Nu har domstolen sagt sitt: Företagets datorer är inte företagets när någon anställd använder dem. Du kanske minns min kontrovers med Radiotjänst om huruvida jag som privatperson ska betala tv-avgift för mitt aktiebolags datorer, och inte aktiebolaget.
Jag överklagade och i veckan kom avslaget. Motiveringen till avslaget är följande: ”Lagen säger att den som innehar tv-mottagaren ska betala avgiften” och då ”spelar det ingen roll vem som äger tv-mottagaren.”
Kruxet är vem ska räknas som innehavare. Det försöker Förvaltningsrätten reda ut på de följande sidorna. Tragiskt nog går de helt och hållet på Radiotjänsts bedömning.
Vissa har hävdat att det borde spela roll om datorn faktiskt har det tolkningsprogram, Adobe Flash, som behövs för att avkoda SVT:s sändningar. Flash medföljer inte en dator som standard. Här är Förvaltningsrätten tydlig: ”Avgiftsskyldigheten påverkas inte ... av om utrustningen saknar någon vital del, till exempel mjukvara för datorn, som är nödvändig för att faktiskt kunna ta del av tv-programmen.” Det här torde alltså även innefatta en vital del som en bildskärm.
Man kan sammanfatta två punkter i skrivelsen. Först hävdar Radiotjänst att ”Avgiftsskyldigheten knyts till själva innehavet av tv-mottagaren, vilket oftast är detsamma som att ha besittning till den. Den som utnyttjar en tv-mottagare ska således betraktas som innehavare”, varefter Förvaltningsrätten spär på med ”Förvaltningsrätten påtalar att det är just innehavet som är avgörande för att fastställa avgiftsskyldigheten. Att datorn ägs av hans arbetsgivare saknar alltså betydelse.”
Där satt den! Så fort du tar din arbetsgivares dator, pekplatta eller mobiltelefon under armen, är du tekniskt sett i besittning av den och ska betala avgift. De allra flesta skulle behöva en tilläggsklausul i sina anställningsavtal, där arbetsgivaren antingen avser att betala den anställdes tv-avgift eller ålägger den anställde att betala själv.
Samtidigt kommer det att finnas ett rapporteringsbehov till Radiotjänst där alla företag tvingas rapportera vilka tv-mottagare, alltså datorer, som de delar ut till sina anställda. Alla som säljer mobiltelefoner, smarta armbandsklockor och dylikt på stan bör rimligtvis också tvingas rapportera. Hur blir det med tv-apparater på hotellrum, i företagshotell och konferenslokaler? När man vistas där är man utan tvivel i besittning av tv-apparaten.
Eventuellt kan någon finurlig jurist kasta upp en definition av begreppen äga, besitta och inneha. Man kan också fundera på hur mycket processorkraft en dator ska ha för att kunna räknas som tv-mottagare. Medför till exempel en tvättmaskin, mikrovågsugn, kalkylator eller en Arduino avgiftsskyldighet?
Det här kan få byråkratiskt haveri som följd. Ska Radiotjänst bedöma alla typer av datorer som finns, från tvättmaskiner och uppåt? Eller kommer en anmälan av innehav av tv-mottagare att bli obligatoriskt för mer eller mindre allt vi köper i elektronikhandeln idag?
Uppdatering:
Efter Jörgens text ovan har flera läsare hört av sig för att berätta att de har eller planerar att skicka in såväl anmälningar som brev till riksdagsledamöter. Läsaren Lars Celander har gett sig på att utreda frågan ytterligare:
Hej,
Du är rimligen inte avgiftskyldig för en dator överhuvudtaget. Det som
pågår över nätet är inte att betrakta som "TV-utsändning". Det finns en
lurig och kritisk formulering i förarbetena till lagen där det står
"broadcast används" och sedan "broadcast är avgiftspliktigt". Ordet
broadcast används i två olika betydelser i de formuleringarna, en grej
som både Radiotjänst och Förvaltningsrätten verkar ha missat.
Lång historia. Lagen är alltså väldigt bra men rätt lömskt formulerad.
lätt att läsa fel om man inte är duktigt påläst.
Det pågår överklaganden i Kammarrätten som jag är inblandad i. Bifogar
en text som (kanske) reder ut begreppen.
Läs hela hans utredning av begrepp och lagstiftning här.
