I jordens närhet


Jordens magnetosfär.


Elektronernas störtspiraler ger upphov till norrskenet.


Norrskenet fotograferat uppifrån.

Här ser man tydligt att norrskenet har trådstruktur som löper längs det jordmagnetiska fältets linjer. 

Solvinden sliter och blåser


Venus har inget magnetfält, så Venus atmosfär eroderas av solvinden när den träffas av chockvågen direkt. Mars har inte heller något magnetfält att tala om, så dess atmosfär träffas också av solvinden, som blåser iväg flera kilo gas per sekund. Mars atmosfär får därför en halveringstid på cirka 100 miljoner år, medan jordens halveringstid ligger på flera miljarder år.


De enorma elektriska fält som bildas vid solens massutkastningar kan ställa till skada på jorden genom att fälten kopplas över till kraftledningar. I mars 1989 gjorde en större incident att strömmen försvann för sex miljoner hushåll i nio timmar i Quebec, Kanada.


Solvindens magnetiska polaritet växlar med tiden. Eftersom solvinden bland annat sprutar ut från solens magnetiska poler och dessa långsamt flyttar sig hela tiden kommer solvinden att beskriva en långsam vågrörelse längs ekliptikan, alltså solsystemets plan, i vilket alla planeter rör sig. Alla strålar som kommer från solen tagna tillsammans bildar en slags kjol av ström, ”the helispheric current sheet”. 

Kring Saturnus


Saturnus ringar. E-ringen är tjockast runt månen Enceladus.


När man väl hade kommit på att Enceladus duschar rymd­en med iskorn, kunde man börja beräkna storleken, densiteten och utsträckningen den plym av partiklar som lämnar Encheladus, och hur den flyter ut och bildar Saturnus tunna e-ring. Det blåser ut ungefär ett ton vatten per sekund. 

Langmnuirprobar


Jan-Erik Wahlund visar hur en langmuirsond med trådbom kan se ut i verkligheten. Till vänster ser du själva sondens boll och till höger en hockeypuck­liknande behållare för förförstärkaren, som man i detta fall valt att förlägga ute vid bommens ände.


Den svarta bollen är ett exemplar av de langmuirsonder som flög med Viking-satelliten 1986. Satelliten hade som brukligt fyra sonder. I det här fallet hade man förlagt förförstärkaren inuti bollen. Du ser den förgyllda kapseln med förstärkarelektronik. Signalkabeln kommer ut nedtill, för vidare befordran genom stub och bom in till mätelektroniken i rymdskeppet. Ytan måste vara mycket jämn, för man vill gärna ha så symmetrisk potential som möjligt runt bollen, så den beläggs med titannitrid. Den här typen av bollar finns numera med på både Rosetta och Cassini.

Fakta

IRF:s webbplats:
www.irf.se

Om heliosfären på Wikipedia:
tinytw.se/wikihelio

Om interplanetära magnetfält på Wikipedia:
tinytw.se/intmagwiki

Instrumenten i Juice:
tinytw.se/juiceinst