Bygget
Bygget kan tänkas kosta allt från 8 miljarder dollar och uppåt, till kanske 60 miljarder, men det är inget konstigt i rymdsammanhang och prisnivån är inte skyhög jämfört med stora broprojekt eller snabbtågslinjer. Det handlar helt enkelt om hur högt eller lågt kilopriset blir för att få upp ett kilo i rymden. Ingen kan sia exakt men priser kring 200-300 dollar per kilo till geostationär bana har nämnts. Det ska jämföras med priset för att få upp samma massa med raket, nämligen kring 25.000 dollar per kilo.
Hisskorgar som möts på mitten. Bild: NASA.
Hissen måste konstrueras som en hisslina som sänks ned från den geostationära stationen mot Jorden, för att till sist förankras när den når jordytan. Naturligtvis måste man fånga in en motvikt i rymden, lämpligen en asteroid, men det är en baggis... Tja, när vi nu kan åka till kometer (som rymdskeppet Rosetta) och det finns industrikonsortier som helt allvarligt vill försöka utvinna metaller ur asteroider, kanske de kan knacka av en liten bit av en asteroid och bogsera fram den till rymdhissbygget?
Drift
Hisskorgen måste röra sig upp och ned längs hisskabeln för egen maskin. Det finns ingen elektricitet distribuerad längs kabeln utan hisskorgen får antigen ha med sig batterier (dumt), ett kärnkraftverk (dummare) eller hämta strömmen utifrån. Det enda riktigt hållbara förslaget hittills är att förse hisskorgen med solceller och sedan stråla upp energin med laser.
Om hisskorgen kommer upp i 200 km/t, vilket inte så värst mycket jämfört med raketer, kommer utresan att ta drygt en vecka. Väl utanför atmosfären är inte friktionen ett problem längre och istället för att förlita sig på en laserstråle från Jorden, som ändå inte når fram om det är molnigt, kan man fälla ut solpaneler och använda solenergi, som det finns mera av utanför atmosfären än under den.
Men det finns andra förslag, som till exempel Hawaii Consulting Group som menar att man skulle kunna distribuera drivkraft längs hela hissens väg med en drivrem som går hela vägen upp och ned igen. Drivremmen ska bara gå med 15 km/t och löpa genom en generator i hisskorgen. Korgen själv löper upp längs en bärlina driven av en elektrisk motor och avses komma upp i 2000 km/t utanför atmosfären. Då kan restiden krympas till 18 timmar.
I vakuum finns inga begränsningar för hisskorgens utseende. Bild: Futuredude.
Det finns en massa olika varianter på hur hisskorgen kan se ut. Eftersom den rör sig i vakuum spelar det ingen roll om den är strömlinjeformad eller ej.
Principerna kan provas redan nu och det gör man också. NASA har haft två pristävlingar i miljondollarsklassen rörande starka fibrer och en självgående hisskorg, men ännu har inget lag vunnit priset. NASA har anlitat ett annat företag, Spaceward för att sköta deras pristävlingar, men det företaget verkar ha gått i stå 2010.
Här är det klättraren MClimber som rör sig uppåt på en vertikal hisslina, endast driven av strålkastaljus nedifrån. Bild: Dustin Sensiba, Cruces.US News och The Space Elevator Blog.
Här börjar vår serie om nästan-science fiction – nästan verklighet. Man kan konstatera att sådant som varit putslustiga tittar in i framtiden för hundra år sedan, i många fall är verklighet idag. Det går bra att gå tillbaka till giganternas gigant Jules Verne och öppna vilken som helst av hans böcker och sedan titta ut genom fönstret och hitta den fantastiska farkost, företeelse eller faxmaskin han beskrev i mitten av artonhundratalet.
http://www.idg.se/2.1085/1.323746/nar-science-fiction-blir-verklighet
