Städje: På besök i ett spionmuseum

Lyssnarstationer



En typisk lyssnarstation från andra världskriget. FRA hade de bästa kortvågsmottagare som gick att få, till exempel National Companys NC-100 (nederst till vänster). Frekvensdriften var ett problem, som åtgärdades med kalibratorer (K). Dessutom visas tidstypiska blanketter för redovisning av telegram, trafik och en blankett för nätstrukturen, alltså radiosambandets utseende samt pejlbäringar, en radiospanares huvudverktyg. Längst till höger står en telegrafnyckel som användes vid kommunikation med pejlingspersonalen.



Radiopejlutrustning tillverkad av Telefunken på 1960-talet, använd tillsammans med lyssnarstationen till vänster. Man ställde in en frekvens att avlyssna och på oscilloskopet i den runda rutan mitt på bordet kunde man se bäringen till sändaren. FRA hade ingen bra radiopejl under kriget, men kunde läsa telegrammens innehåll så väl att man kunde se var sändarens fanns. På sidan av apparaten sitter en karta med röda trådar som visar principen för krysspejling.



Förkortningen tes står för teknisk signalspaning och bilden visar en radar-spaningsstation. Man var medveten om radar under andra världskriget, men kunde inte spana mot den förrän efter kriget. Spaningen gick ut på att dels upptäcka radar, dels höra styrsignaler för V2-raketer, eftersom Peenemünde och andra baser var i ryska händer strax efter kriget. Dessutom jagade FRA och FOA styrsignaler från ryska robotskjutningar från estniska Dagö. FRA satte upp en kedja av fasta lyssningsplatser som den visade längs hela kustbandet, och utrustade år 1947 både ett Junkers B3-plan och olika fartyg med spaningsutrustning. Pulserna kunde mätas på oscilloskop med mikrosekundupplösning och sedan fotograferas av.

Flygspaning, lacklagring och Hitlers egna ord



Signalspaning är inte alltid så hälsosamt. Bilden visar den utrustning som plockades upp ur Östersjön från den DC-3:a som sköts ned av Sovjet 1952. Det mesta är korroderat efter 60 år på havsbotten. Notera specifikationerna för mottagaren APR-5A längst till vänster. Högklassig amerikansk överskottsmateriel. Den kan ta emot frekvenser upp till 6 gigahertz, enligt FOI ända upp till 10 gigahertz.

Planet var huvudsakligen ute och lyssnade på sovjetisk radar. Impulsoscillografen AN/APA-11 uppe till höger användes för att se radarpulsernas utseende för att kunna bestämma typ av radar och radarindivid. Man sägs dock inte ha hört särskilt mycket sovjetisk flygradiokommunikation. Apparaten längst till höger är resterna av en trådspelare från Webster Chicago på vilken man spelade in uppsnappat ljud, men tyvärr bestod inspelningstråden av rent järn och har rostat bort för länge sedan. Annars kunde man faktiskt ha haft kvar de allra sista radiokonversationerna. Själva DC-3:an står i dag på Flygvapenmuseet i Linköping.



Före trådspelarnas intåg 1945 var enda sättet att spara ljud från till exempel en kortvågmottagare att gravera det på lackskivor (i alla fall om man bortser från Edisons diktafon för vaxrullar). Detta graververk, avsett för att lagra ljud för senare analys, är från omkring 1940.



Operation Büffel Bewegung vare en serie tyska taktiska reträtter vid den ryska fronten i Sovjet under mars 1943, efter slaget om Stalingrad, i avsikt att förkorta östfronten och få loss förband till andra uppgifter. Reträtter var inte Hitlers stora grej, och därför skickade han ut detaljerade personliga order om hur de skulle göras. Telegrammet forcerades i Sverige två veckor innan operationen skulle äga rum.

– Telegrammet inleds med orden ”Förstöres efter genomläsning”, men vi har en kopia kvar, säger Jan-Olof knipslugt. Telegrammet fortsätter: ”Vid utrymningen får varken vapen, fordon eller redskap falla oförstörda i fiendens händer. Det måste alltid finnas tid att förstöra dem. Ryssarna har visat oss detta. Det får ej förekomma att fienden beskjuter oss med våra egna vapen och ammunition eller förföljer oss med våra egna fordon …”