Rymdhissen, bönstjälken, rymdkroken, olika namn på samma sak: ett sätt att transportera upp material i omloppsbana runt Jorden utan att använda sig av raketer. Raketer är dyra och en hiss skulle vara mycket billigare. Hissen måste byggas först och det är inte gratis, men efteråt kan man ta igen kostnaderna på transporttjänster.
Ryssen Konstantin Tsiolkovskij hade inte funderat igenom saken ordentligt när han föreslog ett eiffeltornsliknande torn, men det har moderna SF-författare som Robert Heinlein och Arthur C Clarke gjort. Även NASA Institute for Advanced Concepts (NIAC) har funderat ordentligt. Och kommit fram till att det kan göras.
Boken som startade allt
Arthur C Clarke tänkte mycket och tänkte stort. Hans idéer har i mångt och mycket format hur vi ser på framtidens teknik. Resor till främmande planeter, datorer som blir knäppa, rymdskepp från främmande civilisationer, terraformning av andra planeter och så rymdhissar. Novellen ”Paradisets fontäner” (The Fountains of Paradise) från 1979 utspelar sig år 2200 och handlar om en tekniker som försöker realisera en rymdhiss utan arbetsgivarens samtycke. Han får sparken, men bygger en bättre hiss på Mars.
Hisskorgen har hunnit en bit upp. Bild: Geir Lannesskog.
Nyttan med rymdhissen är inte bara att transportera upp raketdelar i omloppsbana utan även om att hämta ned exempelvis utvunnet material från Månen eller asteroiderna på ett billigt sätt. Vi har redan tidigare konstaterat att det finns väldiga mängder råvaror på Månen (http://www.idg.se/2.1085/1.500569/snart-kan-du-och-jag-bo-pa-manen) som på ett enkelt sätt, med elektromagnetisk kanon, kan läggas i omloppsbana runt Jorden, men att få ned dem till jordytan blir oerhört dyrt. Så dyrt att företaget kanske inte ens lönar sig utan hiss.
Vinsten kan bli flerfaldig i och med att lasten man transporterar upp inte behöver klara en vanlig uppskjutning, med allt vad det innebär av vibrationer och hetta. Att landa något på Jorden kräver ett värmetåligt hölje och styrmekanism som idag kostar hundratals gånger mer än den last man avser att landa. Det är inte ekonomiskt försvarbart för metaller till exempel.
En korg måste gå upp medan en annan går ned, för jämviktens skull.
Som vanligt finns det de som är villiga att spurta igång på en gång. Det japanska byggföretaget Obayashi Corporation meddelade i februari 2012 att de tänker börja bygga en rymdhiss år 2025 som ska vara klar 25 år senare (http://www.japantimes.co.jp/news/2012/02/23/news/obayashi-planning-nanotube-space-elevator-in-2050/#.UcxcTNg5p-g). De har redan tänkt ut hur bygget ska klaras av. Vi får se om det är sant eller bara är en publicitetsgrej. Det amerikanska företaget Tethers Unlimited säljer redan rymdprodukter baserade på rymdhissprincipen, i princip långa snören i rymden.
Hur det nu än är med alla entusiaster och deras idéer och de stora organisationernas pristävlingar, så kan man konstatera att jobbet är på gång. Tidtabellen är uppställd. Det är bara det där med hur man ska fånga in en asteroid och knyta fast den i ett snöre...
Principer
Den geostationära toppstationen.
Vi är idag tämligen vana vid geostationära satelliter. En sådan satellit ligger i en särskild bana cirka 36.000 kilometer över Jordens ekvator. På just detta speciella avstånd snurrar satelliten lika fort som Jorden och tycks stå still över samma punkt på jordytan. Så fungerar alla TV-satelliter. Satelliten står inte helt still utan vinglar lite hit och dit av stråltrycket från Solen, Månens gravitation osv, men det går att kompensera för.
Eftersom satelliten står still går det att dra ett snöre från satelliten och ned till marken, som bara kommer att hänga där, still. Under förutsättning att man hittar en motvikt som kan hålla emot snörets vikt genom att slungas åt andra hållet, utåt i rymden av centrifugalkraften.
Här är de mått som gäller. Visst kommer industrin att inom en snar framtid kunna tillverka snören som är 50.000 kilometer långa? De supraledare som sitter i LHC-acceleratorn vid CERN är betydligt mycket längre än så. Att komma till Månen kan bli ganska billigt. Det är bara att klättra ut på asteroiden och släppa taget i rätt ögonblick. Månens bana och den geostationära banan korsar varandra.
Här börjar vår serie om nästan-science fiction – nästan verklighet. Man kan konstatera att sådant som varit putslustiga tittar in i framtiden för hundra år sedan, i många fall är verklighet idag. Det går bra att gå tillbaka till giganternas gigant Jules Verne och öppna vilken som helst av hans böcker och sedan titta ut genom fönstret och hitta den fantastiska farkost, företeelse eller faxmaskin han beskrev i mitten av artonhundratalet.
http://www.idg.se/2.1085/1.323746/nar-science-fiction-blir-verklighet
