Antiprotoner saknas
Den begränsade faktorn vid storskalig produktion av antiväte är bristen på antiprotoner. Forskare vid Cern anger att när de fått sin apparatur klar kommer de att kunna producera tio miljoner antiprotoner per minut. Om alla dessa skulle kunna göras om till antiväte skulle det ta 100 miljarder år att skapa ett gram.
Redan 1970 såg man enskilda partiklar av antihelium-3 och under 2011 upptäckte man antihelium-4-kärnor, så utvecklingen har inte direkt rusat framåt.

Efter att Paul Dirac år 1928 matematiskt bevisat att antipartiklar måste finnas och vilka egenskaper de borde ha, dröjde det till 1932 innan någon genom studier av kosmisk strålning kunde påvisa den första antipartiklen, en positron. Det var amerikanen Carl Anderson som upptäckte den genom att använda en så kallad wilsonkammare, även känd som cloud chamber, och för det fick han Nobelpriset 1936.

Penning-jonfällans princip. Partikeln som man vill studera skjuts in mellan elektroderna och eftersom ändelektroderna i fallet med positronen är positivt laddade kommer den att stötas bort av dem – lika laddningar repellerar varandra. Partikeln kommer att dras mot den ringformade elektroden, men måste då passera magnetfältets fältlinjer (B-fältet), böjs av och kommer att gå i en komplicerad omloppsbana inuti magnetfältet, som den inte kan slippa ur. Därav termen magnetisk flaska.

Wilsonkammaren uppfanns 1911 av den skotske fysikern Charles Thomson Rees Wilson (1869–1959) som egentligen studerade hur moln bildades i fuktig luft. Det är en behållare i vilken man har underkyld ånga av alkohol, till exempel kyld med kolsyreis. Den underkylda ångan har mycket lätt att kondensera, det behövs bara en liten störning. Ångan ligger bara och väntar på ett bra tillfälle.

Lämnar spår av ånga
En joniserande partikel som far igenom kammaren drar ett spår av kondenserad ånga efter sig. Spåret bildas genom att partikeln joniserar gasen på sin väg, varefter mera gas kondenserar kring de joniserade gaspartiklarna, så mycket att spåret blir synligt för blotta ögat och kan fotograferas.

Placerar man en stark magnet under kammaren kommer laddade partiklar att böjas av i magnetfältet. Ju lägre energi partiklen har, desto mera böjer den av, i vissa fall till ringar eller spiraler. Wilson fick Nobelpris för sin kammare år 1927.

Hur håller man kvar antimateria? Ungefär som man håller kvar andra partiklar för massamätningar, till exempel i en så kallad Penning-jonfälla. Den uppfanns av Hans Georg Dehmelt, som fick mottaga ett delat Nobelpris i fysik för den 1989.

Jonfällan kallas även ”magnetisk flaska”, och har fördelar framför andra typer av jonfällor eftersom man endast behöver använda en likspänning och ett statiskt magnetfält för att hålla den aktiv.
Magnetfältet måste vara omkring 4,7 tesla, spänningen mellan plattorna cirka 5 volt och alltihop måste vara nedkylt till cirka 4 kelvin. Och det måste vara högvakuum, naturligtvis, så inte antipartiklarna har något att krocka med.

En antipartikel som skjuts in i fällan fångas i två kraftfält, och kan inte smita. Ett elektriskt fält är utjämnat i mitten, varför partiklen dras dit. För att partikeln inte ska kunna smita i sidled finns ett magnetfält som tränger tillbaka den mot mitten.

Partikeln kommer inte att ligga still mitt i detta ekvilibrium, ingen partikel ligger någonsin still, utan röra sig i en vågig omloppsbana runt fällans centrum. Banans form kallas för en epitrochoid.