I förra delen av Sci-fi eller sanning gick vi igenom strålkanoner som ofta synts på allehanda rymdskepp och inte minst på den fruktade dödsstjärnan i Star Wars-filmerna.

Eftersom framtiden erbjuder massor av ny, intressant teknik, ligger ändå problemet inte i strålkanonerna och deras energiförsörjning.

Istället har vi problemet med ljushastigheten och datorers och människors tröghet. Rymdstrider ser fina ut på film, men fundera över hur det skulle gå till i verkligheten. Skeppen far omkring i farter nära ljusets och vi människor är bara elektrokemiska maskiner som reagerar på tiondelar av en sekund, som bäst.


Head-up display. Bild US Navy.

Vi människor är helt omöjliga i rymden egentligen. Beslut som vi tar måste tas baserat på det vi ser, genom ett fönster eller på en bildskärm. Om man antar att skytten som ska skjuta är insatt i situationen, måste han ändå se head-up-displayen och fundera på vad den visar i form av avstånd och fart och rikta sitt vapen därefter. Det kan ta flera tiondelar av en sekund.

Han Solo flyger så elegant mellan stenarna i ett asteroidbälte, men det får inte gå för fort minsann, för då hinner han inte dra i styrspaken med sina långsamma, mänskliga muskler. Därefter ska skeppets motorer hinna reagera på gaspådraget och servona ska hinna rikta om motorerna så att det inte blir krock med en asteroid. Han borde i realiteten inte ens ha hunnit tänka tanken fullt ut, så skulle han ha blivit till pulver i det där asteroidbältet. När Luke och Leia sitter vid vapnen i Millennium Falcon och skjuter mot imperiets Tie-fighters kan de senare inte gå mer än 75-100 kilometer i timman, annars skulle de två hjältarna inte ha någon chans att hinna rikta sin kanoner. (Och så låter det *wääääammm* i rymden när en TIE-fighter far förbi. Se avsnittet om ljud, nedan.)


Eve Online. Bild: CCP.

Det blir datorer som får flyga åt oss, datorer som får titta på resultatet från instrument, datorer som får planera striden och datorer som får skjuta. Det kommer aldrig att bli tid att rådfråga människor i stridens hetta. Man får förutsätta att fienden utnyttjar samma, eller bättre teknik. Egentligen blir utgången av en rymdstrid ett resultat av hur bra programvaran i stridsdatorerna är, hur mycket virus fienden har kunnat lägga in och så vidare. Man får förutsätta att en tillverkare av stridsdatorer förmodligen köpt in konkurrenternas system och kör ständiga simulerade rymdstrider för att se vad konkurrenterna sysslar med, och kunna komma med programuppdateringar som kontrar det.

Datorer med elektroniska komponenter är ändå begränsade till ljushastigheten i sina elektroniska kretsar. Det kommer att bli konflikter mellan kravet på att hinna ta beslut, kontra fiendeskeppens fart. Flyger fiendeskeppen för fort kommer man inte att ha tid att hinna rikta vapnen, helt enkelt.

Man kan räkna med att de rymdstrider som tycks ta flera timmar på en pang-och-poff-film från Hollywood i själva verket är över på ett par minuter, när datorerna får sköta striden.

Riktmedlen

Problemen ovan kan överföras direkt till de riktmedel som behövs för att träffa ett motståndarskepp med en laserstråle. I de farter vi talar om är inte en ljusstråle framme ”omedelbart”. Inte nog med att datorn måste upptäcka motståndaren och lokalisera denne i rymden. Man måste beräkna dennes fart och riktning och sikta framför nosen på den för att hinna träffa någonstans i mitten när laserstrålen hunnit fram.


Eve Online. Bild: CCP.

Som det ser ut i dag blir det svårt eftersom skeppet bara kan upptäckas på grund av det ljus eller annan strålning det avger, eller reflexerna från någon slags skannerstråle, som inte kan gå fortare än ljuset. Så strålen måste fram och tillbaka minst en gång för positioneringens skull. Sedan ska en dator tänka på detta en stund och rikta våra vapen. Antag att datorn tänker en mikrosekund. På det har fienden hunnit 3 kilometer. Antag vidare att lasern riktas med någon sorts spegel. Den måste flyttas fysiskt med ett servo (det har du väl sett hur kanontornen svänger hit och dit och skjuter i Star Wars?) och om det tar en millisekund, har fienden hunnit 300 kilometer till. Man måste allstå sikta minst 300 kilometer framför nosen på fienden, plus tiden det tar för laserstrålen att komma fram, plus tiden det tar för skannerstrålen att studsa tillbaka. Sedan får man hoppas att inte fienden har sett vår skannerstråle och snabbt kastar om kursen.

Att det skulle kunna finnas en människa med i loopen, att vi tröga varelser skulle kunna vara med och fatta beslut i detta läge, är helt enkelt uteslutet. Det måste bli ett krig maskin mot maskin.

Förslag till lösningar, någon?

Hörs explosioner i rymden?

I en hollywoodfilm smäller det alltid när något exploderar, oavsett om det försiggår i en atmosfär som kan överföra ljudvågor, eller i vakuum. Man har debatterat om en explosion över huvud taget skulle kunna höras i rymden.


Eve Online. Bild: CCP.

Först och främst är ”tomma rymden” inte alls tom. Även på tommaste stället finns det ett par partiklar per kubikcentimeter och där det är lite mindre tomt, i närheten av stjärnor och planeter, kan det finnas flera tusen partiklar per kubikcentimeter. Fast det blir inget kraftfullt *boom*, direkt.

Atmosfären på Mars är bara 7 procent av jordens. Där kommer det att bli väldigt svårt att ens skrika några längre distanser.

Men när rymdstriderna härjar som bäst och rymdskeppen exploderar till höger och vänster kommer man förr eller senare in i det heta molnet av partiklar, rök, gaser, förångad metall och så vidare som finns runt skådeplatsen och då kommer man sannolikt att kunna höra explosionerna om man är dum nog att sticka ut öronen i rymden.

Läs mer

Påståenden om dödsstrålar: http://en.wikipedia.org/wiki/Death_ray
Vapen i sci-fi: http://en.wikipedia.org/wiki/Science_fiction_weapon
Svårt att skrika på Mars: http://news.sciencemag.org/earth/2006/06/mars-no-one-can-hear-you-scream