Varumärket Iomega finns inte längre, men bara för några år sedan var det väl förknippat med framför allt externa lagringsenheter.

Iomega slog igenom redan 1983 med Bernoulli Box, ett lagringsformat som innefattande en typ av disketter med kapaciteten 20 megabyte (senare utökat), men inte förrän 1994 blev Iomega kända för den stora massan då de släppte efterföljaren Zip som snabbt gjorde succé inom sin nisch.

På den tiden var 3,5-tumsdisketten det mest populära portabla lagringsmediet, men den rymde endast 1,44 megabyte som mest, vilket inte var särskilt praktiskt för till exempel säkerhetskopiering och lagring av mjukvara.

Den allra första Zip-läsaren hanterade diskar på 100 megabyte, alltså avsevärt mer än vad dåtidens disketter klarade av. Bild: Morn (CC BY-SA 3.0)

Hela 100 megabyte

Det är därför inte särskilt konstigt att Zip drog blickarna till sig när Iomega lanserade den första läsaren anpassad för 100-megabytesdiskar. 
Hur fungerade då Zip? I grund och botten var diskarna konstruerade som andra diskettliknande format, vilket innebar att de bestod av en roterande magnetskiva och ett skyddande skal av hårdplast. Skriv- och läs-armen fanns monterad i själva Zip-läsaren och var baserad på traditionell hårddiskteknik. Den största skillnaden jämfört med 3,5-tumsdisketterna var att Zip-diskarna rymde avsevärt mycket mer data och även kunde erbjuda bättre prestanda.

Senare lanserades en läsare för 250-megabytesdiskar följt av en modell som klarade hela 750 megabyte. Bild: Späth Chr (CC BY-SA 3.0)

Avsevärt snabbare

Den allra första Zip-läsaren kom upp i en överföringshastighet kring 1 megabyte per sekund och söktiden låg på 28 millisekunder, det vill säga avsevärt bättre än 1,44-megabytedisketternas 62,5 kilobyte per sekund respektive flera hundra millisekunder i söktid. En normal 5 400-varvshårddisk från samma tid överförde mellan 3 och 10 megabyte per sekund och snittade mellan 14 och 20 millisekunder i söktid.

Zip-läsarna fanns både i interna och externa versioner, och även med många olika gränssnitt. De interna modellerna anslöts via ide eller scsi och de externa varianterna kunde kopplas in via usb 1.1, usb 2.0, parallellporten, firewire eller scsi. Det fanns också läsare med både parallellanslutning och scsi.

De allra första Zip-läsarna producerades enbart av Iomega men senare kom även läsare från Verbatim, Toshiba, Epson och ett antal andra tillverkare.

Diskarna var något tjockare än 3,5-tumsdisketter, men i övrigt ungefär lika stora.   Bild: KMJ (CC BY-SA 3.0)

Sida 1 / 2

Innehållsförteckning