3. Planera täckning och kapacitet

När du har bildat dig en uppfattning om radiomiljön är det dags att börja planera var du ska sätta dina accesspunkter.

I dagsläget finns ingen anledning att inte installera ett nätverk som hanterar både 2,4 gigahertz och 5 gigahertz. Det lägre bandet för bakåtkompatibilitetens skull – alla klienter har stöd för 5 gigahertz. Det högre bandet för kapacitetens och framtidssäkringens skull.

Ett vanligt misstag i det här skedet är att fokusera på att bara ordna täckning i byggnaden. Det är viktigt att också tänka på att du troligen har områden där det behövs mer kapacitet än i andra – konferenslokaler kommer till exempel sannolikt att ha fler samtidiga användare i ett litet område än ett garage.

Bestäm vilken lägsta kapacitet du behöver få ut från punkten. Ju högre kapacitet, desto mindre blir accesspunktens radie och täckning. Den maximala räckvidden är oförändrad, men ute i kanten kommer kapaciteten vara så låg att den i praktiken är oanvändbar.

Planera med överlappning

För att slippa skarvar mellan olika accesspunkter och skapa bra kapacitet överallt bör du planera för en viss överlappning mellan intilliggande accesspunkter. Det är speciellt viktigt om du tänker använda nätverket till känsliga applikationer som strömmad video eller ip-telefoni. Är det bara vanligt surfdata som nätverket ska användas till räcker 10–15 procent överlappning av dina accesspunkters räckvidd, men för kritiska tillämpningar bör du i stället sikta på 30 procent överlappning.

En tumregel är att en 2,4 gigahertz accesspunkt har en användbar räckvidd på 20–30 meter inomhus och minst det dubbla utomhus. Men som framgår av resonemanget i denna artikel kan den räckvidden variera högst avsevärt beroende på miljö, val av kapacitetsbehov och om du använder riktade antenner eller ej.

Hur gör man då med det faktum att signaler med lägre frekvenser når längre än de med högre? En dual band-accesspunkt har olika lång räckvidd med sina två olika kanaler, 2,4 gigahertz når längst. Om du vill ha lika bra kapacitet och täckning med båda band­en i ditt nätverk har du två möjligheter:

  1. Du kan i accesspunkten dra ned den utsända effekten för kommunikationen i 2,4 gigahertz så att den får lika stor räckvidd som 5 gigahertz. På så vis kommer täckningskartan bli identisk för bägge banden.
  2. Placera dual channel-accesspunkter na efter 2,4 gigahertz-räckvidden och komplettera mellan dessa med flera 5 gigahertz-accesspunkter. Den här metoden har fördelen att du kan använde de extra accesspunkterna för att öka kapaciteten ytterligare i 5 gigahertz-bandet så att 5gigaherts-kommunikationen kommer få en högre kapacitet per yta jämfört med 2,4 gigahertz kommunikationen.

När vi ändå är inne på effektnivåer och planering av hur tätt accesspunkter ska placeras: En bra regel är att bara använda 70–80 procent av den maximala effektnivån på samtliga accesspunkter. På så vis har du, när väl allt är installerat, en viss möjlighet att inte bara justera effektnivåerna ned utan även uppåt om det skulle behövas.

Hur tätt du behöver placera dina accesspunkter beror på två saker. Dels vilken garanterad kapacitet du behöver, dels hur stort överlapp du behöver. Kritiska applikationer som till exempel ip-telefoni kommer att kräva mer överlapp för att du inte ska tappa samtal. I det här exemplet kommer du inte uppnå uppsatt kapacitetsmål utan att accesspunkterna placeras tätare.

Så fungerar antennförstärkning
Förkortningen dBi, där i står för isotropisk och dB för den logaritmiska enheten decibel, representerar ett värde för en antenns förstärkning. Man tycka det låter konstigt att säga förstärkning då en antenn många gånger är en passiv produkt.

Begreppet kommer från att man jämför en antenn i dess stålningsriktning mot en teoretisk idealbild av en antenn som är oändligt liten och som strålar exakt lika mycket i alla riktningar. Sådana antenner finns inte, en verklig antenn strålar alltid mer i en viss riktning och mindre i andra riktningar.
Du som läste lektion 1 i vår artikelserie vet att en dipolantenn strålar ut som en munk, och den mesta energin riktas vinkelrät

mot antennen och väldigt lite dit antennen pekar. Man får fram
dBi-värdet genom att jämföra hur stark en signal blir med den
verk­liga antennen i den riktning den strålar som starkast jämfört med vad den teoretiska isotropiska antennen skulle ha strålat i den riktningen, givet att bägge antennerna utsätts för samma signalstyrka.

Vill antennkonstruktören ha en större antennförstärkning, alltså ett högre dBi-värde, ser man till att göra antennen så effektiv som möjligt, alltså så att så lite radioenergi som möjligt går till spillo, dels att rikta signalen mer fokuserat. En yagi-antenn har till exempel generellt sett ett högre dBi-värde än en dipol-antenn.
Sida 3 / 5
Föregående Nästa

Innehållsförteckning