Krypterings- och forceringsmaskiner 
FRA avlyssnade trafik mellan tyska Lorenzmaskiner både på kabel från Norge och på kortvågen. Det var så lite trafik att man bara byggde en manuell maskin för att forcera koden, den så kallade cykelkedjemaskinen. Lorenz hade 12 kodhjul och FRA:s maskin har 12 cykelkedjor. När man väl hade löst dagens nyckel, det som engelsmännen gjorde med Colossus, kunde man veva fram klartexten med cykelkedjorna.
Den ryska kryptoapparaten Fialka M-125 från kalla krigets dagar, inköpt som militärt överskottsmaterial. Apparaten är baserad på 10 stycken 30-ställiga rotorer och har kyrilliskt-latinskt-östeuropeiskt tangentbord – uppenbarligen en maskin för hela Warszawapakten. Längst bort i bilden syns nätaggregatet.
Museets vägg med Enigma-maskiner är mycket imponerande och betydligt finare än samlingen på Bletchley Park. FRA har alla möjliga varianter – 3-rotors, 4-rotors, med och utan stecker och med och utan spegel. Tyska armén, Luftwaffe, marinen och SS använde olika varianter. Alla maskinerna är i skick som nya, har batterier och kan användas. Här finns även en verklig raritet, en Enigma för svenskt bruk med ÅÄÖ på tangentbordet. Generalstaben utvärderade Enigma på 1920-talet, men den kom aldrig till användning. Detta är den största samling undertecknad sett och varje maskin är säkert värd en miljon.
Krypteraren Damm 211 från 1930, en konkurrent till Scherbius Enigma. Svensken Arvid Gerhard Damm grundade företaget AB Cryptoteknik i Stockholm år 1920, vilket senare togs över av den ryskfödde svenske KTH-studenten Boris Hagelin, som flyttade företaget till Schweiz 1952. Sverige var en ledande nation på kryptomaskiner och världens största leverantör under 1930-talet. Hagelins M-209 tillverkades i hundratusental på licens för amerikanska armén. Den användes under andra världskriget, inte bara av USA, utan även hos svenska UD.
Knäckte i ensamhet
Man kan mycket väl hävda att Beurlings bedrift var större än Bletchley Parks. Sverige hade inget utbyte med britterna rörande signalspaning under kriget, så Beurling fick jobba ensam. Ändå knäckte han G-skrivaren på bara två veckor år 1940. Britterna tog ungefär två år på sig för att åstadkomma ungefär samma sak. Men det svenska underlaget var bättre i och med att vi hade trådtrafik.
Matematiker på FRA löste även Lorenzchiffret, det som britterna kallade Tunny. FRA hade dock väldigt lite Lorenztrafik att arbeta med. Tyskarna blev varse den svenska verksamheten genom en läcka på försvarsstaben och började anstränga sig att koppla trafiken runt omkring Sverige, genom Baltikum till Finland och genom Danmark till Norge.
Dagens nyckel
För att kunna forcera telegram behövde man dagens nyckel. Forceringen gjordes normalt genom att man fick tag i ett antal upprepningar av telegram med samma kryptologiska startpunkt, så att man hade en parallellavveckling av trafiken. På så sätt kunde man rekonstruera inställningarna, hjulinställningar och stecker, den sladd-med-banankontakt-sats som fanns till alla tyska kryptomaskiner. Det var ingen maskin som gjorde jobbet, utan det handlade om rent tankearbete.
– Anledningen till att man fick parallella meddelanden var tysk felanvändning av G-skrivaren. Det vanligaste var att man fick en störning i överföringen och då kom sändare och mottagare ur fas.
