Sverige har liksom resten av Europa haft ett nätverk av strålningsmätare, som rapporterat strålnivåerna i hela landet sedan i slutet av 1950-talet. Då sattes mätstationerna upp för att undersöka nedfall från atmosfäriska kärnvapenprov. Idag används det nationella nätverket av gammastationer till något helt annat.
Vi talar med Jan Johansson som jobbar på Strålsäkerhetsmyndighetens (SSM) enhet för beredskap, avdelningen för strålskydd. Hans arbete handlar huvudsakligen om nationella mätsystem, expertstöd och bedömningar av radionukleära tillbud.
– SSM har dels ett nät av gammastationer, dels ett antal sk luftfilterstationer, som drivs av FOI på vårt uppdrag. Gammastationerna mäter gammastrålning momentant med Geiger-Müllerrör som vilken strålningsmätare som helst, medan luftfilterstationerna fläktar massor av luft genom ett filter, som tas ut och analyseras för olika radioaktiva ämnen i luften, med jämna mellanrum. Det finns 28 gammastationer och sex luftfilterstationer i landet.
Här står Jan Johansson med sin bebis, en gammamätstation. Den monteras på en pinne, 2 meter över marken.
Gammastationerna är ”inte så känsliga” utan detekterar variationer kring fem nanosievert per timme (nSv/h) och ska upptäcka om något skett i omvärlden som någon inte velat berätta om. Man vill också kunna se om händelsen fortsätter eller passerar förbi. Mätningarna sker i realtid med rapportering en gång i timmen, men vid larm ställer de automatiskt om sig till att rapportera en gång var tionde minut. Det finns ett projekt på gång för att ställa upp betydligt fler mätstationer än de befintliga 28, kring våra kärnkraftverk. Dessa stationer ska vara redundanta för mycket hög driftsäkerhet. Stationerna är utrustade med tre GM-rör, varav två mäter parallellt upp till 1 mSv/h och ett som mäter från 1 mSv/h – 10 Sv/h. Anledningen till att man valt ”gammaldags” GM-rör och inte till exempel scintillatorräknare är dels kostnad och dels tillförlitlighet. GM-rör håller väldigt bra. (Mätenheterna diskuteras nedan.)
Luftfilterstationerna är hyperkänsliga och kan fastställa vilka ämnen som faller ned. Stationerna kunde till exempel mäta resterna efter fukushimaolyckan. Man kunde mäta upp jod-131, jod-132, cesium-134 och cesium-137, tellur-132 osv, i halter i stil med 1 mBq/m³ luft medan normalvärdena ligger kring 1 μBq/m³ luft. Dessa ämnen upptäcktes över hela norra halvklotet. Luftfiltren byts manuellt två gånger i veckan och analysen tar sedan ett par dagar, men under fukushimahändelsen byttes filtren dagligen. Dessutom finns ett kommunmätsystem, där kommunala tjänstemän åker ut och mäter på bestämda platser vid bestämda tidpunkter.
Dessutom finns 40 sk. ädelgasstationer i ett nät över hela jorden som drivs av CTBTO (Comprehensive nuclear Test Ban Treaty Organisation) för att verifiera provstoppsavtalet, varav en finns i Kista. De ska hitta utläckta radioaktiva ädelgaser. Stationerna identifierar ett urval radioaktiva ädelgaser som man identifierat vid provsprängningar. Skälet till att man detekterar ädelgaser är att de är så svåra att stoppa vid underjordiska provsprängningar och brukar sippra ut förr eller senare.
