Processorerna
En processor måste ju kunna arbeta med data ifrån minne eller i/o-enheter som kontrolleras av någon annan processor. L3-cachen måste också uppdateras om en annan processor i servern ändrar data i arbetsminnet, annars skulle ett program kunna råka arbeta med gamla, felaktiga data från cachen.
För att låta processorerna kommunicera med varandra används mycket snabba bussar, så kallade interconnects. AMD:s teknologi heter Hypertransport, medan Intel kallar sin arkitektur för Quickpath Interconnect , förkortat QPI.
Båda processorerna som vi har testat har två stycken 16-bitars anslutningar. Xeon E5-2650 använder båda qpi-anslutningarna för att koppla ihop de två processorsocklarna på moderkortet, men Opteron kan inte använda sin interconnect lika effektivt.
Den första skillnaden är att en Opteron 6282SE egentligen består av två separata kiselchip, vardera med 8 kärnor, i en och samma kapsel. En 16 bitar bred Hypertransport-anslutning på vardera chipet måste därför användas för att kommunicera med det andra. Och eftersom våra testservrar har två processorsocklar blir det i praktiken hela fyra 8-kärnors processorer som ska kopplas ihop, i stället för två 16-kärnors.
De fyra chippen kopplas ihop korsvis för att säkerställa att en kärna aldrig behöver fler än två Hypertransport-hopp för att nå minne eller i/o, men för att få anslutningarna att räcka till delas en 16-bitars länk upp i två stycken 8-bitars.
Den andra viktiga skillnaden är att Opteron 6282SE inte har någon inbyggd pci-styrkrets. En 16-bitars Hypertransport-anslutning på den ena processorn används därför för att leverera i/o-trafik till en extern stödkrets.
Sammantaget betyder det här att vår Opteron-server har mycket lägre bandbredd för intern kommunikation än Xeon-systemet, och data kan inte skyfflas lika effektivt mellan minnet och processorkärnorna.
Opteron 6200-serien i en 2-processorsserver.
Xeon E5-2600-serien i en 2-processorsserver.
