Säkerhetsproblem
Hisslinan ska enligt nuvarande doktrin konstrueras av kolnanorör. Kol är inte särskilt motståndskraftigt mot naturens krafter. Det är bland annat brännbart. Otrevligt. Det högreaktiva joniserade syret i jonosfären kan dessutom fräta på hisslinan. Jorden bombarderas av tusentals ton mikrometeoriter varje dag. Det mesta av detta brinner upp i atmosfärens övre lager, men skulle hisslinan utsättas för ett sådant bombardemang vore det som att ständigt sandpappra den. Detta kommer att kräva att linan underhålls kontinuerligt.
Alla satelliter som rör sig på en höjd under geostationär bana riskerar att kollidera med hisslinan. Därför måste man kunna flytta hisslinan när en satellit ligger på kollisionskurs, eller också måste helt nya regler till för att skicka upp satelliter. Det eliminerar ändå inte problemet med rymdskrot, som far omkring helt okontrollerat. Det kan tyckas vara en mikroskopisk chans att rymdskrot ska kollidera med en tunn lina, men ändå händer det. Det hände år 2009 när en uttjänt rysk Cosmos-satellit kolliderade med en Iridum-satellit och båda förvandlades till miljoner nya, spetsiga skrotpartiklar.
Markstation på havet. Bild: Alan Chan.
Terrorism finns numera överallt på Jorden, så varför inte på rymdhissens markstation? Någon kan säkert lägga in en religiös mening i kampen mot A, B och C och vilja förstöra en hiss som uppenbarligen går ända upp i himlen. Om man spränger av hisslinan nere vid marken händer måhända inte så mycket i förstone eftersom kraften i linan i princip ska vara noll vid marken, bortsett från den kraft som åstadkoms av lufthavets vindar. När man väl haft av linan kan det vara mycket svårt att reparera den igen eftersom den förmodligen far iväg och kanske hamnar svävande några kilometer upp i luften. För att hindra terrorism kommer markstationen förmodligen att behöva förläggas på en ö någonstans i havet vid ekvatorn, som är svår för pirater att inta. Säkerhetsföranstaltningar som vid en flygplats är det minsta man kan förvänta sig.
Vad händer om kabeln går av någonstans halvvägs upp? Då kommer den geostationära stationen att fara iväg utåt och försvinna, såvida man inte samtidigt kan kapa förbindelsen till motviktsasteroiden, som ensam kommer att fara iväg och försvinna (inklusive alla bosättningar på denna). Men man kan eventuellt hitta en ny asteroid. Den del av linan som hamnar under brottstället kommer att falla ned på jorden, eller rättare, vira sig runt Jorden ett antal varv och falla nedåt. Men den kommer att bära sig åt som alla infallande föremål: den kommer att brinna upp vid inträdet i atmosfären.
När rymdhissar blir vardagsmat
Allting kommer att gå bra med bygget. Eller byggena.
Bild: NASA
Varje större kontinent har en rymdhiss i framtiden. De har blivit fashionabla och enkla att använda och är ett bekvämt sätt att ta sig upp i rymden när man ska vidare till kolonierna på Månen eller Mars. Resursslösare som rymdskyttlar är definitivt är ute.
Gruvarbetarna som jobbar på asteroiderna, de hårda grabbarna som lastar metaller från omloppsbana för transport till marken eller rymdarna som tankar de rymdskepp som byggts i omloppsbana med väte och syre som utvunnits på Månen, har rymdhissen som pendeltåg när de ska hem på semester. De pengastinna arkitektfirmorna och advokatbyråerna har sina stora, lyxiga kontor på satelliterna i geostationär bana, med fantastisk utsikt över Jorden och Månen. Människan är ett steg närmare universum.
Låt os avsluta med ett visdomsord från Tethers Unlimited: ”It’s only science fiction until you do it!”
Läs mer
NASAs tankar: http://science1.nasa.gov/science-news/science-at-nasa/2000/ast07sep_1
Spaceward Foundations tävlingssida: http://www.spaceward.org/games
Space elevator wiki: http://spaceelevatorwiki.com/wiki/index.php/Main_Page
Tethers Unlimited: http://www.tethers.com
Elevator 2010: http://en.wikipedia.org/wiki/Elevator:2010
Space Elevator Blog: http://www.spaceelevatorblog.com
Startram, en kanon för att skjuta upp last: http://blogg.idg.se/realistklubben/2012/04/24/raketer-ar-dumt
Här finns otroligt mycket kul att läsa i ämnet rymdsnören: http://www.tethers.com/TUPubs.html
Här börjar vår serie om nästan-science fiction – nästan verklighet. Man kan konstatera att sådant som varit putslustiga tittar in i framtiden för hundra år sedan, i många fall är verklighet idag. Det går bra att gå tillbaka till giganternas gigant Jules Verne och öppna vilken som helst av hans böcker och sedan titta ut genom fönstret och hitta den fantastiska farkost, företeelse eller faxmaskin han beskrev i mitten av artonhundratalet.
http://www.idg.se/2.1085/1.323746/nar-science-fiction-blir-verklighet
