men Apples Steve Wozniak ordnade det på billigast möjliga sätt. Bildskärmen var en tv, för det var den enda maskinvara som var billig nog och redan fanns i de flesta amerikanska hem. För att inte kräva för mycket av tv:ns prestanda fick Wozniak begränsa sig till 24 rader om 40 tecken och bara versaler. Man kan alltså säga att bortsett från de allra tidigaste dinosaurierna har hemdatorer alltid varit interaktiva.

Utforskaren i Windows gör i stort sett samma sak som dos-kommandot dir. Till en början är prompten en punkt, men den ändras med kommandot prompt $p$g till sökvägen (path) och tecknet större än (greater than), alltså X:\Fonter\dotmatrix>, samma sak som står i adressfältet i Utforskaren.



Så här kunde det se ut i datorhallen vid PDP-11:an på LM Ericssons Militärdivision i Älvsjö på 1980-talet. Mannen närmast kameran skriver på en Teletype ASR 33, en skrivande terminal som klarade 110 bitar per sekund. Han längst bort i hörnet använder en Digital VT-52, en av de få bildskärmar som fanns i huset vid den tiden.

Vi som jobbade med PDP-11:an hade ett särskilt sätt att se på lysdioderna på fronten för att veta vad maskinen höll på med. Det var också en slags interaktivitet. Man kunde givetvis använda ett systemkommando för att se belastningen, men det var snabbare att bara titta på fronten för att se om det över huvud taget var någon idé att logga in, eller om belastningen var för hög. Assemblering såg ut på ett särskilt sätt, fortrankompilering hade sitt karaktäristiska mönster och vänteslingan som betydde ”använd mig” bestod mest av ett par stillastående ljus och enstaka blinkningar.