Med voltmätare i världsrymden

Men de beskedligare instrumenten, med konstiga namn som efw, lap och mefisto som mäter partikeltäthet och laddade partiklar, drar sällan några rubriker. Ändå är det just de instrumenten som ger oss hela den stora bilden, till exempel när den jordiska farkost som kommit längst bort från jorden nu nått heliosheath, yttre rymden, eller stjärnvidderna.

Rymden ser egentligen inte alls ut som den ser ut att se ut. Heliosfären syns inte med människoögon. Den här bilden är resultatet av mätningar av mängd och typ av laddade partiklar i rymden. Solsystemet är så litet att det inte ens märks i bilden. Bild: Nasa/JPL/JHUAPL

Runt de stora planeterna står det ut stora kvastar av radiostrålning, deras magnetsvansar står som väldiga bubblor eller trattar som sväljer laddade partiklar på löpande band, som virvlar ned mot planetens poler och generar strömmar i klassen miljontals ampere på vägen ned.

1 miljon ton massa

I det vi kallar ”tomma rymden” finns vad man kan betrakta som väder, med kraftiga stormar. Solen blåser ut ungefär en miljon ton massa per sekund, varje dag, som bildar en tryckbubbla runt solsystemet, heliosfären. Gasen av laddade partiklar rör sig utåt med en radiell hastighet av cirka 400 kilometer per sekund och river med sig atomer från de planeter som den passerar, tills den slår in i den interstellära partikelvinden från resten av galaxen vid området som kallas heliosheath, för att sedan långsamt släpas bort, ut i kosmos.

Hur vet vi då allt det här? Jo, det är tack vare bland andra IRF, Institutet för rymdfysik, kända som tillverkare av mätinstrument av hög kvalitet för rymdbruk. Just nu snurrar deras instrument runt Venus, Jorden, Mars och Saturnus. De har flugit på svenska, ryska och amerikanska rymdfarkoster.

Ett exempel är Rosetta, som avser att sätta ned en landare på kometen Churyamov-Gerasimenko år 2014. En annan färd där IRF har en framträdande uppgift är Bepicolombo, som ska gå i bana runt Merkurius.

Ytterligare en annan är Esa:s kommande Juice, Jupiter icy moons explorer. Den kommer till Jupiter år 2030 för att samla information om Jupiter och dess intressanta månar Ganymedes, Callisto och Europa. De månarna misstänks ha saltvattensoceaner under istäcket, som IRF kan mäta sig fram till i och med att de är ledande och roterar som en generator i Jupiters magnetfält. En flytande saltvattensocean betyder möjlighet till liv, och eftersom de här månarna existerat lika länge som Jorden har man spekulerat i den riktningen.

Bara kameror duger inte