Tåg, det är livet. Om man bara ska åka. Om man vill använda internet också, är livet inte längre en dans på rosor.
Internet på tåg, har går det till? Ombord på tåget finns ett wifi-nät skapat av en accesspunkt i varje vagn. Accesspunkten i vagnen ansluts till den centrala routern med Power Line Communication, via en kraftkabel som egentligen är avsedd för något annat. Routern, som sitter i bistrovagnen, ansluter till mobiltelefonnätet, 3g eller 4g där så är möjligt, med ett par antenner på tågtaket. I tåget finns också en liten webbserver som tar hand om inloggning och visning av den rörliga kartan mm. Routern behöver därför också tillgodogöra sig gsm-positionen. SJ använder sig av flera mobiloperatörer för att slippa få ”hål” i kommunikationen om en operatörs täckning inte skulle räcka till.
Det ovan nämnda är principen för trådlöst nät på X2-tåg (fd X2000, numera SJ 2000) så som det installerades kring år 2005. När tågtypen X2 skapades fanns det inga tankar på datornät i tåget, så det finns ingen genomgående ethernetförbindelse.
Bilden är idealiserad. Så här glad blir man inte av att försöka surfa eller försöka titta på film ombord på ett X2-tåg. Försöka, är just ordet. De många avbrotten gör filmtittandet onjutbart.
Sorglig karta
Efter många tågresor med bristfälligt internet bestämde sig undertecknad för att göra en vetenskaplig undersökning och satte sig med en persondator och provade mätning efter mätning mot Bredbandskollen. Det blev ett hundratal mätningar mellan Göteborg och Stockholm, en kväll i maj.
Den streckade linjen visar hur spåret mellan Göteborg och Stockholm går i landet. Den gröna kurvan visar min- och maxvärden för nedladdningar, alltså mottagen kapacitet, medan den röda kurvan visar min- och maxvärden för uppladdningar, alltså avsänd kapacitet. Där kurvorna går ned mot noll och försvinner helt har dataförbindelsen varit helt borta. Notera att skalorna är logaritmiska.
Man upptäcker märkligt nog ibland att det till exempel bara går att sända, men inte ta emot, eller tvärt om. Det är kanske symptomatiskt att kapaciteten är ”någorlunda” runt Göteborg för att sedan bli usel ute på landsbygden och till slut bli väldigt bra när man kommer upp mot Stockholm.
Men det håller inte helt. Stockholm Central är inte alls någon idealisk plats, visar det sig. Det beror förmodligen på att tåget inte är ensam användare utan att det finns andra i tätorten som vill vara med och dela på kapaciteten. Istället var kapaciteten som allra bäst från ungefär Stjärnhov och upp till Södertälje, med en absolut enorm topp mellan Järna och Södertälje Syd. Ett ställe där man hade trott att det skulle gå bra, men inte gjorde det, var ”gropen” i kurvan strax innan Stockholm Central, nämligen uppe på Årstabron. Där var det fri sikt åt alla håll, men det hjälpte inte på kapaciteten. Å andra sidan var det bra fart inne i hela tunneln vid Stockholm Södra.
Vid alla mätningar användes samma mätserver, nämligen TDC i Sverige och svarstiderna låg hela tiden mellan 65-100 millisekunder, när nätet fungerade bra. Vid lägre kapaciteter låg tiderna mellan 0,2 och upp till flera sekunder.
Jag vill direkt erkänna att undersöknigen inte är statistiskt fullvärdig. Det är bara en resa och jag hade ingen koll på hur många andra som använde Internet samtidigt, men faktum är att tåget bara var besatt till 20 procent. Å andra sidan hade jag inte brytt mig om att göra mätningen om jag inte haft stora problem med Internet ombord på X2 tidigare. De långa sträckorna med kapaciteten noll är särskilt oroande. Kapaciteten verkar inte ha något övre tak och SJ bekräftade att det inte finns traffic shaping. Det är lite tråkigt för mig som betalande passagerare i dessa tider av stortankare.
Man kan sammanfatta det som att Internet förekommer fläckvis längs vägen. Till stor del beror det på att operatörerna inte prioriterar järnvägarna på samma sätt som motorvägarna. Det är helt enkelt ont om täckning, och färdas man i radioskugga kan ingen repeater i världen hjälpa.
