Hur blev du först intresserad av teknik?
– Jag har alltid varit intresserad av teknik och naturvetenskap. Min pappa är lärare i matematik, naturvetenskap och fysik och min mamma är läkare, så mycket kommer därifrån.
Vad gäller it började det med en ABC-80 som kom till skolan under ett jullov i slutet av 70-talet. Jag var med när den skulle visas upp för min pappa och några andra lärare. Han som visade den var från Skåne och under demonstrationen skrev han in ”10 PRINT ”MFF ”20 GOTO 10” vilket gjorde att hela skärmen fylldes av MFF. Det var första gången jag såg ett datorprogram, FSA. Sedan lånade min pappa hem datorn vid några tillfällen och jag började knappa på den.
Hur utvecklades det vidare?
– Det blev till en början mest elektronik på egen hand. Jag byggde bland annat en liten elorgel.
När jag var tretton flyttade vi till Lund, och där blev jag lite mer utmanad med teknik och vetenskap än jag hade blivit då vi bodde på en liten ort. Jag fick också klasskompisar som var mer intresserade av det, så vi startade en liten nördig studiecirkel på egen hand.
På gymnasiet gjorde jag och en kompis ett specialarbete där vi skapade en videodigitizer med att hjälpa av en 6502:a, en känd processor från åttiotalet. Vi var väldigt upprymda över när vi fick det att funka, medan resten av klassen inte fattade vad det skulle vara bra för. Det var ju bara en dålig tv-bild.
Efter gymnasiet gick jag direkt till teknisk fysik på Lunds universitet, och gjorde lumpen under tiden. Men efter ett tag kände jag att jag ville testa något annat än Lund, så jag sökte och kom in på ett utbytesprogram som Lund hade med EPFL, École Polytechnique Fédérale de Lausanne, i Schweiz.
Vad hände sedan?
– Efter att jag återvänt hem och hade disputerat vid KTH i Stockholm flyttade jag till USA. Totalt var jag där i sju år. Jag trodde att jag skulle fortsätta med akademisk forskning, men genom att jag samarbetade med Motorola kring utvecklingen av magnetiska ramminnen föreslog de att jag skulle börja jobba åt dem i Arizona, där de stora halvledarföretagen fanns. Då var det Intel och Motorola som var störst.
Jag arbetade på Motorola i fyra år, men sedan kände vi att om vi och barnen stannade skulle vi bli amerikaner och eftersom vi saknade Sverige och Europa bestämde vi oss för att flytta hem. Men det var inte helt lätt. Har man varit borta så pass länge är det lite svårt att komma tillbaka. Det är mycket politik och nätverk som man inte har när man kommer utifrån.
Som tur var fick jag ett anslag från SSF som gjorde att jag kunde komma igång med min forskning. Jag tog med mig min kompetens från Motorola och använde den till något annat här i Sverige.
Vad gör du mest i dag?
– Inom forskningen är det spinntronik, en kombination av elektronik och magnetiska material. Det handlar om att utnyttja att elektronerna har spinn, vilket i sig bara är ett kvantmekaniskt fenomen, men kopplat till spinnet finns ett magnetiskt moment som gör att varje elektron är lite magnetisk. Det magnetiska momentet kan man göra olika saker med, till exempel hårddiskar, där det magnetiska fältet från skivan detekteras med ett läshuvud som flyger väldigt nära ytan, och där resistansen hos läshuvudet ändras beroende på om magnetismen pekar uppåt eller nedåt.
Magnetoresistiva ramminnen, mram, är en annan spinntroniktillämpning med ett magnetiskt tunnlingselement.
Det är de fenomen som vi arbetar med, men vi gör väldigt bredbandiga högfrekventa radiokomponenter för att skapa oscillatorer som går från 100 megahertz till 100 gigahertz. Det gör de utan att ta speciellt mycket kretsyta i anspråk, det är alltså nanokomponenter det handlar om. Det gör dem både billiga och snabbmodulerade och det går snabbt att ändra frekvensen på dem. Det är en framtida lösning för snabbare läshuvuden i till exempel hårddiskar.
