Daniel Ahlin med en typisk bladserver för super­datorbruk, med fyra processorer om 24 kärnor.

Det finns inget nätaggregat och Infinibandanslutningarna sköts via bakplanet i bladserverracken.



Den här ormgropen är baksidan av ett Cray-rack. Ormarna är Gemini-kablaget och de breda platta svarta och röda kablarna kommer med 48 volt drivspänning.



Gilbert Netzer visar hur man gör en flops/watt-mätning genom att stressa en digital signalprocessor (dsp) med algebramjukvaran Linpack för att se om den kan användas i superdator­tillämpningar. Mobiltelefonoperatörerna använder den här typen av dsp:er i basstationer för bland annat codecar.

Döps efter författare
Sedan fortsatte raden av datorer namngivna efter svenska författare: Strindberg (IBM, Power PC), Kallsup (Cray), Lucidor (Itanium-kluster), Lenngren (x86-64-kluster), Ferlin, Ekman, Hebb (IBM Blue Gene), Povel och nu Lindgren (Cray).

– Framtiden lovar mycket mera integration, särskilt i exascale. Sannolikt kommer allting på moderkortet att hamna på en krets, alltså soc, system-on-chip, med en fiber rätt ut ur kapseln och optiska fibrer kommer att helt ersätta koppar som kommunikationsmedel, åtminstone för kommunikation med system utanför det egna kretskortet, säger Daniel Ahlin.

– Kretskortet blir direktkontaktkylt, förmodligen med vatten, eftersom det kan hamna kanske åttio system på ett och samma kort, och det blir varmt. Minneskapslarna kommer att integreras i soc:en och staplas i flera lager på varandra och sammankopplas med vertikala vior genom kislet. I laboratorier kör man redan i dag vatten i mikrokanaler genom kislet. Om en kiselbit redan i dag avger 100 watt, hur varmt ska det då inte bli när man staplar flera på varandra, med tre miljarder transistorer på varje? avslutar Daniel Ahlin.

Snabbkursen är slut. Nu är det bara att börja bygga!



Minnen kan man aldrig få för många av.

Vad används superdatorer till?


Stefano Markidis, applikationsexpert inom plasmafysik, KTH.

Fysikern Stefano Markidis är en av dem som använder super­datorer i sin forskning. Till exempel då man tar hundra miljarder elektroner (alltså: ett plasma) och skickar dem i en våg från solen mot planeten Merkurius, och så beräknar man hur var och en samverkar med övriga partiklar, böjs av i planetens magnetfält och antingen störtar ned mot planetytan eller virvlar bort i magnetfältets svans (magnetotail) bortom planeten.

En plasmavåg (P) kommer från solen och träffar planeten Merkurius (M). Kollisionen med planetens magnetfält (nord- och sydpol) orsakar en bogvåg i plasmat. Där elektronerna störtar ned mot ytan skulle det ha bildats norrsken (No) om Merkurius haft atmosfär.

Bakom planeten bildas ett neutralt område där man lämpligen har rymdstationer och dylikt. Det ser ju ganska okomplicerat ut till en början med efter en stund blir läget mycket värre och det dyker upp en motström (Jet) som slår in i det neutrala området. Rymdsonden Messenger ligger redan i bana runt Merkurius för att mäta plasmaströmmarna och kontrollera om teorierna stämmer.

Vilka datamängder rör det sig om i simulationerna? Stefano Markidis kör på 16 000 kärnor i satser om 6 timmar. Indata till simulationen i Lindgren ligger i storleksordningen kilobyte, men ungefär en gång i timmen tar man ut en datadump på cirka 100 gigabyte som går vidare till efterbehandling i superdatorn Povel och resulterar i bilderna här intill. Varje bild tar alltså en timme att få fram. När den tilldelade körtiden är slut tar man en totaldump på ett par terabyte, kallad ”restart file”, som används senare när körningen ska återstartas och beräkningarna fortsätta. Slutresultatet av körningen är bilder på cirka 100 megabyte som efterbehandlats i Povel.

Eftersom det blir så enorma datamängder försöker man göra efterbehandlingen, visualiseringen eller vad det kan vara, inom datacentrets väggar, för att slippa transportera terabyte på internet. I de flesta fall stannar det flesta data i beräkningsnoderna och den mängd data som lagras på disk är betydligt mindre.

Läs mer på nätet

Sida 3 / 3
Föregående Nästa

Innehållsförteckning