Nu kan man invända att distribution över nätet alltid är att betrakta som "tv-utsändning". Men så gör inte lagens förarbeten. Man väljer att föra denna diskussion om broadcast kontra unicast och man konstaterar att broadcast är avgiftspliktigt. Det är då rimligt att dra slutsatsen att lagstiftaren anser att det spelar roll om distribution över nätet är broadcast eller unicast. Man skulle också kunna dra slutsatsen att unicast inte är avgiftspliktigt.

Lagen är skriven på det sätt som en lag skall vara skriven. Internet kan bete sig på olika sätt och man kan inte bara säga att internet är samma sak som vanlig tv-utsändning. Man kan inte heller säga att Internet aldrig beter sig som tv-utsändning. Det beror på. Man måste föra en diskussion om när det är broadcast och när det inte alls beter sig som vanlig tv-utsändning. På detta sättet lämnar man öppet för framtida teknikutveckling liksom för en praxis att bildas som sedan kan justeras utan att själva lagen behöver ändras.

Enligt min mening är lagen välskriven precis som den är. Kanske är problemet mest att man måste vara väl påläst för att inse riktigt hur genomtänkt den är. Definitionen av "tv-mottagare" är också problematisk. Mängder av olika apparater, normalt inte använda för att titta på tv, har nu blivit avgiftspliktiga vilket har gett upphov till starka reaktioner från allmänheten.

Det har kommit in många överklaganden till Förvaltningsrätten i Luleå som nu försöker definiera vilka utrustningar som är avgiftspliktiga. I en första dom har man ansett persondatorer vara avgiftspliktiga. Inget sagt ännu om surfplattor och smartphones men rimligen kommer även dessa att anses vara avgiftspliktiga. Att titta på strömmande video från SVT Play kräver en viss mjukvara av en viss version. Denna mjukvara finns till vissa enheter men inte till andra. Man måste då rimligen hålla reda på vilka enheter som skulle kunna ha mjukvaran, vilket alltid inte är så lätt att veta ens för en tekniskt kunnig ägare.

Vidare bör man också hålla reda på vem som verkligen har den installerad på sin enhet, annars utgör den ingen "tv-mottagare" utan bara något som skulle kunna bli en "tv-mottagare" efter komplettering med nödvändig teknisk funktionalitet. Många surfplattor och smartphones bygger på Android från Google, nu senast även persondatorer. Android kan användas till väldigt mycket annat än att bygga mobiltelefoner, det är gratis och kan fritt modifieras. Med smartphone-marknadens enorma volymer är hårdvaran kraftfull och billig. Det här innebär att man nu bygger alla möjliga sorters apparater med vad som kallas "inbäddad Android".

Ett tidigt exempel är SAAB IQon, ett infotainmentsystem för personbilar baserat på Android. Som extra knorr är ett sådant infotainmentsystem bara avgiftspliktigt när bilen står stilla men icke avgiftspliktigt när bilen används (av trafiksäkerhetsskäl tillåter man bara vissa på förhand bestämda appar att vara igång när fordonet är i rörelse). Ett annat lagom bisarrt exempel är en mina som amerikanska armén utvecklar och som då använder inbäddad Android, inklusive en utgång för bildskärm. Den är i allt väsentligt en sorts smartphone. En variant på de självmordsbälten som är populära i Irak och Afghanistan, de som detoneras på avstånd genom att vara kopplad till en ombyggd smartphone. Minan är då rimligen avgiftspliktig, liksom självmordsbältet.

Andra exempel är svetsaggregat, kortterminal i butik, printer, kylskåp, inbrottslarm och medicinsk mätutrustning att ha i hemmet. Längre fram kan det bli armbandsklockor och glasögon. Man kan då invända att det här är apparater som har dedikerade användningsområden skilt från att titta på tv. Javisst, men så är det redan nu för telefoner, surfplattor och persondatorer. Inte annorlunda än när en svetsare tar en paus från att titta på en instruktionsvideo från tillverkarens hemsida och sedan går in på SVT Play för att kolla om vädret kommer att lämpa sig för svetsning utomhus, för att ta ett annat lagom mångtydigt exempel. Man kan också invända att en viss utrustning inte har rätt mjukvara installerad för att gå in på SVT Play.

Svetsaggregatet kanske visserligen är byggt på Android men har inget stöd för SVT Play. Javisst, men likadant där, samma situation som råder redan nu för många telefoner, surfplattor och persondatorer. Alla har inte den mjukvaran som SVT Play kräver men kan när som helst uppdateras till att stödja SVT Play, av tillverkaren och/eller användaren. Precis som vilket svetsaggregat som helst. Det är naturligtvis inte bra när några stackars jurister på någon Förvaltningsrätt tvingas hålla på med den här typen av tekniska hårklyverier. Det går helt enkelt inte att göra någon vettig teknisk gränsdragning.

Vad man troligen tvingas göra är en väldigt pragmatisk bedömning, vilket knappast blir särskilt juridiskt stringent. Oavsett vilken bedömning man gör blir det sedan lätt att hitta exempel som påvisar det absurda i att lägga gränsen just där. Med den snabba tekniska utvecklingen kommer sedan gränsdragningen att behöva justeras i ett för juridiken rasande tempo. Det är precis den här situationen som lagstiftaren ville undvika med teknikneutrala skrivningar. Man vill bort från synsättet att utrustningens tekniska egenskaper är avgörande och istället se till hur utrustningen används.

Lagen innehåller ett rekvisit på avsikt, utrustningen skall vara "avsedd som tv-mottagare". När varenda liten mojäng kan hämta video över nätet, skall det då rimligen fortfarande finnas en reell möjlighet att inte visa avsikt. Att inte ha den möjligheten strider mot själva grundidén med en individuellt baserad tv-avgift. Det går alltså inte att smita undan gränsdragningsproblematiken genom att säga att "allt är avgiftspliktigt!".

En lösning är att bara en dator beväpnad med inloggningsuppgifter till en betalvägg skall anses vara "avsedd som tv-mottagare". Konsumenten väljer själv vilken utrustning man visar avsikt med. Då har vi på ett teknikneutralt och allmänt vettigt sätt definierat en avgiftspliktig mottagare.

Problemet är att vi har gjort det för något som enligt tidigare resonemang inte är en "tv-utsändning". Strikt logiskt skall en avgiftspliktig mottagare vara det som tar emot "tv-utsändning", alltså konsekvent genomförd broadcast över nätet. Sådana finns inte i och med att nätet inte används så, i alla fall inte i dagsläget. Enligt min mening är den distribution över nätet som idag pågår inte är att betrakta som "tv-utsändning".

Det skulle kunna vara "tv-utsändning" i lagens mening men av olika skäl så görs distributionen inte så. Som nätet fungerar idag är inte heller då en nätansluten dator att betrakta som en "tv-mottagare" i och med att "tv-utsändning" inte föreligger, alldeles oavsett problematiken runt gränsdragningen.

Nu spelar allt detta egentligen ingen roll av den enkla anledningen att avgiftsplikten helt enkelt inte behövs på nätet, man når exakt dit man vill med en betalvägg. Vilket man kan räkna med att lagstiftaren var väl medveten om när lagen skrevs. Man kan notera att den här tolkningen av lagen får som konsekvens att betalväggen är frikopplad från avgiftsplikten. Det ger SVT frihet i hur betalväggen används. Man kan givetvis göra så att avgiftsbetalare får inloggningsuppgifter till betalväggen men man måste inte nödvändigtvis göra så.

Allt efter teknikutvecklingen rusar vidare kan SVT välja alternativa lösningar. Till sist frågan om SVT:s ansvar i det hela. SVT väljer själva, enligt uttalanden i media, att inte ha någon betalvägg med motiveringen att det inte står i samklang med deras ambition om öppenhet. Invändningen är givetvis att en betalvägg inte är mer eller mindre "öppen" än en tv-avgift, bägge kräver registrering och betalning, men SVT väljer att göra så.

SVT väljer alltså att ge tillgång till "tv-utsändningar" även till de som inte betalar tv-avgift. Detta gör man helt frivilligt och ytterst medvetet. Det kan knappast anses vara i linje med lagens intentioner att göra så, lagens grundtanke är och förblir att var och en skall betala för sitt eget nyttjande. Det hade varit lätt för SVT att realisera den principen på ett smidigt sätt. Hade SVT valt att ha en betalvägg hade hela det här rabaldret aldrig uppstått.

Sida 2 / 2

Innehållsförteckning