Bild: Lucasfilm.
Filmindustrin har tagit språnget för länge sedan. Sedan vi för första gången häpnade över Darth Vader som stod upp ur en liten platta som en tredimensionell figur, har vi blivit invanda med volymetriska displayer. Ett av de snyggaste exemplen är kartvisaren i filmen Avatar, som sedan även kopierats till filmen Prometheus. Den dag sant volymetrisk tv blir tillgänglig kommer vi inte att häpna, utan bara säga ”äntligen”.
Kartdisplayen i Avatar. Bild: 20th Century Fox och Prime Focus.
Det har gjorts många försök att skapa 3d-tv i verkligheten, alla ganska misslyckade, eller bara olika typer av fiktiv 3d. Se vidare den här artikeln jag skrev för att tag sedan. Metoderna har förfinats sedan den artikeln skrevs, men det handlar fortfarande om att projicera en platt bild på en halvgenomskinlig film uppspänd framför verkliga objekt, eller göra flimrande självlysande plasmapunkter i luften med en inte allt för snabbt scannande laser.
3d-tv är som vi ska se ett paraplybegrepp som innefattar flera olika tekniker. ”Television” är i sig ett utmärkt grundbegrepp, eftersom det betyder ”fjärrsyn”, eller ”bild lång bort ifrån” på grekiska, men under detta begrepp kan man tänka sig flera deltyper.
Stereoskopisk tv
Den patetiska variant som vissa har hemma, en vanlig platt tv-apparat med stereoskopiska egenskaper, som kräver glasögon för att stereobilden ska framträda, bör lämpligen kallas stereoskopisk tv (S-TV), för tredimensionell är bilden inte. Apparaten använder sig bara av hjärnans förmåga till djupseende, genom att dupera sagda hjärna med två bilder tagna från två olika vinklar. Det går inte att själv välja betraktningsvinkel.
Holografisk tv
Holografisk tv har vi inte ännu, men tydligen är det nära förestående. Låt oss kalla den H-TV. Ett hologram är en platt bild, som skapats fotografiskt som ett interferensmönster mellan två laserstrålar, varav den ena reflekterats från det föremål man vill återge. Föremålen framför hologrammet är virtuella.
Hologram på kisel. Bild: Imec.
Det amerikanska forskningsföretaget Imec har inom ramen för sitt forskningsprogram Nvision etsat statiska holografiska bilder på kiselbrickor och menar att de kan göra det hela rörligt genom att använda sig av rörliga mikroelektromekaniska enheter, MEMS, i kislet.
Bild: MIT
Alternativt kan man skapa bilden på elektroakustiskt vis, som MIT:s Holovideo Mark-I och Mark-II, där man bygger upp ett föränderligt interferensmönster mellan flera laserstrålar med hjälp av en akustooptisk modulator, en tellurdioxidkristall som aktiveras elektriskt och skapar ett interferensmönster, en en-linjes holografisk bild. Den utgående interferensbilden från modulatorn sveps sedan över en betraktningsskärm. Holovideon är således optomekanisk och kan liknas vid den allra första teven med nipkovskiva.
