Städje: På besök i ett spionmuseum

Museets G-skrivare är fullt utrustad och i fungerande skick. Just denna enhet användes på FRA för hemlig kommunikation alldeles efter andra världskriget eftersom det var den maskin man kände till bäst och hade fullt förtroende för – ”om den användes på rätt sätt” inflikar historikern Jan-Olof Grahn. Som synes har den tio kodhjul (längst bak) och den skriver ut på remsa, inte på hela ark. Stämgaffeln i asken till vänster används som stroboskop när man ska ställa in motorvarvtalet för att få rätt bittakt. Maskinen fungerar i dag.

Efter att ha lämnat ifrån mig mobiltelefon och övrig sändande utrustning i ett skåp hos vakten blir undertecknad ledsagad av FRA:s personal till ett museum utan fönster, inne i en av FRA:s kontorsbyggnader. Howard Carter skulle inte ha kunnat imponeras mer när han såg rikedomarna i Tutankh­amons grav än vad jag kände inför denna skattkammare.

Museet är tyvärr inte avsett för allmänheten, och bland de krav som måste uppfyllas för att man ska få besöka det är att det ”man i sin yrkesutövning på något sätt har med FRA:s verksamhet att göra”. Vi känner oss därför hedrade av att få FRA:s egen historiker Jan-Olof Grahn som guide. Han berättar om den svenska signalspaningens begynnelse, under första världskriget med en officer vid namn Gösta Frisell.

Sverige var neutralt
– Tyskland och Tsarryssland var i krig med varandra. Sverige var neutralt, men hade goda relationer med den tyska sidan. Svenska utrikesdepartementet fick en intressant förfrågan av tyskarna. Det fanns bara en rysk kabelförbindelse med omvärlden kvar, från huvudstaden Petrograd, via Stockholm och Danmark, ut i världen. Tyskarna ville göra en deal. Man hade tillgång till den ryska diplomatiska kodboken och föreslog att om Tyskland fick kopior på den ryska teleprintertrafiken skulle Sverige i gengäld få tillbaka klartexten, berättar han.

– Det här var intressant eftersom Ryssland ansågs som ovänligt sinnat. Sverige accepterade och Generalstaben fick en avledning av all trafik som passerade. Man träffade en uppgörelse med tyska utrikesdepartementets Chiffrierbureau om att i största hemlighet skicka ned den ryskkunnige Gösta Frisell till Berlin 1915.

– Han fick en tysk skenidentitet med namnet Gustav Frisen och tyska identitetspapper och pass. Han fick de svenska telegrammen via kurirpost och skickade tillbaka klartexten. Frisell smugglade visserligen hem en avskrift av kodboken till Sverige, men Sverige höll överenskommelsen och fortsatte att skicka telegrammen till Tyskland, säger Jan-Olof Grahn.

– Gösta Frisell levde till 1976, men han avslöjade aldrig något om den här trafiken under de 50 år som sekretessen gällde. Ingen övrig dokumentation finns heller, varken om det regeringsbeslut som rimligen bör ha föregått trafiken, eller några instruktioner till Generalstaben eller till Telegrafverket. Ändå finns det hela 100 000 tele-gram att läsa i dag.

FRA lät omkring år 1940 LM Ericsson i hemlighet bygga logiska kopior av G-skrivaren efter ritningar av Arne Beurling – kopiorna kallades för ”appar”. Som synes har även appen tio kodhjul och härvan av sladdkopplingar motsvaras av härvan av stecker på den tyska G-skrivaren. Appen är bara en omkodare och kräver en extern teleprinter för in- och utmatning för att fungera som G-skrivaren. Att de två maskinerna inte är mer lika varandra beror främst på att Beurling aldrig hade sett en G-skrivare och att det aldrig fanns någon ambition att göra en exakt kopia.

Under FRA:s högtrafiktid 1942 fanns det 32 appar i drift vid Karlaplan 4 i Stockholm. Tyskarna hyrde ett helt knippe kabelförbindelser genom Sverige och den svenska ambitionen var att avlyssna samtliga. Kablarna gick inte bara till Norge utan även till de tyska legationerna i Stockholm och Helsingfors, samt till tyska trupper i Finland. Maskinerna bullrade väldigt under drift och hade därför ett eget maskinrum. En av de nyanställda hade kommit in i maskinrummet och sett ett flott porträtt av Adolf Hitler hängande på väggen och chockerats av detta. Under porträttet fanns dock en skylt med liten stil: ”Führern, vår arbetsgivare”.

Tyska linor genom Sverige
Jan-Olof Grahn fortsätter med andra världskriget:
– Tyskland ockuperade Norge år 1940 och behövde kommunikation med hemlandet. Alla de norska telexlinjerna gick genom Sverige i form av hyrda förbindelser. Tyskland bad hövligt det neutrala Sverige att få använda ledningarna för trafik hem och fick tillåtelse, efter mycket symboliskt svenskt gnyende.

– Chefen för Försvarsstabens signaltjänstavdelning Erik Anderberg uttalade sig om möjligheten till signalspaning: ”Protestera av bara fan, men tacka Gud för möjligheten.” Anderberg bedrev redan 1930 utbildning i militär kryptoforcering och uppsaliensaren Arne Beurling var en av hans första elever. Anderberg sade själv: ”En av mina elever, Beurling, visar gott anlag för denna verksamhet.” Anderberg var mycket förutseende och ansåg att forcering borde bedrivas av matematiker, inte av officerare.

Arne Beurling, framstående matematiker från Uppsala, anställdes vid Försvarsstaben och fick arbeta som forcör i lokalerna på Lidingö, där alla de tyska ledningarna avlyssnades. Beurling knäckte själv den tyska G-skrivaren och konstruerade dessutom en logisk kopia av maskinen. Forceringen blev till en industriprocess i och med att hans kopior, som kallades ”appar”, masstillverkades.

Det fanns huvudsakligen två skrivande kryptomaskiner under kriget, G-skrivaren (Siemens & Halske T52 Geheimschreiber) och Lorenz SZ40 (Schlüsselzusatz). Engelsmännen hade sin egen Typex, som dock aldrig tros ha forcerats.

Den dominerande manuella maskinen var givetvis Enigma, som tillverkades i cirka 100 000 exemplar, i en mängd olika modeller. G-skrivaren tillverkades i endast cirka 1 000 exemplar. Funktionen var ganska lik den hos Lorenz som britterna hade att forcera, men de båda gav helt olika krypton.