På 70- och 80-talet såldes flera modeller av hemdatorer tillsammans med vad som såg ut att vara vanliga kassettbandspelare, eller bandstationer som man kallade dem för. De användes däremot inte för att spela upp musik, utan för datalagring.
Det var egentligen inte en särskilt praktisk lösning, eftersom det var svårt att hitta programmen på banden och ibland också knepigt att ladda dem på korrekt sätt. Varför satsade man då på bandlagring? Jo, förklaringen är att tekniken var både billig och väl spridd.
Världens mest sålda hemdator
När man pratar om bandstationer tänker de allra flesta i första hand på Commodore. Det är inte är särskilt konstigt då världens mest sålda hemdator Commodore 64 allt som oftast levererades med bandstation. Det handlade då om modellen Commodore 1530 C2N Datasette, en trotjänare som i lite olika versioner även användes tillsammans med flera andra av Commodores datorer, närmare bestämt Pet (där den förekom i en inbyggd version), Vic-20 och C128.
Datasette 1530 C2N var inte särskilt snabb, men den var mycket stabil – i alla fall så länge man undvek att ladda piratkopierade program lagrade i turboformatet. Foto: Bilby (CC BY 3.0)
Den största fördelen med 1530 C2N Datasette var att den var stabil, men däremot höll den inte särskilt högt tempo, inte ens med 70- och 80-talets mått mätt. Under normala omständigheter gick det att komma upp i cirka 50 byte per sekund. På en 30-minuterssida på en kassett kunde man lagra upp till 100 kilobyte – med hjälp av komprimering ökade den siffran till fantastiska 1 000 kilobyte.
Ettor och nollor blev ljud
Hur fungerade då datalagringen i 1530 C2N Datasette? Enkelt beskrivet skickade datorn ettor och nollor till bandstationen som med hjälp av en intern krets förvandlade dessa till ljudsignaler.
Därefter lagrades signalerna på det magnetiska bandet i kassetten. Eftersom det är just ljudsignaler som spelades in gick det att höra dessa om man stoppade in en datakassett i en vanlig kassettbandspelare. Man kunde då lyssna sig fram till var ett program började och slutade, vilket var praktiskt.
Vid läsning var det mer eller mindre bara att vända på proceduren. Kretsen i bandstationen tolkade ljudet, förvandlade det till ettor och nollor som därefter matades till datorns i/o-kontrollkrets Complex Interface Adapter 6526. Anslutningen mellan bandstationen och datorn bestod för övrigt av en sladd med kretskortsanslutning där det förutom data även matades ström till stationen.
Program och spel sparades på vanliga kassetter av samma typ som användes för musik. Foto: Dejdżer (CC BY-SA 2.0)
